[Elias Nordling]

Här kommer ett slags anti-recension av en bunt spel som jag inte spelat. Jag lär nämligen inte göra det i första taget heller.

Följande spel från 2010 finns i min ägo som jag inte spelat och inte heller lär spela i första taget, såvida inte någon kommer och propsar på det:

Washington:s War (GMT)
Jag har och har spelat We the People. Jag kan inte påstå att jag blev jätteförälskad i det. Jag vet inte hur jag då tänkte när jag förbeställde en mindre karismatisk nyutgåva av samma spel, men när jag väl insåg mitt misstag var spelet redan på väg.

Fury in the East (MMP)
Spelet följde med Operations special issue #3, och är en nyutgåva av ett gammalt japanskt spel, om östfronten 1941. Jag har läst reglerna och konstaterat att det strävar efter att vara mer spel än simulation, och att det innehåller en del spelmekanismer som jag verkligen inte gillar. Till exempel måste ryssen anfalla om han är bredvid fienden, men inte tysken. Tänk er försvaret av Leningrad i ett spel där tysken kan parkera bredvid staden och tvinga försvararen att anfalla in i träsket. Ugly.

Stalin's War (GMT)
CDG med hexer om östfronten av Ted Raicer. Jag var rätt laddad för detta spel, men innan jag hann till det kunde jag av diskussionen på Consimworld utläsa att det hade exakt samma problem som barbarossa to Berlin hade: Om tysken går ut 100% för att ta Moskva kan Ryssen inte hindra honom med annat än tur, och de handikapp som drabbar ryssen om han förlorar Moskva är så betydande att det vore korkat av tysken att inte satsa på det. Det påstås finnas en fix för "balansproblemet", men eftersom fixen till barbarossa to Berlin inte övertygade mig är jag lika skeptisk här.

Aachen: First to Fall och Arnhem The Farthest Bridge (Decision)
Jag köpte ett sexpack med Decision Games nya folio-serie. Fyra moderna och två 1800-tal. Det skulle jag inte ha gjort. Att göra ett enkelt spelsystem på modern krigföring baserat på beprövade spekomcept är egentligen ganska enkelt, och Decision har misslyckats kapitalt. Här finns differenstabeller för strid och enheter av vilt varierande storlek och kvalitet, så att 2-1 är en jämn strid, men 12-8 är en blow-out. Ingen stackning trots att det kan finnas allt från kompanier till regementen i samma spel. en stridstabell där hälften av resultaten är EX, och artilleriunderstöd som är helt oberoende av var man befinner sig på kartan och i vilket skick. Låter det fel? Det ÄR fel, även i praktiken.

Leipzig: Napoleon Encircled (Decision Games)
Folioserien igen, men ett helt annat system för 1800-talet. Har helt andra problem. Ett system där man behöver 4:1 i numerär och ha fienden komplett inringad för att ha en realistisk chans att orsaka något mer än reträtt i strid är inte mitt 1800-tal.

White October (Battles Magazine)
Den här är speciell. Jag har läst reglerna. Två gånger. Jag har till och med ställt upp spelet. Varje gång har jag missat mitt moralslag. Spelet har korta regler, men de är packade med idéer och undantag. De skulle nog må bra av att vara ett par sidor längre. Det finns undantag till reglerna i setupen. Det finns undantag till reglerna i erratan. Det finns till och med undantag till reglerna i Terrain Effects Chart. Det här spelet är bara för pilligt för sitt eget bästa. Jag skulle förmodligen kunna få det att börja rulla, men jag är osäker på om jag nånsin skulle få njutfart.

[Doomfarer]

Jag kan inte uttala mig om de andra spelen men WW är faktiskt inte halvdumt. Inte mitt favorit CDG men går otroligt snabbt att spela. Så har du 90 minuter över en dag hinner du med ett parti.

[Elias Nordling]

Men erbjuder Washington's War någonting utöver We the People som jag redan hade?

[Doomfarer]

Har aldrig spelat WtP så har svårt att uttala mig om det.

[Strv102r]

Ett tag trodde jag att The Devil´s Cauldron skulle hamna på den listan, men som väl är uppenbart så löste det sig.

Annars är nog COAs Prelude To Disaster och Edelweiss klara kandidater. MIHs Piercing the Reich? Kanske Wacht am Rhein II? Case Blue var ju så uppenbar att jag lät det få ett bättre hem.

[Klas Malmström]

Fury in the East (MMP)
Spelet följde med Operations special issue #3, och är en nyutgåva av ett gammalt japanskt spel, om östfronten 1941. Jag har läst reglerna och konstaterat att det strävar efter att vara mer spel än simulation, och att det innehåller en del spelmekanismer som jag verkligen inte gillar. Till exempel måste ryssen anfalla om han är bredvid fienden, men inte tysken. Tänk er försvaret av Leningrad i ett spel där tysken kan parkera bredvid staden och tvinga försvararen att anfalla in i träsket. Ugly.

Jag har inte spelat detta spel men har det.

Jag läste någon designer's note om regeln om att ryska enheter måste attackera tyskar som står bredvid och att det egentligen simulerar att det är tysken som anfaller. Därmed inte sagt att regelmekanismen är bra.

Om jag minns korrekt så är det olika CRT för ryska och tyska anfall också.

[Elias Nordling]

>Jag läste någon designer's note om regeln om att ryska enheter måste attackera tyskar som står bredvid och att det egentligen simulerar att det är tysken som anfaller. Därmed inte sagt att regelmekanismen är bra.

Nej det blir ju inte så bra om det innebär att det blir LÄTTARE för tysken att ta Leningrad genom att bara ställa sig bredvid och tvinga ryssen att anfalla ut.

Ryssen måste inte anfalla över floder, så någonstans har man insett att regeln har problem, men ingen restriktion finns för städer.

[Strv102r]

Är det någon som har koll på hur lång tid de olika delscenariorna i WaR II tar att spela? Skulle kanske kunna klämma in det efter Ardennes 44...

[Andreas Lundin]

Jag har spelat ett scenario som utspelades det första/de första dygnen i 7. Arméns område. Det gick att klämma in på en dag. Och då ingick en hel del regeldiskussion också. Annars har jag ingen koll.

[Scipio]

Vi har kört det en del gånger.
Har lite minne av vad scenariorna tar i tid men på kampanjen brukade vi hinna ett dygn per dag spelad ungefär när det var uppdelat på minst två spelare per sida.

Kör man ett scenario på endast 5:e eller 6:e pansar som scenario så tar det nog ungefär det i tid kanske lite snabbare. 7:es sektor bör gå en hel del snabbare ändå.

Fast det är med orginalreglerna, jag har inte gått igenom och provat något med de nya, det kan säkert skilja en del om dom har snabbat upp vissa av momenten.

[Elias Nordling]

Av 2011 års spel ser det ut att bli få som jag aldrig kommer att spela, även om tiden gör att det i praktiken kan bli fler. Inga felköp vad det verkar i år, det rör sig bara om prenumererade tidningar:


South Seas Campaign:
Systemet bygger på Red Dragon Rising. Ett riktigt bra och enkelt spel, men ett av dess styrkor är att det inte simulerar någonting som hänt och alltså inte har några krav på sig att återge verkligheten korrekt. Värre är det med south Seas Campaign. Jag citerar Markus Stumpners kortrecension:

As it turns out, this game, though not labeled as such, really is South Seas Campaign - What If. It answers such burning questions as "what would the Pacific have been like if the US could field P-38s and Liberators by May, 1942?" "What if the Japanese could bomb Fiji from Rabaul"? "What if the US could conduct the Guadalcanal landing in May?" "What if General Blamey can make freighters sail faster?" "What if Port Moresby were further away from Rabaul than Guadalcanal?" "What if submarines can block naval movement?" (This particular silliness is only an optional rule to be sure.) "What if I can order a couple of divisions and some fighter squadrons over from the US in the time that it takes a freighter to sail from Port Moresby to Milne Bay?" And, my personal favourite, "what if I could air transport an armor regiment every turn anywhere in the South Pacific in 1943?"

Den fullständiga sågningen finns här:
http://talk.consimworld.com/WebX?14@@.ee6e982/50129

Falklands Showdown
Det finns inte så många Falklands-spel, och de flesta av dem är inte särskilt bra. Det beror delvis på situationen, som egentligen är rätt endimensionell. Britterna seglar en eskader, argentinarna anfaller den med flyg, britterna landstiger och besegrar argentinarnas trupper. Var de olika sakerna händer är nästan överflödigt, kartan skulle i princip kunna ersättas med en tidsaxel.

Men det här spelet har värre problem än så har jag förstått från diskussionen. Dels är segervillkoren trasiga som publicerat. Argentinarna kan nöja sig med att göra en enda massiv flygräd och passa resten av spelet och vinna. Även om man skulle fixa det problemet är nästa att systemet (Red Dragon Rising igen, ni ser trenden) inte för fem öre kan fånga dynamiken i striderna. Stridssystemet innebär att man slår mot stridsvärdet eller lägre för att träffa och båda sidor slår simultant. Det finns ingen begränsad information om var britterna befinner sig. Så om argentinarna slänger in allt sitt flyg i ett enda massivt anfall kan de inte undgå att träffa och sänka betydligt mer än vad de gjorde historiskt. det var inte så det gick till.

Spelet lyckas alltså bomma både intressant situation, balanserade segervillkor och realistisk skildring. Jag passar.


Russian Civil War
Detta är en nyutgåva av det gamla SPI-spelet. Jag har inte spelat det, men jag spelade ett annat spel med samma system, och tyckte genuint illa om det. Det finns ett antal sidor i spelet, men det är inte dem man spelar, utan varje spelare har en uppsättning grupper tillhörande blandade sidor, och ska samla så många poäng med sina grupper som möjligt. det leder till urfåniga spelsituationer, gör spelet väldigt svårt att följa, och kapar fullständigt allt engagemang i den historiska situationen. Jag kan se hur man kan uppskatta det om man är på Junta-humör, men då skulle jag hellre se att spelet inte handlade om något som faktiskt vore intressant att spela om det gjordes ordentligt.

[Elias Nordling]

På varningslistan, men jag kanske ger det en chans ändå för att reglerna är så korta:

Lepanto
Spelet verkar funka och vara snabbspelat med enkla regler. Problemet är att det inte verkar simulera slaget vid Lepanto. Rammning är en dominerande taktik, vattnets strömriktning är avgörande och ändras under slagets gång, galeaserna är lätt sänkta med mera.

Å andra sidan är det rätt många av våra spel som vid närmare granskning har en rätt tunn förbindelse med verkligheten, det beror mest på vad man har tolerans för. Och sjöstridsspel av detta slaget är man inte bortskämd med. Jag kanske ger det en chans ändå.

[JanK]

Tidsforbruk på et scenarie i WaRII.

Jeg kan virkelig anbefale "A beautiful skyline" fra WaRII. Dette handler om 2 Pzr, PzLehr og 26 VG's angrep mot Clervaux, Wiltz og Bastogne. Husk å lese victory conditions nøye, de er meget velfunderte og scenariet er godt balansert med mange spennende nyanser. Jeg skal ikke røpe for mye.

Tidsforbruk for erfarne spillere er ca. 10 timer, men ikke la deg skremme dette er veldig morsomt. Scenariet tar i bruk alle Dec 16 predawn-reglene slik at det blir litt ekstra å sette seg inn i.

Anbefales !

[Strv102r]

Tidsforbruk på et scenarie i WaRII.

Jeg kan virkelig anbefale "A beautiful skyline" fra WaRII. Dette handler om 2 Pzr, PzLehr og 26 VG's angrep mot Clervaux, Wiltz og Bastogne. Husk å lese victory conditions nøye, de er meget velfunderte og scenariet er godt balansert med mange spennende nyanser. Jeg skal ikke røpe for mye.

Tidsforbruk for erfarne spillere er ca. 10 timer, men ikke la deg skremme dette er veldig morsomt. Scenariet tar i bruk alle Dec 16 predawn-reglene slik at det blir litt ekstra å sette seg inn i.

Anbefales !

Tackar!

[tinG]

Ett tag trodde jag att The Devil´s Cauldron skulle hamna på den listan, men som väl är uppenbart så löste det sig.

Annars är nog COAs Prelude To Disaster och Edelweiss klara kandidater. MIHs Piercing the Reich? Kanske Wacht am Rhein II? Case Blue var ju så uppenbar att jag lät det få ett bättre hem.

Att hoppa över WaR II vore väldigt synd... för att inte säga dumt, korkat.