[Strv102r]

The  Battle of Pocotaligo Bridge, or Battle of Yemassee, was a battle in the American Civil War on October 22, 1862 near Yemassee, South Carolina.The Union objective was to sever the Charleston and Savannah Railroad and thus isolate Charleston, South Carolina.

On October 21, 1862, a Union force of 4200 men, under the command of Brigadier General John M. Brannan, boarded transport ships and left Hilton Head, South Carolina. Brannan's orders were "to destroy the railroad and railroad bridges on the Charleston and Savannah line." Under protection of a Naval Squadron, they sailed up the Broad River, disembarking the next morning at Mackey Point (between the Coosawhatchie and Pocotaligo Rivers), less than ten miles distant from the railroad. The 47th and 55th Pennsylvania Infantry Regiments, under the command of Colonel Tilghman H. Good, began the march toward Pocotaligo. A smaller detachment of 300 men – two companies of engineers and the 48th New York regiment – moved up the Coosawhatchie River with orders to attack the bridge at Coosawhatchie and then turn towards Pocotaligo tearing up the rails as they went.

Colonel William S. Walker, the Confederate commander responsible for defending the railroad, called for reinforcement from Charleston and Savannah, and deployed his forces to meet the two Union advances, sending 200 of his men to guard the bridge, while the Beaufort Volunteer Artillery (CS), supported by two companies of cavalry and some sharpshooters, were dispatched to meet the main Union advance on the Mackey Point road. Brannan's Division encountered the Rebels near the abandoned Caston's Plantation when the Confederate artillery opened fire with their two howitzers. The Confederates retreated when the Union artillery responded.

With Brannan in pursuit, Walker slowly withdrew, making a rolling defense and eventually falling back to the defensive works at Pocotaligo. The Union advance stalled when they encountered the Confederates on the opposite side of a muddy marsh where they blazed away at one another for more than two hours with musket and cannon fire, until the arrival of Confederate reinforcements.

As night fell, Brannan, realizing that the railroad bridge was out of reach, ordered retreat up the Mackay's Point road to the safety of his flotilla, the 47th Pennsylvania forming the rearguard, with the Rutledge Mounted Rifles and Kirk's Partisan Rangers in pursuit.Brannan's troops reembarked at Mackay's Point and returned to Hilton Head.

[Strv102r]

Del av kartan. Pocotaligo station är uppe i vänstra karthörnet.

[Strv102r]

Brickorna. Inget fel på dem väl?

[Strv102r]

Hela kartan. Norr är åt vänster. Första scenariot avhandlar den mindre styrkan som skulle genomföra en raid mot COOSAWATCHIE. Den har åkt på vattendraget men i stort sett alla fartyg har gått på grund sedan de tog in på den sista förgreningen mot COOSAWATCHIE. Dock lyckades trupptransporten komma så nära målet att ingenjörerna som var med kunde bygga en "väg" från där flytetyget gick på grund till själva landningsplatsen. Södra halvan av kartan används. Bilden nedan ger mer detaljer. De federala har ett regemente, 48 NY, som avdelat mindre del för att skydda ryggen mot mitt kavalleri ur 3 SC som finns sydost om landningsplatsen i en redutt. I COOSAWATCHIE har jag lite infanteri ur 11 SC och en hel del artilleri. Längs järnvägen finns ett kompani infanteri till. Målet för de federala är att nå järnvägen, skada eller helst förstöra den och om det går bränna broarna som försvaras i COOSAWATCHIE.

[Strv102r]

Scenariot är 7 GT och med en liten mängd spelpjäser. Det tog 1½h men då hade vi regelgenomgång också och jag hann duka nästa scenario på den tiden med.

De federala börjar marschera mot COOSAWATCHIE längs vägen. Båthaubitsarna är långsamma, de är ju av fartygsmodellen med fyra små hjul, så de förstärker flankskyddet. Tre kavallerikompanier lämnar redutten och rör sig för att flankera flankskyddet. Redutten hålls av ett kavallerikompani och ett infanterikompani.







De federala kommer fram till järnvägen och grupperar med ingenjörerna i mitten för att börja jobba på järnvägen. Flanksyddet vinklar upp mot mitt kavalleri. Då anländer ett tåg från söder! Det kör rakt genom de federala förbanden och stannar bortom COOSAWATCHIE STATION, som är bredvid en federal enhet, men hitom bron. På tåget finns resten av 11 NC och den federala elden då tåget passerar disorganiserar ett förband. Men nu är jag plötsligt starkare! De federala har 3 VP då de nått tre järnvägshexor. Ska han nöja sig med det och dra ur bakåt till landningsplatsen och avsegla? Om jag inte får en enda VP, eller bara 1,  så räcker det för att uppnå nivån Minor Raid i segervillkor.  Men det har ju inte blivit mycket till spel då...

[Strv102r]

De federala försöker skada järnvägen men bara ingenjörförbandet i mitten lyckas. de tar också åt sig terräng åt söder för att ha en bra ställning när mitt infanteriförband som rycker fram längs järnvägen når området.

Jag anfaller så klart med de av mina på tåget tillkommande som är i ordning och trycker de federala söderut.





De federala anfaller mitt från söder kommande infanteriförband och ger det förluster.  Jag har återformerat alla mina förband efter tågincidenten och fortsätter att anfalla i sydlig riktning och avskära fienden från sin urdragningsväg. Kavalleriet i sydost viker av för att falla fienden vid järnvägen i ryggen istället.






De federala kastar om och gör ett kraftsamlat anfall mot norr istället. Del av mina förband tvingas vika men jag sitter på vägskälet som leder mot hans landningsplats.

[Strv102r]

De federala försöker storma sig genom vägskälet men misslyckas, tar förluster, och tvingas retirera in i skogen. Jag återsamlar och för fram förband för en sista uppgörelse.






Fienden anfaller min svaga enhet i söder och tränger den bakåt, men därefter anfaller jag med all jag har och ger fienden ytterligare förluster.

Slutläget. Ungefär lika många VP per sida 6 st, vilket ger oavgjort i spelet. Känns dock som att hans styrka inte kommer att kunna dra sig ur vilket gör raiden som koncept torde ha misslyckats.

Litet scenario och snabbspelat. En del beslut i den lilla skalan. Helt Ok med bonus att man lär sig en del om en ganska okänd del av ACW.

[Strv102r]

Utgångsläget i scenariot om huvudoperationen 1862. Till höger nere på bilden ser man COOSAWATCHIE som föregående scenario skildrade skenmanövern mot.

De federala har två brigader, den främre med fyra regementen och den bakre med tre, samt artilleri och lite kavalleri. Mitt försvar har en främre postering vid CASTOR och huvudstyrkan vid FRAMPTON. Vid OLD POCOTALIGO finns lite förband på väg fram.







De federala anfaller mot CASTOR med två regementen i täten. Resten följer snällt efter. Jag misstänker att bakre brigaden kommer att vika av på spåret som går söder om CASTOR där jag har ett svagt kavalleriförband. Detta i syfte att kringgå mina fördröjande förband. Det vore ett svenskt sätt att hantera situationen.





Min postering vid CASTOR viker inför fienden och förstör övergången, som historiskt, men jag har lite otur och får inte med mig pjäserna. VP till fi. Bakre brigadens tät svänger som jag trodde in på spåret som kringgår CASTOR och FRAMPTON.





De vikande från CASTOR förstärker FRAMPTON-ställningen. Fiendens kringgång med andra brigaden är nu tydlig. Ingenjörer lagar övergången så att artilleri kan ta sig över medan infanteriet går över bäcken bredvid.

[Strv102r]

Den federala täten närmar sig FRAMPTON-ställningen som har två förstörda övergångar framför sig. Andra brigaden får kontakt med den svaga fördröjande styrkan under sim kringgång.






Min motspelare vill som vanligt undvika frontalanfall så han beslutar sig att omfatta FRAMPTON ställningen i skogen till söder. Hans tänkande är klassiskt svenskt. Kringgå starkt försvar med bakre förband och bind försvaret i strid. Denna anfallsstrid behöver inte ske som frontalanfall utan kan också vara taktiskt smarta och nyttja omfattningar.

Problemet är att det är precis vad jag vill att han ska göra. Genom att tvinga honom till kringgångar (oftast omvägar = tidsförlust) och omfattningar i terrängen så löser jag min fördröjningsuppgift med klassisk svensk fördröjningstaktik för infanteriförband i besvärlig terräng. Båda hans brigader rör sig nu i väglös terräng för att undvika frontal strid. Tiden går. Frågan är om hans överlägsenhet i antal hade gjort det lämpligare att anfalla frontalt och brutalt över FRAMPTON och vidare och ta förlusterna. Inte så svenskt, men kanske ett alternativ i detta fall.

FRAMPTON styrkan avdelar en del att skydda södra flanken och denna förstör en övergång i flanken.





Nu bestämmer sig plötsligt fienden att det är bättre att kraftsamla i kringgångsriktningen varför 1. brigadens tätregementen byter anfallsriktning och anfaller mina svaga kavalleriförband som fördröjer 2. brigaden  i flanken. Ett tåg med förstärkningar anländer till POCOTALIGO.

Detta är bra tycker jag. Fienden kraftsamlar faktiskt bort från målet. Dåliga nyheter för mitt kavalleri kanske, men de ska ju ändå helst bara glida undan och se till att ta ut tid. Han upplever försvaret längs den kortaste vägen med fältarbetena som för starkt/tidsödande och väljer en tidsödande omväg istället. Ur min fördröjningsaspekt är det bra. Risken finns ju att FRAMPTON ställningen skulle kollapsa om den anfölls beslutsamt.

[Strv102r]

De federala fortsätter att kringgå FRAMPTON och gå genom skogen istället. 2. brigaden återsamlas dock på spåret för att marschera på kolonn då mitt kavalleri backat pga av flankhotet. Så den federala planen fungerar i sig. Frågan är bara om den inte tar längre tid än vad han har tillgängligt i spelet?






1. brigaden har nu två regementen som stretar sig fram i skogen efter mitt kavalleri, som de smiskar när de kommer ikapp, och två som nu utgör ett hot mot södra delen av FRAMPTON-ställningen. Som tur är så är mina förstärkningar från POCOTAGILO snart framme. Frågan är om två regementen räcker eller om den federala kraftsplittringen i 1. brigaden ska göra att den håller?





De två federala regementena grupperar för ett anfall. Jag kraftsamlar för att möta dem och hinner få fram förstärkningarna. De andra två regementena ur 1. brigaden är mitt ute i spenaten och kunde just nu lika gärna vara på månen. 2. brigaden marscherar längs spåret.

[Strv102r]

Den federala stormningen av FRAMPTON-ställningen kastas tillbaka och de drar sig tillbaka upp på höjden söder om ån. Men nu kastas resten av 1. brigadens anfallsriktning om igen. De börjar framrycka genom skogen mot nordväst. 2. brigaden slår del av mitt fördröjande kavalleri på flykten, men det är väl OK så långt bort från händelsernas centrum. De löser sin uppgift. 2. brigaden kunde lika gärna vara på Mars.








1. brigadens högra flygel är fortfarande uppriven och gör ingenting. Vänstra flygeln fortsätter fram men jag omfördelar förband och är beredd att möta dem. 2. brigaden når fram till vägen och kan öka tempot. men för sent. Det tar slut där.

Jag är nöjd med min fördröjningsstrid. Fienden är inte i närheten av sina mål och jag har stridsvärde kvar. Min motpart erkänner att han är missnöjd och att han gjorde ett grundläggande misstag. han startade utan att bry sig om att göra en ordentlig stridsplan. Det ledde till att det blev lite hand ur mun och inkonsekvent med ogenomtänkta beslut och kraftsplittring som följd.

Resultatet? Federal seger då jag tagit större förluster. Say what?!   

[Strv102r]

Då hoppar vi till 6 december 1864. En ny expedition ska avskära järnvägen för att hindra rebellstyrkorna i SAVANNAH att dra ur inför Shermans armé. Målet är COOSAWATCHIE igen men denna gång segalr man uppför den mer norra förgreningen, Tulifinny, och landstiger på två platser. 3h senare är man på väg mot det svagt försvarade målet.

[Strv102r]

Den federala täten stormar direkt mitt försvar av flaskhalsen och gör det med framgång. De mina viker upprivna.






De federala följer upp och närmar sig COOSAWATCHIE, men nu börjar mina förband aktiveras och kan blockera vägen för fienden.






De federala hejdas i sydlig riktning, men tar södra sidan av landsvägsbron och rör sig västerut mot järnvägen.

[Strv102r]

De federala verkar gruppera för försvar. Jag får fram kadettbataljonen som var grupperad vid den stora järnvägsbron.







Men så gör de federala en framstöt mot järnvägsbron. Jag måste hejda det även om det öppan för en framstöt mot järnvägen.





Just det....






Jag slår tillbaka framstöten mot bron, men de federala har järnvägen. De lcykas dock inte skada den.


Slutläget. Oavgjort.

[Strv102r]

Utgångsläget 7 december 1864. Dagen efter föregående scenario. Rebellernas motanfall.