[aegneus]

Nu skall vi se...

"Väldigt bra spel"
"... så vackert att..."
Hela internet är överens om att man har en mulligan / automatisk 7:a mot Günther

Klart du skall köra igen. Kommer du inte ihåg känslan från när man verkligen lärde sig sina spel för att man spelade dem om och om igen, tills man till slut suckade "oh nej, Günther var tydligen en partifunktionär med vatten över huvudet, det blir ett öppna-dammluckorparti den här gången "

Men strunta i rapporten om inte den kryddar extra. Jag behöver inte mer spel 🙂

[tinG]

Men strunta i rapporten om inte den kryddar extra. Jag behöver inte mer spel 🙂

För herr Hornegård är rapporterna obligatoriska 

[Delirium]

Oavsett om du spelar rätt eller fel är rapporterna alltid underhållande! 

[Klas Malmström]

Oavsett om du spelar rätt eller fel är rapporterna alltid underhållande! 

Undrar om Stalin tyckte dom var underhållande...     

[Fredrik H]

Jaha, på allmän begäran (där allmänheten återigen visar sig vara allt över en person) så får ni föreställa er följande:

Harpmusik (som i en drömscen). Konev vaknar upp tidigt den 25 januari 1944 och inser att han har drömt om hur det kan gå om han inte lyckas med sitt kommande anfall under de tre första dagarna. Han borstar tänderna med vodka och beslutar sig för att, som en god kommunist, applicera antifascistiskt våld i erforderlig mängd. Turn 1 följer, fast den här gången på riktigt.

Alternativt, om ni är tillräckligt gamla så kan ni föreställa er när Pamela bara drömt flera säsonger ur Dallas. Ni fattar galoppen. Nu drömde hon om östfronten. Kanske lite oväntat, men Pamela är en karaktär med många lager.

Det sovjetiska anfallet slår igenom den svaga punkten. Günther överlever även denna gång, men knuffas undan så pass utförligt så han inte är i vägen. Två pansarkårer kör igenom luckan, men svär lite över att ingenjörerna inte hunnit laga den trasiga bron, de motoriserade förbanden stoppas upp när pansarförbanden avancerar. Tyskarna trycks bakåt i det närmaste överallt där sovjeten anfaller, detta till stor del på de två artilleridivisioner som håller försvararna nere och tillfogar förluster. 

 

Tyskarna reagerar omedelbart. Kårchefen trodde att anfallet skulle ske dagen därpå och är därför inte riktigt i fas. Trots det så anfaller delar ur två tyska divisioner en förstärkt sovjetisk skyttedivision, kastar tillbaka denna och återtar en by med en bro över floden. 3rd Pz-div grupperar fram 88:or i väntan på det anfall som måste komma.
Genombrottets midja ser oroväckande smal ut, men Konev tänker att det får reserverna oroa sig över, segern ligger i framryckning.

De tyska ingenjörerna sliter hund med att gräva ner varenda infanterist de kommer i kontakt med. Jag gillar spel där ingenjörer är viktiga för att de gör ingenjörssaker som att gräva, spränga, bygga och laga. Tysken blir ibland tvungen att stoppa in dem i fronten, men det är en desperat nödlösning.

Då är vi igång igen.

[tinG]

Glöm inte förflyttningsbegränsningen på tyskarna i söder. De får inte flytta väster om ngn hexrad turn 1 och 2...

[Andreas Lundin]

"Kanske lite oväntat, men Pamela är en karaktär med många lager."
 

[Fredrik H]

Konev fortsätter framryckningen dag 2. De bakre tyska linjerna består mest av tyska konvalescenter och ett för årstiden märkligt ljud av spelande syrsor. Det finns verkligen ingenting som stoppar tank-kårerna, den ena av dem tar sig in i Shpola, en nyckelort för det tyska sambandet och underhållet.

Norr om genombrottet måste chefen för den tyska 11:e kåren dra sig tillbaka för att inte brytas ner i småbitar. Den utvecklingen är lite frustrerande för de tyska pansartrupperna som anfaller söderifrån. De tyska pantrarna tillfogar T-34:orna svåra förluster, men framryckningen norrut är liksom långsammare än reträtten norrut. Genombrottet har nu inte längre en liten smal midja, det rör sig snarare om en rätt bekväm amerikansk midja som nått det sista hålet i skärpet. 



Lite längre västerut så inleder Vatutin sitt anfall österut. Både sidor har lite mindre av allt här och striderna levererar inga större genombrott. Tyskarnas avsaknad av pansarförband gör emellertid att dom nöts ner av de sovjetiska pansarförbanden (man får oddsskift av både combined arms och övertag i stridsvagnskvalitet, tyskarna är generellt bättre på båda punkterna).

Vatutin är också måttligt stolt innehavare av en tank-kår utrustad med Sherman-stridsvagnar - som i spelet inte är något att hänga i en eventuell julgran. Tyskarna tillfogas förluster och pressas bakåt några kilometer här och där, men i avsaknad av reserver så känns det nästan givet att det snart brister någonstans.

Både turn ett och två har tyskarna anfallit på enstaka ställen, det känns både speltekniskt och historiskt rimligt att göra det. Jag gillar när spel kan återskapa det jag läser i böcker (här huvudsakligen Frankson/Zetterlings Tjerkassy 44).

[Fredrik H]

Turn 3 så blir det lite sämre väder och flyget spelar mindre roll. Tyskarna inser att de två kårer som är närmast floden nu inte längre har underhåll så man iscensätter den redan planerade manövern att via flygplatsen vid Korsun underhålla de avskurna. Ett antal specialregler träder nu i kraft, men jag ser inget direkt negativt med att utropa fickan så så får det bli. SS Wiking får nu också släppa iväg några bataljoner, bland annat så positionerar sig ett antal batterier 88:or runt det nu kritiska flygfältet (precis utanför bild uppe till vänster).

Konev släpper sina sista reserver och en tank-kår och en kav-kår flyttar västerut samtidigt som övriga förband mest grupperar sig på ett vettig sätt för fortsättningen.

Tyskarna får in flera Panter-bataljoner och med hjälp av dem stagar man upp fronten och grupperar 11th Pz längre västerut. Tyskarna har inte folk nog till att både hålla en linje och genomföra motanfall, Manstein får nog peta in några övertidstimmar (jag tror Wehrmacht saknar kollektivavtal) för att avstyra  det som kan bli den största inringningen sedan Stalingrad. 



Vatutin fortsätter att pressa längs i princip hela linjen och man trycker tillbaka tyskarna på flera ställen. Framför allt den norra anfallslinjen röner vissa framgångar och den tyska 7:e kårens chef börjar ringa allt oftare till arméstaben för att få tillåtelse att falla bakåt även med de förband som inte anfalls uppe i norr. Arméchefen Generaloberst Hube, vet inte riktigt vad han ska tycka. Det blir ytterligare en dag av obeslutsamhet.

Tyskarna hamnar också i den intressanta situationen att dom måste fundera på vilka förband som ska vara inne i och utanför den hotande fickan. Trupperna kommer att behövas på båda ställena. Stemmermann ges befälet över fickan.

[Fredrik H]

Turn 4 blir en rätt så lugn dag, därav en helhetsbild. Vatutin tycker att tyskarna beter sig lite illa på något annat frontavsnitt och drar därför undan en av sina två pansarkårer den här rundan. Det innebär att det blir svårt att åstadkomma något större genombrott, det blir mest ett huffande och puffande för att få tyskarna i önskad riktning.

Det som båda sidor nu grubblar över är hur fickan ska utformas. Om tyskarna (som äntligen fått börja dra tillbaka sina nordligaste förband) försöker hålla en stor ficka så kommer den att vara lättare att nå för undsättningsförbanden, men den är å andra sidan väldigt bräcklig. Det spelar också roll var någonstans man försöker hålla terräng. Korsun är givet, men sen kan man tänka sig rätt många scenarion.

Sovjeten å sin sida måste se till att både innesluta och så att säga utesluta sina fiender. Även om man har många infanteridivisioner så är spelets absolut mest potenta offensiva förband de tyska pansardivisionerna. Det går inte alls att lita på att infanteriet klarar av att hålla dem ifrån sig, så hur ska man gruppera?

Spelet går nästan in i ett pussel-läge där jag snarare funderar på vilka divisioner som ska vara var än jag jagar anfall och genombrott. Underhållet är avskuret men alla vägar är ännu inte stängda så det återstår en del. Vatutin har inte imponerat alls, men jag vet å andra sidan inte hur mycket mer han skulle kunna göra.



Närbild på Korsun nedan. Jag gillar spelets skala och upplösning; luftvärnet skyddar inflygningarna så att Görings Ju-52:or ska kunna landa, ingenjörerna håller landningsbanorna fria från snö och lastbilarna samlas runt flygfältet för att hålla divisionerna igång. Luftwaffe gjorde en stabil insats vid Korsun, det blir tydligt att sovjeterna aldrig etablerade samma totala dominans i luften som västmakterna. På bilden syns för övrigt både lettiska och belgiska SS-förband vid sidan om tyskarna. Det lär också vara rätt många Hiwis på plats, men dom får inga brickor. 

Kommer det fientligt artilleri för nära flygfältet så förlorar man drastiskt i supply-förmåga av någon märklig anledning.

[Fredrik H]

Turn 5. Fickan börjar ta form. Tyskarna börjar få in förstärkningar, men det kommer att ta flera dagar innan förbanden är i position för att anfalla. Längst ut till vänster så får 11 Pz-divisionen hålla ett antal brohuvuden som på grund av logistiknätet är bra som utgångspunkter för anfall.

Nere till höger tvingas båda sidor hålla tämligen starka förband av den klassiska orsaken att fienden också är stark där.

Inne i fickan så pågår ett livligt skyfflande av förband, Stemmermann försöker få ordning på de ihopblandade divisionerna och i förlängningen möjliggöra för SS-Wiking att leda ett utbrytningsförsök.

Konev vet inte riktigt hur hans förband ska kunna lösa alla uppgifter, på grund av Vatutins senfärdighet så har han tvingats sträcka ut sig mer än önskvärt.   



Längre västerut inser den tyska kårchefen för 7:e kåren att det inte längre går att hålla ihop med den 42:a kåren längre norrut. Man faller bakåt och gör vad man kan för att linjen ska hålla, men det ser tunt ut. Arméchefen lovar förstärkningar, men en så länge har det kommit en enda spaningsbataljon. Jag inser att jag kanske varit för optimistisk när det gick skapligt bra, det kan bita tysken i den där rumpan om man inte får ihop linjen snart.

Vatutin kommer snart att kunna skaka hand med Konev, även om det sker långt västerut. Sen blir den stora frågan om man ska slå söderut nu när tysken är ganska svag. Hm.

[Fredrik H]

Turn 6 (den 30 januari 44) så får då till slut 1:a och 2:a Ukrainska fronterna till slut fysisk kontakt med varandra. Shermans och T-34:or får syn på varandra längs den antagligen rätt tomma byn Morentsys gator.

Samtidigt så har den tyska 7:e kåren nu dragit sig tillbaka och väntar in lite tyska pansarförband, en tysk pansardivision lastar under dagen delar av sina rörliga förband längs en fortfarande fungerande järnvägsstation i kårens bakre områden. 



Nu är fickan på plats. Tyskarna fick äntligen tillåtelse att gruppera hur dom vill i fickan (beror på ett tärningsslag) och nu krymper ytan ganska snabbt för varje dag. Det är ett riktigt pussel att sköta underhållet i Korsun. Man får max in fem supply-poäng (vanligen mindre, beror på väder, AA och tärningen) och varje artillerist som ska skjuta, varje lagad bro och varje byggd improved position kostar en poäng. Man skulle vilja göra av med mycket mer än man har, varje poäng känns kritisk.

Vädret börjar nu krypa upp emot plusgrader samtidigt som tyskarna försöker koncentrera en större styrka för att nå in till fickan. Man vill inte uppleva ytterligare ett Stalingrad, om än i mindre skala.

[Fredrik H]

Turn 7 så lyckas jag slå en sexa på vädret, vilket innebär att den allra första turnen det kan bli lerigt så blir det det. Det påverkar såväl förflyttningar och underhållet tämligen dramatiskt, så det blir bara en helhetsbild.

Tyskarna försöker gruppera fram sina förstärkningar för motanfall, men det hela går nu långsamt. Dessutom så kan de bli tvungna att avdela en del förband bara för att staga upp fronten på vänsterflanken, ett faktum som får Manstein att snörpa på munnen. Tänker man tillräckligt grandiost så skulle man kunna exekvera en vänsterkrok som inte bara får kontakt med SS-Wiking utan också isolerar sovjetiska pansarförband... Hm, om det bara var 1940 igen!

Bilden visar också att spelet är rätt så stort och utan tvekan skulle fungera som lagspel. Rollerna är tydliga och det finns en hel del att göra för alla inblandade.

[Fredrik H]

Turn åtta så fryser det på igen, vilket är bra för tyskarna. Dom vill gärna anfalla innan vädret kanaliserar framryckningsvägarna för mycket. Både 8th Army och 1st Pz-army har nu fått fram en del folk och om vädret tillåter det kommer båda arméerna att anfalla nästa turn.
Jag vet inte helt hur jag ska anfalla. En tanke jag hade var att de båda arméerna anfaller åt olika håll. Initialt inte helt optimalt, men det kommer att splittra försvararen och om några dagar så kommer 1st SS och kan sättas in där det ser bra ut. Hm, kanske.

På bilden ser man hur Hube äntligen fått en Pz-division på plats, en till har delar på plats (resten kommer imorgon) och längst ner i bild kommer den tuffaste stridsgruppen ever; Schwere Panzerabteilung Bäke. Den har en Panther-bataljon, en Tiger-bataljon, mekaniserat infanteri, motoriserade ingenjörer och motoriserat artilleri. Historiskt gjorde dom rätt bra ifrån sig, föga förvånande.

Håller vädret i sig drar det igång nästa turn. Sovjeten börjar få tillbaka den mek-kår de drog undan förra veckan. Vatutin avvaktar var den ska sättas in. Rapporterna som når hans högkvarter är inte bra, han röker en hel del sovjetiska kvalitetscigaretter och stirrar på kartan. Stavkan har skickat honom en division med fallskärmsjägare. Alltid något, men inget som stoppar tyskt pansar över tid.

Konev resonerar lite annorlunda. Hans motståndare har förstärkt kontinuerligt och dom tycks förskjuta sina rörliga förband västerut. Han överväger att anfalla med sina infanteri-arméer längre österut, för att tvinga tysken att sprida ut sina pansarförband mer.

   

[tinG]

Ryssarnas inringning, framför allt i väster, ser lite tunn ut. Hoppas att den klarar av att stå emot en stund iaf. Får inte ryssarna upp lite minfält snart? Och, kommer inte ihåg, får ryssarna också använda SP för att bygga IP?

Bilden visar också att spelet är rätt så stort och utan tvekan skulle fungera som lagspel. Rollerna är tydliga och det finns en hel del att göra för alla inblandade.

Lagspel är alltid lockande... men som Di Leva så klokt frågar sig "vem skall man tro på, tro på, tro på?" Man vill inte lägga fyra dygns spelande tillsammans med tjommar som bara vill "testa" eller "bryta" spelsystemet, eller som gillar att experimentera allt för mycket med själva simuleringen.
 
Själv föredrar jag att spela utifrån ett ganska stort mått av rollspelande. Jag försöker nästan alltid sträva efter att åstadkomma vad de historiska befälhavarna försökte uppnå. Många spel försöker förstås hänvisa spelarna mot detta via Victory Conditions (victory points etc.)... Jag börjar luta åt, att likt Elias, att kalla monsterlagspelande för "högriskprojekt".