[Elias Nordling]

No Retreat! är ett av Victory Point Games småspel med A3-stor spelplan, denna gång på östfronten i sin helhet. Tyskarna är arméer, ryssarna fronter. Spelet har rätt traditionella mekanismer med ZOC man måste stanna i och typisk odds-stridstabell (olika för ryssen och tysken).

Den främsta knorren är att spelet är vad man kallar "card assisted". Spelarna drar händer med kort som kan användas som events, eller slängas för andra syften, främst för att köpa replacements.

En intressant idé är att man kan slänga kort för att utföra "motoffensiver". Det fungerar så här: Anfallaren markerar alla enheter han tänkte anfalla. Sedan slänger motspelaren kort för att markera ytterligare enheter som måste anfallas. En kul och klurig idé som dock förtas en smula av två saker. Dels är det en bunt specialregler för dessa attacker som gör att det känns litet rörigt, dels är det värsta som kan hända en anfallare vid låga odds att han råkar ut för en, "motattack", vilket innebär att försvararen i sin tur får anfalla tillbaka. Det är sällan han kan skrapa ihop tillräckliga odds för att skapa något spektakulärt i ett sådant motanfall, så i slutänden resulterar det möjligen i en reträtt för lågodds-anfallaren. Det blir mycket jobb för litet effekt.

En annan märklighet är förresten att enheter som blir utplånade utan förråd kostar mer att ersätta (logiskt) men inte de som är omringade men ännu inte hunnit få slut på förråd (ologiskt). Det lönar sig alltså att låta bli att anfalla inringade enheter.

Som helhet fungerar spelet dock bra och smidigt, men jag känner liksom inget när jag spelar. Ryssen har i regel tillräckligt med kort för att ersätta sina förluster, varje drag, så det känns aldrig för tysken som om han är på gång att knäcka ryssen. Det blir aldrig riktigt spännande.

Det kanske bara är för att min bebis smittat mig med galna snorsjukan som jag känner så, så jag ger ändå spelet en fyra av fem.

[Fredrik H]

Det fascinerar mig att du som tycks ha spelat hur mycket som helst ändå ger en fyra till ett spel som du enligt egen utsago inte tycker är spännande eller ens känner något för. Jag borde ta intryck av din optimism. Tidigare ikväll tittade jag igenom hyllorna med spel och tänkte att det är ju märkligt att så få av mina ca 200 spel känns lockande. Håller du någon kurs i positivt tänkande?  

[Elias Nordling]

Jag vet att det låter märkligt, men jag kan komma på mycket litet som är fel i det här spelet, när det annars kan vara så mycket som irriterar mig i spel. Jag spelar det också solitärt, och eftersom det i viss mån är kortbaserat kan jag tänka mig att det kan bli mer spännande om man är två. Jag kan mycket väl föreställa mig att man kan tycka att detta är det bästa spel som någonsin gjorts, och det vore orättvist av mig att sabla ner det bara för att jag inte kan engagera mig i det just nu, när jag har vintersnorsjukan.

[Micke G]

Elias, kan du jämföra detta med EastFront2? Får en känsla av att dom har mycket gemensamt (förutom skådeplatsen). Finns en del saker som jag skulle vilja ha med i EF2.

[Elias Nordling]

Jag har inte spelat East Front II, men från vad jag vet: Logistiken är minimal i NR, supply om fyra hexer från vänlig stad. Och stridssystemet ser förstås helt annorlunda ut. Och så ingen limited intelligence.

[Micke G]

Det är stridssystemet som ser intressant ut. Jag har en liten förkärlek till dessa CRT's. I EF så finns det inte sådana och Retreat regeln använder jag mig sällan av. Om jag vill retirera i EF så väljer jag en enhet som "Rearguard", sen retirerar jag övriga. Därefter så får motståndaren skjuta mot rearguarden och efter det så lämnar den hexet. Med andra ord så har jag bara en enhet så retirerar jag sällan då den ändå kan gå förlorad i strid, bättre och dö på stället och kanske få med några av motståndarens step. Dock gillar jag regeln, det gäller att planera och ska man retirera så ska man göra det i tid. Men som sagt, ibland föredrar jag CRT's.

[Elias Nordling]

Man kan säga att förluster väger lätt på ryssens axlar, då det är mycket svårt för tysken att få till tillräckliga för att man inte ska kunna bygga tillbaka alla nästa drag.