[Mode]

1. The Russian Campaign. Tveklöst spelet jag loggat flest timmar på genom åren. Spelet är som alla Avalon Hill spel mer spel än simulation, men så välbalanserat att du inte har någonting att skylla på om du förlorar.

Jodå: "Men jag har ju inte läst artikeln om den där strategin i The General!"
Samma argument kan förmodligen appliceras på Third Reich.    

[thermopylai]

Kul fråga!

För mig är alltid det hetaste spelet nåt jag just börjat lära mig men inte listat ut hur jag ska spela bra än. Just nu t.ex. Pursuit of Glory, Asia Engulfed och OCS.

Sen är jag svag för elegant designade spel där mekanismer känns som att de betyder nåt och genererar intressanta spelbeslut. Blir tokig på meningslöst faktorräknande om det går att rationalisera bort. Och jag väljer alltid bra spel framför bra simulering, så jag är jättesugen på att prova ASL/ASLSK och WiF trots all kritik mot dem!

Min lista:

Hannibal: Rome vs Carthage
Snabbt, enkelt, vackert. Jätterolig strategisk situation.

Paths of Glory
Genialt. Flera giltiga strategier. Båda sidor får vara offensiva och defensiva samtidigt. (Egentligen gillar jag Barbarossa to Berlin lika mycket fast det är en mkt mindre elegant design.)

OCS
Mycket osäkerhet och logistik är roligt (titta på alla järnvägsbyggarspel som finns). Gillar Tunisia och Case Blue mest, men har ännu inte spelat DAK och Korea.

Successors
Multiplayerspel som ger incitament till action i stället för att sitta och hoppas att några andra ska slåss. Mkt krom. Kul period. Tycker det är otroligt mkt bättre än de mer uppmärksammade Sword of Rome och Here I Stand.

A Game of Thrones
Se Successors. Visserligen Fantasy-tema, men så otroligt genialt ordersystem och helgjuten produkt. Onödigt pratiga regler dock.

Bubblare:
Eastfront/Eurofront
Asia Engulfed (oj, vad mkt roligare än EE när man får köra båtblock också)
Third World War (tänk vad mkt man kan göra bara med asymmetrisk sequence of play! Snyggt!)
Britannia
Baltic Gap
Pursuit of Glory
Shifting Sands

[Sten Ekedahl]

Helt "ovetenskapligt" och enbart baserat på mitt tyckande, och utan inbördes ordning:

Russian Campaign - En verklig klassiker som gett mig stor behållning alla de gånger (många!) jag spelat det. Tycker fortfarande att det håller än idag.

Midway - AH's gamla spel från 60-talet är väl egentligen helt passé, men det var det första spel jag köpte (1969!) så det får vara med av sentimentala skäl.

Third World War serien - Tycker fortfarande att det är en bra design. Men när det kom var det högintressant. Jag hade ju s.a.s. suttit mitt i det om det hade blivit verklighet. Spelades många gånger med några arbetskamrater, ett par gånger "grand campaign" med alla fyra spelen.

Korea - Spelet som gav mig en utmärkt historielektion om Koreakriget. Dessutom är det riktigt kul att spela.

Bomber Command - Efter att antal PBEM-partier mot Elias under sommaren och hösten rankar jag detta som ett toppenspel.

RAF borde nog egentligen också finnas med på listan. Visserligen ett solitärspel, men helt suveränt.

[Elias Nordling]

Jag tänker vara så trist att jag skiljer på förnuft och känsla genom att dela upp mina listor i nostalgifavoriter och mer moderna favoriter.

Först nostalgifavoriter. De tillhör samtliga de 50 första krigsspel jag spelade, då jag var mer lättpåverkad, mindre avtrubbad och hade mindre att jämföra med. Känslan håller i sig, men min poäng är att de av er som upptäcker samma spel idag inte ska räkna med samma känsla som ni skulle haft för 20 år sedan.

Ambush! (VG)
Solitärspel som är mer Hollywood än verkligt krig. Paragrafbläddrandet upplevs säkert som omodernt i dag, men jag vet inget brädspel som ger så bra känsla för att smyga på fienden, och bli överraskad. Jag har fortfarande ett par ospelade scenarior i expansionsmodulerna som jag suger på till rätta tillfället. Stillahavsvarianten engagerade mig inte lika mycket, men mest för ämnet, inte för att systemet är sämre där. Det är för övrigt ett riktigt bra taktiskt stridssystem också, som känns förvånansvärt modernt och tar med moral och erfarenhet på ett smart vis.

Third World War (GDW)
Svag för tredje världskriget, och inget annat spel kan ta dettas plats i mitt hjärta. Jag kan sakna filosofin där man faktiskt räknar stridsvagnar och gevär för att avgöra enheternas stridsstyrka (och sedan ger dem ett kvalitetsvärde också) framför dagens "vi sorterar in alla enheter på en skala mellan ett och tio". Som modell av kriget tror jag väl att framför allt tempot med enveckorsomgångar är kraftigt underskattat, men fördelen med tredje världskrigsspel är att ingen kan komma och säga att man hade fel. Tycker egentligen att första spelet som stand-alone är bäst. De andra fronterna funkar sämre, och spelet förvrängs lätt om man sätter ihop dem.

2nd Fleet(VG)
Bäst i Fleet-serien, men också det första spelet i serien jag spelade. Det finns många fel och brister i stridsmodellen (man nöter inte ned ubåtar, missiler ger inte minskande avkastning med ökad volym utan tvärt om), men nostalgin gör att jag har överseende med det. Polarhavet är ju också det coolaste ställe man kan utkämpa ett krig på.

Operation Market-Garden (GDW)
Kanske den mest nostalgipräglade av mina favoriter. Dubbelblind-spel på Market Garden. Första gången jag spelade spelade jag de allierade utan att vara särskilt påläst på kampanjen, den mest autentiska Market-Garden-upplevelse du kan ha. "Åhfysatan vad med SS-trupper det var här!" Tycker att systemet håller rätt bra även utan nostalgi, men frånvaron av artilleri är slående och de Allierade är lite väl fria att hitta sin egen väg över floderna.

Korea (VG)
Tillbringade mycket tid med detta när det begav sig, men det var länge sedan nu. Koreakriget är coolt! Men jag vill minnas att det var omöjligt för FN-trupperna att ta sig från Pusan till det inre av Nordkorea så snabbt som de gjorde. Klurigt system i alla fall, särskilt flygsystemet.

[Elias Nordling]

Moderna pärlor:

Svårt att välja bara fem här. Hannibal (AH) hamnar utanför bägge listorna trots att det är ett av de bästa spel jag vet och det bästa CDG-spelet.

D-Day at Omaha Beach (Decision)
Solitärspel på första dagen vid Omaha Beach. Ett lysande spel, med utmärkta mekanismer (spelet använder inga tärningar), en spelplan som ser obegripligt psykedelisk ut när man tittar på den men är genialisk i praktiken (alla försvarsnästen har line of sight tryckta på kartan), och som är en verklig utmaning att vinna. Hyfsat snabbspelat, och så pass enkelt att du i princip kan spela det medan du läser reglerna.

Bomber Command (GMT)
De brittiska nattbombningarna av Tyskland. På många sätt det perfekta krigsspelet. Det är proppfullt med historiska fakta, det ger en bra och korrekt bild av vad som hände. Du lär dig enormt mycket om ämnet på ett "hands on"-sätt som överträffar att läsa om det. Korrekt taktik belönas av systemet. Och allt detta i ett spel som både är bra som spel och faktiskt är rätt enkelt och snabbspelat.

A Victory Lost (MMP)
Von Manstein's Backhand Blow. Nej, någon bra simulering är det inte, och särskilt moderna mekanismer har det inte, men det är ett jäkligt bra spel! Många subtila spelbeslut och mekanismer som interagerar på ett väldigt elegant vis. Det känns som om det borde finnas en perfekt taktik för bägge sidor, men det där perfekta vill liksom aldrig riktigt infinna sig, och utgången har varit oviss i samtliga partier jag spelat. Snabbt och lätt, vilket också är en bonus.

Tide at Sunrise (MMP)
Rysk-japanska kriget. Nej, någon bra simulering är det inte, och särskilt moderna mekanismer har det inte, men det är ett jäkligt bra spel! Många subtila spelbeslut och mekanismer som interagerar på ett väldigt elegant vis. Det känns som om det borde finnas en perfekt taktik för bägge sidor, men det där perfekta vill liksom aldrig riktigt infinna sig, och utgången har varit oviss i samtliga partier jag spelat. Snabbt och lätt, vilket också är en bonus.

Downtown (GMT)
Bombkampanjerna över Nordvietnam. Bomber Commands storebror. Har nog aldrig lärt mig så mycket av ett spel som av detta. Regelboken kan verka skräckinjagande, men spelet är inte så svårspelat som det ser ut. Följer man steg-för-steg-instruktionerna får man en mjuk ingång i spelets mekanismer. Förmodligen det krigsspel jag spenderat mest tid med de senaste tio åren. Väldigt engagerande, kul och spännande, men inte riktigt lika bra "spel" som Bomber Command i bemärkelsen att det handlar mer om hur det gick än vem som vinner.

[Scipio]

#1:
World War II: European Theater of Operations (2ed) (SPI/TSR)
Mitt första krigsspelsinköp (bortsett från (S&T) och fortfarande det roligaste och ett av dom mer tillgängliga ETO spelen med en mycket underhållanda markstrids dynamik.


#2:
The Third World War (GDW)
Är väl i allmänhet sådär intresserad av spel i mer moderna perioder, men det här är ett riktigt roligt system över något som aldrig hände.


#3:
St-Lô (WEG)
Spännande, frustrerande, underhållande, svårkontrollerat. Precis allt som det ska vara att föra befäl på taktisk nivå. Resurserna räcker aldrig till. Trupperna är utmattade och det rasar in artilleri och flyganfall, dina linjer är söndersmulande men det kan kanske men bara kanske ändå gå att få stopp på anfallet i tid.
Spelsystemet skulle verkligen förtjäna fler skildringar och videreutbyggnad.


#4:
La Grande Guerre 14-18 (Azure Wish)
Lite halvborken kanske men vem bryr sig, bara potentialet i de olika spelmekanikerna och hur roligt det är att greja med ger det en plats på listan.


#5:
The Killing Ground (NES)
Supersnyggt och en bra nivå för Normandiespel. Dramatiskt och spännande med ett välavvägt spelsystem.

[Elias Nordling]

Spelsystemet skulle verkligen förtjäna fler skildringar och videreutbyggnad.

Rätta mig om jag har fel, men har inte Omaha Beachhead samma system?

[Scipio]

Spelsystemet skulle verkligen förtjäna fler skildringar och videreutbyggnad.

Rätta mig om jag har fel, men har inte Omaha Beachhead samma system?

Oj nu satte du mej på pottkanten.
Jag har Omaha Bechhead och har tittat på det men inte spelat det.
Systemet är definitivt besläktat men jag vill minnas att det var en hel del saker som jag inte gillade när jag satt med det, kommer inte ihåg vad det var nu.
Jag borde nog sätta mig ner och se över det igen.

[Andreas Lundin]

Jag var också med på den onda AH-tiden (i alla fall på 80-talet) och är förvånad över hur älskade dessa gamla spel är bland folket. Jag är kluven. Det finns viss nostalgi i några av de gamla pärlorna, men jag tycker samtidigt att krigsspelandet har tagit så pass stora kliv sedan millenieskiftet att the cutting edge av spelen idag distanserar allt tidigare med så mycket att det är larvigt.

Jag kanske är larvig när jag tycker att utseende spelar roll. Men så är det för mig. Spelen är oändligt snyggare och bara därmed spelvänligare nu för tiden.

Somliga säger att spel idag sällan är "färdiga" när de släpps, utan det egentliga speltestandet börjar först med den färdiga produkten. Det är helt sant och här ligger problemet med många (inte alla på långa vägar) av dagens spel. Detta leder ofta till att man lockas köpa grisen i säcken. Ibland rättas detta till i efterhand med mer eller mindre bra resultat (Wacht Am Rhein II, någon?).

Det jag nu ser framför mig är att boomen på eurogames och ameritrash game-fronten på något vis får effekt i krigsspelsproduktionen. Och då framförallt när det gäller användandet av snygga och funktionella komponenter och kluriga lösningar (se exvis Fighting Formations och Andean Abyss).

[Scipio]

Håller inte med, bara för ett spel är gammalt och att man gillar det så måste det inte vara nostalgi som gör det till att man tycker är ett bra spel. Det finns faktiskt en möjlighet att det faktiskt är ett riktigt bra spel.
Ungefär som att bara för att man är paranoid så betyder det inte att man inte kan vara förföljd samtidigt.
Fast nu vet jag iofs. att jag övertolkar din kommentar groteskt mycket.  

Jag köper sjukt många nya spel allt eftersom dom släpps och det kommer många intressanta spel nu för tiden. Men samtidigt så gavs det ut en del spel även långt tillbaka som skulle stå sig mycket väl mot alla nya spel om dom gavs ut idag. Särskilt om dom fick uppdaterade komponenter.

Jag tycker man ska hålla fast vid det bästa av det gamla och vara öppen för att det kommer nya spel som kan hävda sig också och till och med i mellan åt knuffa något av de äldre spelen av tronen oavsett om det gamla spelet är två år eller tjugo år gammalt.

[yvig]

Håller inte med, bara för ett spel är gammalt och att man gillar det så måste det inte vara nostalgi som gör det till att man tycker är ett bra spel. Det finns faktiskt en möjlighet att det faktiskt är ett riktigt bra spel.
Ungefär som att bara för att man är paranoid så betyder det inte att man inte kan vara förföljd samtidigt.
Fast nu vet jag iofs. att jag övertolkar din kommentar groteskt mycket.  

Jag köper sjukt många nya spel allt eftersom dom släpps och det kommer många intressanta spel nu för tiden. Men samtidigt så gavs det ut en del spel även långt tillbaka som skulle stå sig mycket väl mot alla nya spel om dom gavs ut idag. Särskilt om dom fick uppdaterade komponenter.

Jag tycker man ska hålla fast vid det bästa av det gamla och vara öppen för att det kommer nya spel som kan hävda sig också och till och med i mellan åt knuffa något av de äldre spelen av tronen oavsett om det gamla spelet är två år eller tjugo år gammalt.

Amen på det! Vad som gör ett bra spel är ju en ganska svårfångad kvalitet tycks det om man läser den här tråden och jag håller med. Tvådje flottan är ju ett ypperligt bra exempel på det. Inte snyggaste kartan, absolut inte utan konstigheter men ändå ett nervpirr utan dess like till USA får in B2:an... Även bland dataspel, där utvecklingen har varit väldigt mycket snabbare, kan man ju se att vissa gamla spel är roligare än många nya trots mycket förbättrad grafik nuförtiden.

Jag måste säga att jag är jäkligt förvånad över resultatet av den här tråden. Att så många skulle säga 2:nd fleet och Third World War var totalt oväntat. Två gamla spel om tredje världskriget... Av utgivningen att döma trodde jag det skulle vara operationellt på östfronten som gällde. Men det är ju sånt här som gör en sugen på att prova nya grejer.

Elias text om Bomber Command gör mig väldigt frestad att prova det systemet. Hade annars mest varit sugen på Downtown i serien efter att ha läst den fantastiska "Clashes -Air war over Vietnam"

Att ASL får så lite omnämnande tycker jag är lite konstigt, men det kanske räknas mer som en drog än som ett spel?

[Andreas Lundin]

Fast nu vet jag iofs. att jag övertolkar din kommentar groteskt mycket.  

Ja, jag kanske skulle gödslat med              

[Mode]

Jag måste säga att jag är jäkligt förvånad över resultatet av den här tråden. Att så många skulle säga 2:nd fleet och Third World War var totalt oväntat.

Jag är nog inte så förvånad egentligen - TWW är bra!
Fast vad det gäller Fleet-serien lutar jag personligen mer åt 5 & 7, mest för att spelsystemet är lite mer utvecklat. Precis som att bland Beethovens symfonier är femman & sjuan mycket bättre än tvåan.
7:th Fleet börjar få viss relevans igen med Kinas försök att mopsa sig .  

Av utgivningen att döma trodde jag det skulle vara operationellt på östfronten som gällde.

Kanske just därför - det går cirkus 15 på dussinet av den sorten - skogen och alla träd o.s.v...

Att ASL får så lite omnämnande tycker jag är lite konstigt, men det kanske räknas mer som en drog än som ett spel?

Jag är nog mer inne på att det bör räknas som en sekt.    

[Mode]

... jag tycker samtidigt att krigsspelandet har tagit så pass stora kliv sedan millenieskiftet att the cutting edge av spelen idag distanserar allt tidigare med så mycket att det är larvigt.

Jag kanske är larvig när jag tycker att utseende spelar roll. Men så är det för mig. Spelen är oändligt snyggare och bara därmed spelvänligare nu för tiden.

För mig är det snarare tvärtom. Grafik är för mig helt ovidkommande, på sin höjd är det plus i kanten. Helt avgörande är att det är en (för mig) intressant situation (och av den anledningen ratar jag numera mycket före 1900 - jag orkar helt enkelt inte engagera mig i sådan gammal mög) och att spelsystemet är bra.

För mig känns det snarare som om många av dagens spel fortfarande sitter fast i samma gamla system som på 70-talet och försöker dölja det med avancerad grafik med pyttesmå skillnader eller orgier i tärningsrullande á la Warhammer. För mig är en abstrakt och funktionell karta klart att föredra före ett flygfoto i fjorton nyanser av gulbrunt. Ett exempel är MMP:s PanzerBlitz: Hill of Death. Brickorna har blivit ett plottrigt sammelsurium av siffror, symboler och mer eller mindre likadant färgade stridsvagnssiluetter kontra originalets rena färger och helsvarta siluetter. Sak samma med kartan. Snyggt att titta på från håll, men bökigt att spela med. Sedan kan man ju gå in på vad de gjort med själva spelet också, men det blir som att strö salt i såret.
Sammanfattningsvis kan man säga att flashig grafik är ingen USP för mig, det krävs ett nytänk vad gäller kärnan. Eller för att ta en bilanalogi: jag är enbart intresserad av tekniken under skalet och struntar fullkomligt i såväl årsmodellen som formen och färgen på karossen.

För den som gillar tärningsrullande rekommenderar jag en huskur bestående av ett par rejäla sessioner med två gamla AH-spel: Tobruk resp. Bismarck. Efteråt känner man sig så här:    

[Snowfox]

>Jag kan sakna filosofin där man faktiskt räknar stridsvagnar och gevär för att avgöra enheternas stridsstyrka (och sedan ger dem ett kvalitetsvärde också)

heh, jag kommer osökt att tänka på ett PC spel från 90talet. The Operational Art of War som byggde på den principen. Det blev en helkul diskussion på nätet när någon i scenarioeditorn byggde ett scenario där en sidan var beväpnad med mängder med jeepar/50 cal kulsprutor och andra sida hade några Tigerstridsvagnar. Jeeparna vann då den aggregerade stridsvärdet vida översteg Tigervagnarnas. Det var då jag insåg vilken känslostyrka som kan uppbådas på internet då man kan gömma sig bakom sin bildskärm/anonymitet och skriva elakheter på diverse forum.