[Elias Nordling]

USAAF är ett spel som publicerades i nummer fyra av tidningen World at War. Ämnet är den amerikanska dagbombningskampanjen februari-december 1944. Spelet är egentligen en omdöpt remake av Flying Fortress, som vad jag förstår var ett av SPIs första spel, publicerat så tidigt som 1969.

Jag vet inte hur mycket som är original och hur mycket som är omarbetat. Spelet har mycket korta regler, drygt 7 sidor, och är enkelt och snabbspelat.

Spelet kan sägas ha en strategisk del där den allierade spelaren planerar vilka bombmål som ska anfallas utifrån de strategiska resurser man kan välja mellan. Man drar tre resurser i spelets början, och varje gång en resurs slås ut drar man en ny.

Eftersom skada inte hänger kvar från omgång till omgång måste man slå ut den på ett drag. För tyskens del handlar det om att placera luftvärn och planera produktionen av jaktplan. Om man lämnar produktionen som den är ökar den stadigt (tills amerikanen slår ut nån av de resurser som halverar jaktplansproduktionen, vill säga), men för att få nya bättre modeller måste man styra om produktionen och därmed reducera produktionskapaciteten.

I den taktiska delen väljer de allierade hur mycket jaktplan som ska sättas på jaktplansbekämpning och luftvärnsbekämpning, och hur mycket som ska eskortera bombflygen. Bombarna måste flyga raka vägen mot målet, så här finns inte så mycket utrymme för finter. För tyskarnas del har planen begränsat antal taktiska omgångar de får stanna i luften. Spelet inefattar begränsad information för spelarna, men funkar ändå förvånansvärt bra att spela solitärt.

Den strategiska biten är riktigt intressant i sin enkelhet. Den taktiska biten övertygar mindre. Det finns som sagt i princip inget utrymme för bluffande för de allierade, och för tyskarna är den uppenbara taktiken att använda de lätta jaktplanen för att strippa eskorten, varpå de tunga jaktplanen anfaller bombarna.

En sak som jag starkt misstänker hängt med från originalet är stridstabellen, som känns som ett klockrent exempel på hur knasigt det kan bli när man använder oddstabeller till allt. Alltså, om en jaktplansgrupp anfaller sex bombargrupper har den större risk att bli nerskjuten utan att göra någon skada än om den anfaller en bombargrupp. Det funkar inte så.

Saken blir värre av att spelet har stackningsbegränsningar, och att jaktplansenheterna är mindre grupper än bombplansenheterna. Bombarna har därför stridsvärde 40 till 60, och jaktplanen 8 till 10. Max sex jaktplan får stacka, och endast oeskorterade bombare får anfallas en och en, annars måste de anfallas i grupp. Som ni ser kommer jaktplanen mestadels att slåss på bottentabellerna och bli slaktade för att kunna ta ut enstaka bombare. Man kan räkna med att de flesta tyska plan kommer att bli nedskjutna varje omgång för att ersättas med nyproduktion.

Det hela ger nog ungefär rätt resultat i slutänden, men det känns knasigt, och jag får känslan att en småspelsfantom som Gary Graber hade tagit den strategiska delen som den är, gjort en mer abstrakt taktisk del som hade varit mer realistisk och innefattat mer relevanta beslut, och fått ett mindre, bättre och snabbare spel.

Det känns också som om mycket hänger på om de allierade får Ball Bearing-målet vid start. Den kan de nämligen slå ut omgång ett varpå den tyska flygplansproduktionen kraschar direkt, och du kan glömma att någonsin se en Me262.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här spelet. Det är ett tajt och snabbspelat spel som förutom förbehållet ovan verkar vara balanserat. Den strategiska biten känns vettig och intressant. Den taktiska biten känns helknas ur historisk synpunkt, men funkar som abstrakt spel betraktat. Sett som abstrakt spel är det nog en fyra, men nu är det här krigsspel.se, så betyget blir nog tre av fem.

[Vvornth]

Våra skåningar får gräva upp Lee-Brimcombe så att han för göra en expertdissektion på liret. SPIs orginal vet jag är helgat bland många veteraner.

[Elias Nordling]

SPIs orginal vet jag är helgat bland många veteraner.

Vet som sagt inte hur mycket som är original. Av rent speltekniska skäl gissar jag att det mesta är original, det är till exempel en hel del som ska föras protokoll över på papper, en idag nästan utdöd spelmekanism. Systemet där de allierade drar brickor för att se vilka mål de har gissar jag är modifierat, då "dra brickor ur en kopp" känns som en modernare spelmekanism.

Jag gissar att det rör sig om ett spel som var väldigt före sin tid, vilket inte betyder att man inte kunde göra det väldigt mycket bättre idag. Jag uppskattar dess elegans och enkelhet, men har framför allt svårt att förlika mig med oddstabellen för strid.