[Snowfox]

1. The Russian Campaign. Tveklöst spelet jag loggat flest timmar på genom åren. Spelet är som alla Avalon Hill spel mer spel än simulation, men så välbalanserat att du inte har någonting att skylla på om du förlorar.

Jodå: "Men jag har ju inte läst artikeln om den där strategin i The General!"
Samma argument kan förmodligen appliceras på Third Reich.    

Men då har du inte läst artikeln som kom i nästföljande nummer som slog sönder den vattentäta strategin. Det var lite av charmen, folk satt och analyserade spelen som vore det schackpartier på den tiden.

Sen undrar jag över behovet att förklara andras intresse för gamla spel med en nostalgifaktor. Hela den här tråden bygger på känslor, det är det som driver ditt omdöme om något är skoj eller ej. Vi har alla olika urvalskriterier för vad som kännetecknar ett bra spel. En del går igång på grafiken, en del på ämnet, en del på spelsystemet, en del på det allra senaste osv.

Det här med Avalon Hill. En av företagets styrkor var att spelen var för hobbyn mycket välbalanserade när de väl släpptes vilket gjorde det kul att spela mot andra. Och inte bara en gång utan många gånger då det var din skicklighet som ledde till vinst eller förlust.

I dag kan vi hamna i den situation som GMT hamnade i när de släppte Stalin's War, en aggressiv taktik som totalt ignorerade händelserna på korten gav en nästa garanterad vinst för tysken under 1941. Spelet fick dåligt rykte, vissnade och dog (?).

[Mode]

Jeeparna vann då den aggregerade stridsvärdet vida översteg Tigervagnarnas.

Något liknande sägs ha hänt på Golanhöjderna i oktober 1973: när de syriska styrkorna i söder närmade sig en bro över Jordanfloden var det enda som stod mot dem några jeepar med ksp. De brassade på och syrierna missade uppenbarligen sitt moralkollslag och stannade. Det gav tid för förstärkningarna att anlända och resten är, som sagt, historia.

[Mode]

Det var lite av charmen, folk satt och analyserade spelen som vore det schackpartier på den tiden.

Jag saknar "Generalen". Det brukade vara rätt tunga analyser i den, om än argumentationen stundtals kunde vara nästan religiös i sin iver.

Sen undrar jag över behovet att förklara andras intresse för gamla spel med en nostalgifaktor. Hela den här tråden bygger på känslor, det är det som driver ditt omdöme om något är skoj eller ej.

Absolut! Mitt kriterium är om jag spelat spelet mycket och fortfarande gärna skulle göra det. Då är det en favorit. För att ett nytt spel ska kunna detronisera ett gammalt så krävs det nytänk. Det räcker inte med att vara lika bra, det måste vara rejält mycket bättre.

[Elias Nordling]

Sen undrar jag över behovet att förklara andras intresse för gamla spel med en nostalgifaktor. Hela den här tråden bygger på känslor, det är det som driver ditt omdöme om något är skoj eller ej.

Jag sätter ingen etikett på andras intressen men däremot på mina egna. Syftet med att nostalgimärka vissa spel var att poängtera att de kanske inte upplevs som lika fantastiska för de som spelar dem i dag. Själv blir jag ofta besviken när jag provar gamla SPI-spel som jag aldrig hade en relation till när det begav sig. Jag upplever dem ofta som yxiga och halvkokta, trots att folk är lyriska över dem och hävdar att de minsann fortfarande är utmärkta spel som väl stått emot tidens tand. Beda Fomm är ett färskt exempel på ett sådant spel.

Därför tror jag att det kan vara bra att ta med nostalgifaktorn när man räknar upp sina favoritspel.

[aegneus]

Om man nu inte har tid att spela så mycket (länkar tillbaks till originalposten här) låter det som man kan applicera ett standardknep på frågan om bästa spel (eller bok, eller film, eller whatever).

- "Om du skulle hamna på en öde ö på obestämd tid, vilket spel skulle du vilja ha med dig då?"


#1 Totaler Krieg

Det enda WWII-strategispel jag vet där jag känner igen mig från böckerna om de dilemman beslutsfattarna stod inför. Och som ändå är roligt. Och för att det är precis lika möjligt att gå East First som West.


#2 Twilight Struggle

Den historiska känslan. Balansen. Enkelheten. Så nära schacks goda sidor som ett krigsspel kan komma utan att nå schacks tråkiga sidor.


#3 Britannia

För att det med fyra spelare som vet vad de gör är det mest balanserade multimannaspelet jag vet. (Och för att jag suger på Diplomacy.)


#4 Victory In The Pacific

Så enkelt (för att vara ett krigsspel), och ändå så djupt att det är utan en dominerande strategi. För att det är roligt att sänka motståndarnas namnkunniga skepp, och oroa mig över mina egna. Och den grafiska designen är fortfarande en höjdare.


#5 World in Flames

Om Totaler Krieg ger dig andra världskriget på riktigt, ger WiF dig en sandbox att leka WWII utan hämningar eller tråkiga begränsningar med.


Preciiiiis utanför listan ligger PanzerGruppe Guderian och Age of Renaissance.....

Ojdå. Mycket äldre saker blev det. Sånt är livet, efter tjugo år breddar man sin smak och hänger på euromeeples.se en stor del av sin tid. Även om jag tycker att den genomsnittliga nivån på krigsspelen är väldigt mycket högre än vad det var på 80-talet (gud vad mycket kass SPI-skit man spelat!) så är det de här som jag kan komma tillbaks till gång efter gång efter gång...

Jag ser fram emot sammanställningen! Och analysen - väljer folk komplexitet / spelbarhet / realism / historisk anknytning / stora stridsvagnar / eller annat?

[Elias Nordling]

Och den grafiska designen är fortfarande en höjdare.

Vänta litet, talar vi inte om spelet vars karta endast använder primärfärgerna cyan, gul och magenta? Tittar du på kartan i en minut och sedan på en vit vägg ser du rosa australien mot väggen. Jag brukar snarare använda det spelet som skräckexempel på Avalon Hills skräckgrafik.

[tinG]

I
Wacht am Rhein II (DG)
Detta är det enda Bulge-spel som får mig att frysa och huttra, som får mig att känna doften av diselångorna från trafikstockningarna över Ourbroarna, som får mig att höra det dova mullret av artillerisalvor över Ardennerna.
Den fantastisk simulation av offensiven.


II
1914: Twilight in the East (GMT)
Detta är ett spel helt och hållet upp i min dalgång. TitE har en av de bäst formularade och struktuerade regelböcker i spelsamlingen. Den strategiska situationen är intressant, med båda sidorna på offensiv och defensiv. Mycket intressanta operationella och strategiska dilemman växlas med intensiva stridsomgångar där varje tärningskast känns avgörande. Kul!


III
OCS: DAK (Gamers)
Den Heliga Bägaren av OCS och det spel i serien som gör att jag ALDRIG kommer kunna dizza OCS, trots att jag faktiskt hoppat av racet och missat de senaste spelen


IV
Red Barricades/ASL (AH/MMP)
KAMPANJ! SL/ASL är fantastiskt på många sätt. På något underligt vis hittar jag alltid tillbaka till det... även om det nu inte sällan går 6-8 år mellan ASL-skoven. Och jag har, i min vän Fredrik, en evig svuren fiende att bekämpa!


V
Downtown: Air War over Hanoi 1965-1972 (GMT)
Håller med Elias här. Ett spel som lärt mig mycket om något jag inte visst så mycket om innan. Och dessutom ett speltema som gjorde att jag lyckades få min goda far att närma sig spelbordet!
Spännande och intressant simulation. Extrem diskrepans mellan kombatanterna.
(Bästa minne: ett klassiskt nattligt VASSAL-parti mot Skurup-Peter)

Oj var det redan slut?!? äsch jag fortsätter ett tag till...


VI
Paths of Glory (GMT)
Mitt första möte med CDG genrén resulterade i en mångårig romans. PoG är en pärla. Fick mig tyvärr att tro att allt Ted Racier rör vid blir till guld...


VII
Pacific War (VG)
Hedersomnämnande pga att det var det första krigsspel som jag köpte.
Nog det bästa på Stilla Havet, och jag ser fram emot nyutgåvan.


VIII
Advanced European Theatre of Operations (DG)
Jag har gråtit och svurit över regelparagrafer i AETO. Jag har näst intill strimlat hela regelboken i dokumentförstöraren. Jag har till och med funderat på att skriva om hela regelboken själv... MEN! Jag har också spelat igenom kampanjen... (och det med STOR behållning!) och jag planerar att göra det igen!
Wonderbart spel som vinner över WiF i alla kategorier.

[zilver]

Det där med nostalgi över gamla spel kompenseras med råge av den närmast sekteristiska hysteri som ibland råder över nya titlar. Det gjordes förfärligt mycket skräp förr, men det görs en hel det idag också som är lite sisådär och definitivt en hel del som är grovt överskattat.

För övrigt skulle jag dels vilja påstå att det är väldigt svårt att utnämna topp fem, dessutom är det kanske mer frågan om bästa system än bästa spel.

[Delirium]

Undrar om inte Jonas hade de bästa motivationerna, ren poesi på sina ställen!

[aegneus]

Och den grafiska designen är fortfarande en höjdare.

Vänta litet, talar vi inte om spelet vars karta endast använder primärfärgerna cyan, gul och magenta? Tittar du på kartan i en minut och sedan på en vit vägg ser du rosa australien mot väggen. Jag brukar snarare använda det spelet som skräckexempel på Avalon Hills skräckgrafik.

Havet är blått! Och utan hexer, bara stora tomma ytor....

 (men jo, Australien är en stor skär blobba)

Skepp, öar, flyg mm... jag gillar det visuella.

Men det är ju inte Strafexpedition direkt.