[Strv102r]

Rojalisterna avser med mindre del rensa upp i Guadalajara och centrala Mexiko så att huvudarmén kan rensa i San Luis Potosi för att nå Tejas samma år. Så kan nästa hela Mexiko vinnas för kungen.

Men gerillan i Guadalajara låter sig inte besegras av ditsänt regemente. Tvärtom. de lyckas åsamka detta förluster istället. En stark bataljon ska pacificera centrala Mexiko.








Men den slås ut helt. Huvudstyrkan, armén, kan lätt ta över San Luis Potosi och gå in i Tejas, men man får inte till ett avgörande mot den nya befrielsekåren.











Rojalistarmén i Santa Fe överger sina operationer mot gerillan och går in i Pasto och utmanar Bolivar. Det blir ett blodigt utbyte utan avgörande.






Lima-armén går österut från Los Llanos och tar över Guyana. sedan gör det copy and paste i Cumana och fortsätter in i Costa Firme där den inte hinner få så mycket gjort.










Peru-armén förföljer El Plata armén in i Salta. El Plata armén viker till Cordoba.








Men rojalisterna är envetna och följer efter. det blir åter ett utbyte utan avgörande.




1821 är över!

[Strv102r]

Den återskapade mexikanska befrielsearmén har ingen chans mot den dopade rojalistiska armén, så den viker via Durango till Tierra Caliente för att bli så svåråtkomlig som möjligt. Men det bygger på att rojalisten försöker ta kontroll över områdena på vägen. Marscherar de bara genom så kommer de i kapp.








Bolivar, förstärkt, utmanar rojalisterna som dock tappat sugen och viker till Los Llanos. Bolivar förföljer.








El Platas armé lämnar Cordoba och tar över salta istället. Därefter fortsätter man till Charcas, copy paste, och sedan Arequipa.








Därefter vänder de söderut och går in i Charcas där en ny chilensk kår möter upp.

[Strv102r]

Rojalisterna i Cordoba lämnar en garnison och följer efter El Plata armén till Salta för att rulla tillbaka dess vinster. Men så viker man österut istället, in i Rio de la Plata.









Rojalisterna viker från Los Llanos och går in i Santa Fe där gerillan besegras. Det blir tid att storma Cartagena, men utan att ha belägrat innan. Cartagena håller, men med ett nödrop och kraftigt försvagad garnison.









I Mexiko lämnar rojalisterna Tejas och går in i San Luis Potosi. Marschen går vidare till centrala Mexiko, utan att engagera de lokala patrioterna.








Armén når Tierra Caliente. Men Morales viker norrut till centrala Mexiko.







Rojalisterna följer efter, får fatt i patrioterna, och krossar dem fullständigt. Morelos stupar.

1822 är över!

[Strv102r]

En peruansk patriotisk styrka går in i Mojos. Efter att ha kväst rojalisterna lämnas en garnison och marschen går vidare in i El Cuzco, men den rojalistiska gerillan biter i från sig och betvingas inte.








El Plata armén lämnar Charcas, återtar Salta och går vidare söderut till Cordoba som också återtas.








Bolivars armé befriar Los Llanos, Guyana och Cumana.






Hidalgo tar sig till Guadalajara för att starta ett massuppror av slavar och indianer. En ny befrielsekår börjar organiseras i Tejas, men den rör sig västerut till Nueva California för att göra sig så svåråtkomlig som möjligt i detta tidiga sårbara skede.

[Elias Nordling]

Vänta lite, ena laget är vampyrer?!?

[Strv102r]

Vänta lite, ena laget är vampyrer?!?

Vampyrfladdermusbrickorna markerar förband som agerar som gerilla.

[Strv102r]

Till min förvåning marscherar den rojalistiska armén i Mexiko söderut, ut ur Mexiko och in i Santa Fe! Maracaibo-armén som varit där marscherar istället via Maracaibo och Costa Firme till Cumana och utmanar Bolivar. Rojalisterna är aningen starkare, inget som spelar någon roll 1-1, har mer kavalleri, vilket spelar mycket stor roll (mer artilleri spelar ingen roll, inte ens vid belägring?) vilket uppvägs av Bolivars överlägsna taktiska förmåga.








Rojalisten har prenumererat på tärningsslag 1 stor del av spelet, i synnerhet mot gerilla, men nu slår han 6 och Bolivars armé förintas och Bolivar själv faller! Rojalisterna fortsätter in i Guyana.







Rojalisterna i Rio de la Plata försöker betvinga gerillan där, misslyckas, tröttnar och går in i Salta istället. Efter att ha föreläst om kungens förträfflighet fortsätter de söderut in i Cordoba.








De argentinska patrioterna viker till Rio de la Plata. Rojalisterna förföljer, men patrioterna lyckas undvika drabbning.




1823 är över! Ett år kvar!

[Strv102r]

El Plata armén vill inte riskera ett "förargligt" utfall av strid med den rojalistiska Peru-armen, utan går in i Cordoba för att vinna så mycket territorium som möjligt. Sagt och gjort, vidare till Salta efter att ha avdelat en garnison. Längre än så kom vi tyvärr inte.








En nyuppsatt patriotisk befrielsearmé i Gran Colombia går in i Costa Firme. Puerta Caballo stormas framgångsrikt med stöd av fregatter som blockerar fästningen från havet. Vidare till Maracaibo.  Tyvärr är gerillan där framgångsrik i att undvika att slås, så det blir inte tid att storma själva staden Maracaibo.








Garnisonen i Guatemala rör sig söderut och förstärker patrioterna i Santa Fe.



De ersätts av den växande mexikanska befrielsearmén.






Mexikanska patriotiska fregatter landsätter reguljära mexikanska patriotiska förband som försöker slå ut gerillan och sedan storma Maracaibo. Gerillan undviker ånyo att slås, istället reduceras mexikanerna. .








Aj då, glömde rotera bilden innan jag sparade den! Nåväl. Argentinska fregatter tar med trupp och seglar runt Brasilien och genomför en lyckad amfibieoperation i Cumana.








Den rojalistiska före detta Mexiko-armén slår ut gerillan och de reguljära förbanden i fält i Santa Fe. Men de hinner inte erövra Cartagena.



Vad vi kan kalla Maracaibo-armén avdelar en kår som går in i Cumana och sparkar argentinsk rumpa. En annan kår återtar Los Llanos. Huvuddelen fortsätter via Pasto till Quito, där dock gerillan gäckar dem.






I söder delar också den rojalistiska armén upp sig och går in i ett antal provinser, om än så bara i smärre förband för att bestrida kontrollen. Detta hade medfört att El Plata armén kunnat slå huvuddelen nästa år och sedan rensa upp ganska bra. Men det blir inte ett år till.

Där är det slut!

Rojalisterna har betydligt fler än bara två provinser (förutom Västindien som inte räknas) under kontroll. De har således lyckats bättre än historiskt. Då var imperiet förlorat och bara lite mopping up återstods för patrioterna. Tror att det är mycket svårt att återskapa. Vi spelade dessutom fel när vi inte lät rojalisten återskapa riksspanska förband med resurspoäng. Det ska han tydligen kunna. Rojalisten borde alltså varit ännu starkare än han var.

Rojalisten har dock inte 15 provinser vilket skulle innebära rojalistisk seger och många decennier av fortsatt spansk överhöghet.

Vi har "stalemate". Patrioterna har tagit över stora delar, och kommer inte besegras, men rojalisterna har starka fästen kvar och kan hålla ut i åratal. 

[Strv102r]

Jaha, vad tycker vi om det här då?

Ämnet är ju inte överexploaterat som Gettysburg, Normandie, Ardennerna 44, waterloo och några till direkt. Höga poäng för ämnet alltså. Bakgrundsartiklarna i tidningen var utmärkta. Man lärde sig verkligen något nytt.

Spelet har med gerilla, sjökrigföring, milis, rebeller, portugisisk/brasiliansk hjälptrupp, slav/indianuppror, "områden som är "fientliga" på grund av klimat och aggressiva urinnevånare, det liberala maktövertagandet i Spanien, taktiska slumpmässiga händelser som påverkar styrkan i strid, och Gud vet allt.

Varje GT är ett år vilket gör att CRT är extemt blodig (men ofta ensidigt blodig?) vilket gör att arméer kan förintas "snabbt". Snabbt i GT dvs, det tog ju ändå ett år. Detta tillåter snabba svängningar vilket är nice.

Ändå lyfter det inte riktigt.

Det blir lätt repetitivt och mekaniskt. Bulla upp en armé inför året, marschera in i en provins, ångvälta fiendens garnison, lämna en reguljär garnison som måste slås (kostar operationspoäng vilka man får av ett tärningsslag med ledarens påverkan) och en gerilla som måste slås separat (kostar operationspoäng) och eventuellt måste en fästning belägras och stormas (mer operationspoäng). In i nästa provins. Repeat. Och igen tills operationspoängen tar slut.

Och som sagt kan i princip alla förluster ersättas år från år. Det kanske var så att båda sidor kunde hålla ungefär samma antal stridande över tiden, vad vet jag, men det gör att vinst och förlust inte spelar den roll man kunnat tro.

Vi kanske spelade fel, eller suboptimalt? Har vi missat något som designern tagit för givet? Players notes, speltips, hade kanske gjort skillnad? Eller är systemet inte riktigt färdigutvecklat? Skulle det behöva tweakas mer?

Eller är det i slutändan inte ett riktigt bra system för ämnet? Kan inte sluta fundera på vad ett CDG kunnat göra för att bättre berätta storyn om ämnet. För det får man inte riktigt känslan av att spelet gör. Det man lär sig om ämnet gör man via läsningen i historisk bakgrund. Inte så mycket genom att spela upplever jag. Jämför med hur Paths of Glory berättar storyn om VK1 på ett fantastiskt sätt. Eller For The People om ACW? Mr Madisons War om kriget 1812-1814? Thirty year War? Surkung Kalle om ECW?

För den som har stort intresse för ämnet är det värt insatsen. Annars tycker jag nog att man kan  leva utan det. Tyvärr.

[Fredrik H]

Jaha, vad tycker vi om det här då?

Ämnet är ju inte överexploaterat som Gettysburg, Normandie, Ardennerna 44, waterloo och några till direkt. Höga poäng för ämnet alltså. Bakgrundsartiklarna i tidningen var utmärkta. Man lärde sig verkligen något nytt.

Spelet har med gerilla, sjökrigföring, milis, rebeller, portugisisk/brasiliansk hjälptrupp, slav/indianuppror, "områden som är "fientliga" på grund av klimat och aggressiva urinnevånare, det liberala maktövertagandet i Spanien, taktiska slumpmässiga händelser som påverkar styrkan i strid, och Gud vet allt.

Varje GT är ett år vilket gör att CRT är extemt blodig (men ofta ensidigt blodig?) vilket gör att arméer kan förintas "snabbt". Snabbt i GT dvs, det tog ju ändå ett år. Detta tillåter snabba svängningar vilket är nice.

Ändå lyfter det inte riktigt.

Det blir lätt repetitivt och mekaniskt. Bulla upp en armé inför året, marschera in i en provins, ångvälta fiendens garnison, lämna en reguljär garnison som måste slås (kostar operationspoäng vilka man får av ett tärningsslag med ledarens påverkan) och en gerilla som måste slås separat (kostar operationspoäng) och eventuellt måste en fästning belägras och stormas (mer operationspoäng). In i nästa provins. Repeat. Och igen tills operationspoängen tar slut.

Och som sagt kan i princip alla förluster ersättas år från år. Det kanske var så att båda sidor kunde hålla ungefär samma antal stridande över tiden, vad vet jag, men det gör att vinst och förlust inte spelar den roll man kunnat tro.

Vi kanske spelade fel, eller suboptimalt? Har vi missat något som designern tagit för givet? Players notes, speltips, hade kanske gjort skillnad? Eller är systemet inte riktigt färdigutvecklat? Skulle det behöva tweakas mer?

Eller är det i slutändan inte ett riktigt bra system för ämnet? Kan inte sluta fundera på vad ett CDG kunnat göra för att bättre berätta storyn om ämnet. För det får man inte riktigt känslan av att spelet gör. Det man lär sig om ämnet gör man via läsningen i historisk bakgrund. Inte så mycket genom att spela upplever jag. Jämför med hur Paths of Glory berättar storyn om VK1 på ett fantastiskt sätt. Eller For The People om ACW? Mr Madisons War om kriget 1812-1814? Thirty year War? Surkung Kalle om ECW?

För den som har stort intresse för ämnet är det värt insatsen. Annars tycker jag nog att man kan  leva utan det. Tyvärr.

Tack och bock för rapport och analys! Ämnet är onekligen intressant men samtidigt är skalan ett knivigt problem. Jag tror du är inne på något med CDG, men ämnet är så pass smalt så det lär inte dyka upp i närtid. Det var kul att läsa men jag känner inget köptvång, vilket är skönt som omväxling.