[Elias Nordling]

Soft Underbelly är ett spel ur senaste numret av World at War, och ämnet är fälttåget i Syditalien 1943, före det grottade ner sig. Spelet har två scenarior, ett historiskt, och ett som bygger på iakttagelsen att tyskarna hade ansamlat en ansenlig mängd mekaniserade förband i Norditalien, och att de dessutom hade hyfsat bra koll på att de västallierade inte kunde safta till med en till likadan landning som i Salerno på en gång. Och att de därför drar igång en storoffensiv i Italien.

Systemet i spelet är hämtat från Victory in Normandy, ett spel som var smått genialiskt i sin enkelhet. Enheter kan antingen gå eller slåss, att flytta en stack kostar en aktiveringspoäng, att slåss med en stack kostar två, och man har ett begränsat antal poäng per omgång (i detta spel 6-7). I strid slår man i princip tärning mot enhetens stridsvärde för att se om man träffar, först skjuter artilleri, sedan försvarare, sedan anfallare.

Systemet fungerade utmärkt för sluggandet i Normandie, men jag liksom många andra tycker att det blev konstigt när det övergick i den mobila fasen, när man inte kan gå och anfalla samtidigt och bara flytta en bråkdel av sina utbrytande enheter per omgång. Så här har man alltså applicerat systemet på just den mobila fasen av Italien-fällttåget, och det blir... konstigt.

Det begränsade antalet aktiveringspoäng kändes fullständigt logiskt för Normandies förrådssituation, men det känns konstigt att enheterna i Taranto inte kan flytta för att enheterna i Salerno tänker anfalla och så vidare.

Systemet har också en tendens till att göra det till rena självmordet att anfalla superstackar. Eftersom man dessutom aktiverar per stack klustras divisionerna ihop i kårstackar och slagfältet får vidöppna flanker.

Jag blir inte alls klok på det här. Jag är inte säker på att systemet funkar för situationen över huvud taget. Det kanske det gör, och om jag spelade mot någon som grokkade systemet bättre kanske det kan bli riktigt kul. Fort går det i alla fall, mest för att ingen vågar anfalla någonting någonstans av rädsla att bli fullständigt sönderskjuten.

Preliminärt ger jag spelet en trea i betyg, men det skulle mycket väl kunna justeras både uppåt och neråt.

[Andreas Johansson]

Dina betyg är ofta högre än jag väntat mig från din beskrivning. Hur illa ska det vara för att bli en etta eller två i betyg?

Kan väl även passa på att säga dina recensioner är uppskattade även om de sällan rör spel jag är jätteintresserad av.

[Elias Nordling]

Hur illa ska det vara för att bli en etta eller två i betyg?

Etta ska vara bra illa. i det här fallet är trean närmast en reservation för att spelet kan vara bättre än jag tror, bara man fattar hur man ska spela det bra.

[Eranthis]

Jag har detta och spelade det solitärt i julas. Rätt kul, mer som simulering än som spel. Tyskarna kan i lugn och ro retirera och omgruppera bakom floder och i berg men måste sprida ut sig så att allierade inte kan blitza förbi och vinna. Som allierad måste man i princip välja sina mål med omsorg, försöka få tyskarna OOS, sätta in så mycket jaktflyg och bombplan man kan och sedan hoppas på tärningarna. Funkar nog bättre ftf, för som allierad behöver man finta och skapa osäkerhet om var genombrytningen ska ske när man börjar närma sig den norra kartkanten (en enda allierad enhet som går över gränsen vinner spelet). Jag förstår dock Elias invändningar, och jag är inte säker på att spelet kommer att hamna på mitt bord igen inom en överskådlig framtid, mest för att det finns så mycket annat som pockar på uppmärksamhet.