[Maglica]

Jag kan hålla med om konstiga mekanismer i Russian Campaign. En annan udda grej var att man ville anfalla motståndaren bakifrån och förlora så man fick "retirera" framåt ytterligare hexar mot Moskva/Berlin. Soak-off attacker 

Pluspoäng för kreativitet!

[Wes]

Man borde göra ett "score card" för att utvärdera spel.

Sen en kommentar till Fredrik just om att ASL är faktiskt väldigt bra på att berätta en historia man kan komma ihåg långt senare.
Jag ser inget problem med att ha en bunker, skyttegrav eller hus som mål på taktisk nivå. Någon tydlig order måste det vara.

Jag vill försöka öka på med saker jag inte gillar men jag vet inte om jag kan sätta fingret på det riktigt.

Jag gillar inte spel som spelar dig.
Jag gillar inte spel där besluten är få eller quasibeslut och lång väntetid mellan turnsen.

[pelle]

Jag håller i stort med Fredrik här. Jag har ägt en samling ASL-moduler i hela tre omgångar - för att alla tre gånger inse att det inte är något för mig. Det säger mer om mig än om ASL-systemet dock! VAD det säger om mig vette katten, men det säger väl ungefär lika mycket om mig som ASL säger om krig på stridsteknisk nivå under vk2. Däremot förstår jag charmen med ASL som spel, men det räcker inte för mig.

Tre? Jag har bara gjort det två gånger. Tror det får räcka. Men jag har kvar ett par Starter-Kit (och bara ett är i min sälj-lista). Har egentligen inget alls emot ASL, mer än att när jag inte har spelat det på mer än 10 minuter börjar jag glömma bort viktiga regler. ASL-SK med små infanteristrider har jag bara bra minnen av och vanliga ASL var också alltid roligast i sådana scenarion (fast nu skulle jag nog behöva repetera reglerna rätt ordentligt för att ens klara av ASK-SK).

[aegneus]

Det här var kul, jag började tänka på spel jag inte gillar och... de är väldigt få? Efter lite grubblande över kvällsdisken kom jag fram till att jag har två ortogonala riktningar att ha åsikt i:

• Är det en bra spegling av historien (nyckelfras: jag fattar hur beslutsfattare kände sig då / förstår vilka val de gjorde / ser varför det blev som det blev)
• Är det ett roligt spel där antingen spelets modell är kul att förstå och manipulera ELLER det är som sport, det är kul att vinna men ännu roligare att dela med medspelarna (nyckelfras: jag sitter böjd över brädet och mumlar lite när jag väljer mellan alternativ, alternativt jag slår en elva och tjoar högt av glädje eller vånda för resultatet

Det är förvånande hur många spel som kryper upp långt nog på enadera skalan för att jag skall "gilla" dem!     Det finns gott om spel jag provar endast en gång, men det är ju för att det finns så många andra bättre spel att välja på! Hade jag bara haft AHs Stalingrad som mitt enda spel hade jag spelat skiten ur det, men när man väl provat Russian Campaign (ett riktigt KUL spel, med dessutom tillräckligt mycket historisk känsla) så parkerar Stalingrad direkt på säljhyllan.

Så jag kan tänka mig att spela nästan allt. Och då är det väl inte så konstigt att jag spelar lika mycket Euro som krigsspel.  Det är väl egentligen bara två saker jag inte vill ha

• Spel där en omistlig komponent är att övertyga de andra spelarna om att man inte ligger så bra till som man gör, dvs spelet avgörs av det sociala spelet runt bordet.  Nä, pass. Jag kan argumentera i en timme om regler för en realistisk dragon breath attack (been there done that  ) men att motargumentera mot folk som vill tolka brädet till sin fördel... nej tack. (Därför jag undvikit e.g. HiS så tack alla ni som var med i Imperial Elegy härom sistens där vi inte hade ett dugg sådant som jag minns!)
• Spel där det kommer in för starka dåliga känslor. Alltså spel om riktiga saker (poker med pengar, turneringsspel med folk som bryr sig) eller riktiga känslor. Därför jag slutat spela Diplomacy, med en tår i ögat eftersom det inte finns en mer elegant spelmotor, men jag vill inte bryta spelgemenskapen med en stab.

Fast... nu tittar jag på vad jag spelar och äger. Det är typ aldrig flygspel, och mycket sällan flottspel (undantaget VitP och WaS)... så är det vad jag inte gillar? Eller är bara de andra spelen mer kul?

[Scheuer]

Jag vet nu att jag starkt ogillar två saker som jag tidigare trodde var roliga

1: Asymetriska spel där helt olika regler gäller för de olika sidorna så att man inte har någon aning om vad de sysslar med för man spelar i praktiken olika spel. Till exempel Root, Here I Stand och Twilight Imperium om man spelar det med expansioner.

2: Spel där några spelare smyger iväg och gör upp planer utan att de andra får höra och sedan struntar den man gjort upp planerna med i det och hugger en i ryggen iallafall. Till exempel Here I Stand.

Se där, två goda skäl att aldrig spela HIS igen!

Tilläggas kan att jag aldrig mer kommer att spela Blood Bowl (visst, inte ett krigsspel men folk har ju t.o.m. nämnt Euro games i tråden) eftersom man kan ställa sig med bollen på mållinjen och vänta med att göra mål bara för att få tiden att gå så att matchen tar slut innan motståndaren får chansen. Det är ju inte ens tillåtet i riktig fotboll. Usch!

[thermopylai]

Jag har också svårt för spel med custom-tärningar. Finner det helt meningslöst att behöva räkna tärningssidor för att förstå oddsen för något.

Spel med hög och tät counter-densitet som kräver pincett, exempel: Great War in Europe, västfronten, där varje hex har 3 brickor utan mellanrum för ZOC och täta linjer på båda sidor från Nordsjön till Schweiz. Du måste räkna styrka i varje hex längs hela linjen (varje turn) för att flytta 5-10 brickor för att få ihop tre stycken 3-1 anfall som har 50%(-ish) chans att lyckas.

[thermopylai]

Jag har också svårt för spel med custom-tärningar. Finner det helt meningslöst att behöva räkna tärningssidor för att förstå oddsen för något.

Spel med hög och tät counter-densitet som kräver pincett, exempel: Great War in Europe, västfronten, där varje hex har 3 brickor utan mellanrum för ZOC och täta linjer på båda sidor från Nordsjön till Schweiz. Du måste räkna styrka i varje hex längs hela linjen (varje turn) för att flytta 5-10 brickor för att få ihop tre stycken 3-1 anfall som har 50%(-ish) chans att lyckas.

Jag har nog för feta och darriga fingrar och är ålderssynt (dvs långsynt på kort avstånd och närsynt på långt).

[Rexpress]

Ah, inget så uppfriskande som att inte passa in i normen 

Ogillar:

* Tärningar, inget är så osexigt som att förlora mot en sämre prestation, eller vinna mot en starkare prestation, bara för att slumpen tyckte att det var passande. Ska slump finnas så ska den vara möjlig att planera för, eller mitigera på annat sätt (läs tablå, kort på handen, etc).

* Obalans i scenarion, nej jag är inte intresserad av att följa ett historiskt skeende på bordet framför mig. Jag vill ha kamp mellan intellekten på lika eller liknande vilkor. Annars behöver spelet vara så kort att man utan problem byter sida och spelar igen inom ramen för ett normalt parti. För mitt tröga speltempo matchar det kriteriet knappt ens commands n colors.

* Vulgära mängder counters, nej det ska inte vara ett bokföringsarbete att spela ett spel. Inte heller ska fokuset vara att räkna en miljon movepoints eller bränna hjärnstammen i syfte att komma ihåg att flytta allt. Exempel på kanonbra spel som blir ospelbart är Holland '44.

* Spel som tar över 9 timmar att spela (för er normala människor är det 6 timmar:) ) Efter nio timmars spelande presterar jag knappt på nivå att läsa ett bakrecept. Och att komma tillbaka till partiet en annan dag blir sällan samma sak, det är inte heller realistiskt att kunna planera om deltagarna är i arbetsför ålder.

Exempel på fantastiska spel kan vara Maria, Imperial struggle, Triomphe a Marengo, Pax Pamir, COIN och det mesta inom 18xx genren.

[Fredrik H]

Ah, inget så uppfriskande som att inte passa in i normen 

Ogillar:

* Tärningar, inget är så osexigt som att förlora mot en sämre prestation, eller vinna mot en starkare prestation, bara för att slumpen tyckte att det var passande. Ska slump finnas så ska den vara möjlig att planera för, eller mitigera på annat sätt (läs tablå, kort på handen, etc).

* Obalans i scenarion, nej jag är inte intresserad av att följa ett historiskt skeende på bordet framför mig. Jag vill ha kamp mellan intellekten på lika eller liknande vilkor. Annars behöver spelet vara så kort att man utan problem byter sida och spelar igen inom ramen för ett normalt parti. För mitt tröga speltempo matchar det kriteriet knappt ens commands n colors.

* Vulgära mängder counters, nej det ska inte vara ett bokföringsarbete att spela ett spel. Inte heller ska fokuset vara att räkna en miljon movepoints eller bränna hjärnstammen i syfte att komma ihåg att flytta allt. Exempel på kanonbra spel som blir ospelbart är Holland '44.

* Spel som tar över 9 timmar att spela (för er normala människor är det 6 timmar:) ) Efter nio timmars spelande presterar jag knappt på nivå att läsa ett bakrecept. Och att komma tillbaka till partiet en annan dag blir sällan samma sak, det är inte heller realistiskt att kunna planera om deltagarna är i arbetsför ålder.

Exempel på fantastiska spel kan vara Maria, Imperial struggle, Triomphe a Marengo, Pax Pamir, COIN och det mesta inom 18xx genren.

Spontant känns det som schack skulle passa väldigt bra på det som du beskriver, men jag gissar att det finns något i Maria och COIN som schack inte erbjuder? Precis som du säger själv så tror jag att dina preferenser är ovanliga, men det är lite skönt att det även i en så liten hobby som vår finns både spel och spelare för alla preferenser.

[Rexpress]

Spontant känns det som schack skulle passa väldigt bra på det som du beskriver, men jag gissar att det finns något i Maria och COIN som schack inte erbjuder? Precis som du säger själv så tror jag att dina preferenser är ovanliga, men det är lite skönt att det även i en så liten hobby som vår finns både spel och spelare för alla preferenser.

Ja eller hur! Ett utanförskap i ett utanförskap

Det är de rika möjligheterna att styra spelet, att skapa strategier och komplexa taktiker för att nå målen i en intressant setting/tematik som tilltalar. Att slå en tärning för att se vad som händer, not so much. Jag är också väldigt glad för förhandling, köpslående och diplomati, vilket jag ser som värdefulla komponenter i ett bra konfliktspel. Interaktivitet är key.

Jag använder termen "ogillar", vilket inte utesluter särskilt mycket egentligen. Jag föredrar alltså andra titlar än de som är längre än 9 timmar, har mycket okompenserad slump eller har predisponerade slutresultat.

Jag nämnde Holland 44 i ett negativt perspektiv, men faktum är att det är mycket som är väldigt bra i det spelet, de omtalade CRT tabellerna upplevde jag gjorde tärningsrullandet både uthärdligt, och ibland till och med intressant. Att massflytta 50 counters längs en väg räknande 1/3 mp per steg i 15 timmar, inte direkt.

Jag kan förstå att någon tycker att det är fascinerande att spela ett hyperdetaljerat Ghettysberg med/mot sig själv under ett dygns tid med nyckeltesen för spelet att byta ut Lee mot en annan general och se om spelet kan prestera ett trovärdigt alternativt resultat. Men det är inget jag söker.

[theeverything]

Nja du är väl snarare normal i ett sällskap av oss freaks som kan sitta i 15 timmar i ett redan förlorat krig. Själv tillhör jag dock galningarna som lika gärna kan förlora som vinna och jag bara har fått en lite bättre känsla för situationen och har inga problem med tärningen då verkligheten är fylld av oförutsägbara händelser. Befälhavaren kan få blindtarmsinflammation. Krutet kan vara blött på grund av en läckande täckduk. Dimman kan ligga kvar oväntat länge och radarhelvetet krånglar. Normala människor spelar ju spel för att testa sitt intellekt och för att försöka vinna. Men å andra sidan, vem fan vill vara normal? kul att vi är olika helt enkelt.