[Elias Nordling]

Nordkoreas viftande med kärnvapen på sistone fick mig att fundera på någonting. De tidigare provsprängningarna har varit med plutoniumbomber byggda av det relativt knappa förråd pljtonium de har tillgängligt. Den senaste kunde man inte detektera någon strålning från alls vilket har lett till spekulationer att man medvetet riggat testet för att dölja att det var en uranbomb.

Jag har för mig från när jag läste om sånt här sist att uranbomber så att säga är en återvändsgränd och det bästa du kan få fram är en bomb av Hiroshimastorlek som kräver ett tungt bombplan att transportera och knappast kan göras till en stridsspets. Stämmer det? Isåfall kan jag förstå varför man vill dölja att det var en uranbomb man smällde av då de ändå inte ha något sätt att få iväg sådana över landets gränser.

[Tryggve]

Det verkar i alla fall gå åt mycket mer anrikat uran än plutonium för att bygga en bomb, så bara av den anledningen så borde väl en uranbomb kräva större volym rent fysiskt.
http://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_we ... gn#Fission

Sedan vet väl ingen ärligt talat vilken typ av kärnvapen som Nordkorea kan ha operativt. Men jag föreställer mig att rätt många underrättelsetjänster världen över arbetar med att försöka ta reda på det.

Sydafrika var väl det land som "bara" utvecklade kärnvapen baserade på uran, och av "gun type". Tänkt bärare var väl Canberra-bombplan.

Sydafrika arbetade tydligen på att ta fram ballistiska robotar som bärare av kärnvapen, så det borde väl innebära att det vore möjligt att montera denna typ av laddning på en missil.

http://en.wikipedia.org/wiki/South_Afri ... estruction

[Mode]

Uranbomber är tekniskt enklare (den klassiska "kanonmodellen") att bygga, men det krävs rätt mycket höganrikat uran. Anrikningsprocessen (från 0,7 % U-235 naturligt till åtminstone 70 %; helst bortåt 90 %) kräver en hel del elenergi och NK verkar inte direkt ha världens bästa elnät, så en förklaring kan vara att det helt enkelt tagit längre tid att få ihop tillräckligt med klyvbart material för en bomb.

Plutoniumbomber kräver mindre mängd klyvbart material (storleksordningen 5 - 10 kg kontra 10 - 30 kg beroende på konstruktion, eventuell neutrontamper och en del andra faktorer) och det är väsentligt lättare att få fram det - i princip räcker det att bestråla naturligt uran med neutroner med lämplig energi, vilka kommer att fångas in och bilda U-239 som sedan sönderfaller till Pu-239. Eftersom detta händer i alla vanliga kärnreaktorer så räcker det med att driva en reaktor för att få Pu som sedan enkelt separeras kemiskt.

Problemet med Pu-bomber är att de är tekniskt mer komplicerade p.g.a. skillnader i neutrontvärsnitt mellan U och Pu, vilket starkt påverkar möjligheterna att upprätthålla fissionsprocessen tillräckligt länge. Effekten bestäms i hög grad av detta, inte mängden klyvbart material; förr eller senare blir massan underkritisk och fissionen upphör.
Just svårigheterna i att få eller hålla Pu superkritiskt gör att det är större sannolikhet för att en Pu-bomb (relativt en U-bomb) blir en "pysbomb" genom att den blir underkritisk s.a.s. i förtid, med påföljande låg effekt. Det är fullt möjligt att detta är vad som skett vid NKs tidigare provsprängning och det förklarar då varför effekten blev lägre än förväntat.
Åtminstone kan vi hoppas att så är fallet, då det indikerar att deras vapenteknologi (för kärnvapen, vill säga) är rätt dålig.    

[Elias Nordling]

Tack för svaren!