[Elias Nordling]

Håller just nu på att spela Napoleonic 20 en del till min småspelskolumn i Battles Magazine. Eftersom jag redan skrivit ner mina åsikter till tidningen och en överväldigande sannolikhet talar för att faktiskt alla här på forumet kan läsa engelska är jag lat och klistrar in vad jag skrivit om systemet:

The Napoleonic 20 series is perhaps the flagship of Victory Point Games. The original game, Waterloo 20, was actually designed by Joe Miranda for a club magazine long before Victory Point Games existed. Like many other of Victory Point Games first releases, the company picked up an old design and polished it. By now, it is quite a series, with (at the time of this writing) 7 titles and plenty more in the works.

The name comes from the fact that there are usually only about 20 units total on the map in a game (the actual number of counters in the games are normally 40). The units are typically corps, one hex is a mile, and there are a number of turns per day. This allows each game to cover with a small map a small campaign like the Waterloo Campaign, or at least include the maneuvering leading to the battle covered in the game. The footprint of the game is ¼ the standard size of a wargame map, with a bit more added due to the morale track that comes with some charts. This puts it on the large side for a Really Small Wargame, but it still fits conveniently on a small coffee table, if not on the tray of a flight or train.

Before I describe the system, you probably need to know that I'm a designer of Napoleonic wargames myself, although on a very different scale. As such, I have very specific views of how Napoleonic warfare worked, and happen to think that most wargames get it wrong. Things that bother me might not bother regular Joe Wargamer the slightest, however, so do read on with this in mind.

The game engine is very traditional, with a move-fight-sequence, locking zones of control, mandatory combat and a combat results table with mainly retreats (differential rather than odds-based). I've never felt that this Charles Roberts-style game engine was a good model of pre-mechanized warfare. I also think Napoleonic warfare is very attritional in nature, something that one-step units can't really show. But within these constraints, I think the Napoleonic 20 System does a truly admirable job, and there isn't much in it that bothers me outright.

There is some of the combined arms of the period shown in the game. Artillery doesn't and shouldn't show up much at this scale. Cavalry does, and cavalry corps have some special rules that mainly serves to throw a spanner in the works when the attacker tries to plan his attacks. I'm not sure what this is supposed to represent. To me, cavalry at this scale should mainly be converting units that infantry caused to retreat into eliminated units by pursuing the beaten foe, something not really shown in this system.

Random Events in the form of cards serve to spice up the games, and in some instances they help provide the historical narrative by triggering certain events. And finally there is Morale. Each side has a morale track going from 0 to 10, which is usually used to determine the victor of the game. Drive your morale to 0, you lose, otherwise the side with the higher morale wins.

Morale works like an asset that you can spend to force march, increase combat power or committing the guards. You can also lose it by losing units in combat or having your objective hexes or line of communication occupied by the enemy, while you can regain points by resting. I can't help but feel you have a little bit too much control over most of the factors that affect your morale. Rather than fearing a morale collapse of your army, you just stop using it up once it runs too low. More like supplies than morale, to me.

All of the above is covered in 8 pages of well written rules, with one or two pages of special rules for each game. My complaints above can be considered pet peeves, and altogether, I feel it makes for some good, fast playing games that also manage to do a fairly decent job at recreating history. But does it make for a good series? That is, will I want to play other games in the series after playing one, or will it just be more of the same with slightly different setups and unit values. To answer that, let me cover each game in brief:

Till detta kan jag tillägga att det finns en optional rule för att spela med dolda brickor och en och annan dummy, som skulle kunna tillföra en hel del, ska prova den varianten så småningom.

[Elias Nordling]

Borodino 20 är det fjärde spelet i serien. Slaget om Borodino må vara hur ruskigt episkt som helst, men som spelämne har jag svårt att se hur man ska få det till något annat än ett hjärndött administrerande av frontal massdöd.

Borodino 20 gör sitt för att kringgå detta problem. Skalan täcker in litet kringliggande områden och fransmännens uppmarsch, Davouts föreslagna flankmarsch finns med som variant...

Det hjälps inte. Borodino är inte särskilt kul. På den här skalan är förstås själva arbetet att utföra slaget minimerat, men jämfört med andra spel i serien är det svårt att komma på något inspirerande att göra utöver att anfalla frontalt eller långsamt försöka kringgå ena flanken.

Jag ger det en trea.

[Elias Nordling]

Smolensk 20 är en expansion till Borodino 20. Den använder samma brickor, men har en ny karta för att täcka in nästan-slaget vid Smolensk och den efterföljande eftertruppstriden vid Lubino.

Det här är faktiskt en betydligt intressantare situation än Borodino. Bägge sidor kommer intraskande från var sitt håll, och ryssarna velar fram och tillbaka mellan att stanna och slåss eller retirera vidare (vilket täcks av slumphändelser), medan fransmännen måste fundera över hur de ska fånga ryssen utan att dela upp sin armé på ett sätt som ger ryssen möjlighet att koncentrera mot en av delarna och besegra den.

Jag ger det en fyra.

[A F]

Det här är faktiskt en betydligt intressantare situation än Borodino.

Omöjligt. Borodino ÄR ROLIGT!!!!      

[Elias Nordling]

Bussaco 20

Bussaco tillhör ju inte heller de legendariskt spännande slagen. Fransmän anfaller frontalt befästa britter på ett berg och får råspö. Dan efter hittar de en väg runt berget. Spelet zoomar ut litet så att det är möjligt för fransmännen att försöka flankera britternas linje och fortsätta striden när britterna retirerar. Å andra sidan kan britterna flytta efter, så det är inte alls säkert att en utflankering lyckas. Slumphändelser hjälper fransmännen att bete sig så korkat som de gjorde. Om fransmännen lyckas ta sig upp på berget väntar relativt anonyma strider mellan likvärdiga styrkor på platt terräng, medan britterna försöker komma av kartan.

Litet mer spännande än det riktiga slaget, men bara litet. En trea.

[Elias Nordling]

Vittoria 20:

Britterna kör över en disorganiserad och demoraliserad fransk arme som försöker komma undan med alla skatter man rövat från Spanien, kan det vara något? Ja faktiskt. Det faktum att den ena sidan är överlägsen skapar i det här fallet en intressant asymmetri. De svagare fransmännen måste använda alla knep i en fördröjningsstrid mot britterna som har massa möjligheter att utflankera och utmanövrera dem. Segervillkoren tar hänsyn till att fransmännen troligen kommer att få spö.

Tycker att det här var en av de mer lyckade Napoleonic 20-titlarna. Jag ger den en 4a.

[Snowfox]

Det här är faktiskt en betydligt intressantare situation än Borodino.

Omöjligt. Borodino ÄR ROLIGT!!!!      

Bara man gillar att storma på rakt fram så är man hemma i glädjens land.    Fast i och för sig är det få av de större Nappeslagen som framstår som spännande. Den tidsepoken gör sig bäst på operationell eller strategisk nivå.