[Fredrik H]

Sommarens projekt kommer att bli Queens gambit från RSG. Spelet utspelar sig i 1740-talets Italien och är en del av det Österrikiska tronföljdskriget. Habsburg och Savoyen försöker stå emot Spanien och senare Frankrike, den spanska drottningen har nämligen fått för sig att hennes son ska få ett eget kungadöme. Spanien är på dekis, men drottningen skickar hela den spanska armén (utom två regementen) till Italien samtidigt som alla andra i spelet ser det här som en sideshow. De andra delarna av kriget finns som separata spel (Flandern och Centraleuropa).

Reglerna är väldigt detaljerade och omfattande. Varje år har sexton turns, som var och en består av fyra förflyttningsimpulser. Varje bricka är en brigad eller en specialistbataljon (sappörer etc). Generaler har initativ, politisk influens och en personlighet (rash, aggressive, cautious eller timid). Reglerna för förflyttning, strid och belägring är inte jättesvåra men dock utförliga.
Det som emellertid gör det till ett så härligt spel är framför allt fyra olika saker.
1) Supplysystemet. Man har en viss mängd supply, men det räcker aldrig. Långa perioder står man still och väntar och ackumulerar. Belägringsoperationer kan avbrytas pga av att underhållet tar slut och attrition kostar långt mer än de sällsynta striderna.
2)Kampanjplaner. Varje armé kan tillskrivas en kampanjplan, som allokeras supply. Ibland får man välja på en lista vad man ska göra den här säsongen, ibland väljer kungen åt en. Det gör att man har ett tydligt mål och inte kan göra som man vill. Det är ju också för härligt att som Habsburgare få order om att erövra Neapel..
3) Random events. I massor. Lokala och strategiska, ledare byter sida, pest utbryter, ambassadörerna upptäcker att dom delar älskarinna och förhandlingarna avbryts. Väldigt roligt och historiskt.
4) Segervillkor. Man är inte statschef utan en ärelysten karriärist. Det spelar ingen roll vem som vinner kriget utan det som spelar roll är hur mycket prestige man själv har när freden kommer. Prestigen fås och förloras via slag och kampanjplaner. Vinner man ett slag där en kunglighet var med så får man ingen prestige - segern berodde naturligtvis på kungen genialiska medverkan.

Sammantaget gör allt det här att spelen känns väldigt tidtypiska, ett parti spelas ut som ett historiskt narrativ. Det fångar en känsla som nästan inget annat spel jag spelat.

Men... Spelen är väldigt rika på specialregler och det går knappt att memorera allt. Den brickan får bara vara där, den generalen kunde det, den stadsstaten tyckte det. Det blir väldigt mycket att hålla koll på. Kartan är dessutom väldigt svår att överblicka. Och spelen är dyra, väldigt dyra om man köper färdiga brickor och dyra även om man monterar själv.

Trots det så måste jag rekommendera folk som är intresserade av operationellt krig på 1700-talet att spela något RSG-spel. De är väldigt genomarbetade och fångar tidsandan på ett ovanligt bra sätt.

   

[Elias Nordling]

Du är den första jag hört talas om som faktiskt lyckats spela det systemet...

[Fredrik H]

Jo, det kan jag nästan förstå. Om man bara läser reglerna, i synnerhet specialreglerna, känns det svårt att se hur det ska fungera. Det viktiga är att komma igång och faktiskt spela. Eftersom tävlingsmomentet är så oväsentligt så känns det inte så svårt att komma på att man missat en undantagsregel turn åtta. Grundreglerna är inte väldigt knöliga, men man måste kunna leva med att tempot är lågt. Det kan vara så att en stad är allt man lyckas erövra 1743, men till priset av 25 000 man i attritionförluster. Inte OCS precis men för oss som tycker att Europa Universalis är ett kul spel så är inte RSG avskräckande.

 

[Snowfox]

Det här ska bli intressant. RSG skräms med klipp och klistra 1000+ spelpjäser. Det krävs något utöver det vanliga för att motivera den insatsen.  

Dessutom dräller det inte av intressanta spel på operativ nivå som täcker den här tidsperioden.

Fredrik, har du fler av de här spelen? Och i så fall, finns det något du särskilt rekommenderar?

[Fredrik H]

Jomenvisst har vi fler. Queens gambit (Italien), Cockpit of Europe (Flandern), Sport of Kings (Centraleuropa/Preussen), Türkenkrieg (Österrike vs Osmaner 1730-tal) och Heirs of the golden horde (Osmaner vs ryssar plus de buddistiska kalmuckerna som bedriver etnisk rensning!).

CoE har en liten karta men stora mängder folk och låånga belägringar. Inte det mest rörliga, men bra om man har inte har tillgång till större spelarea.
SoK har jag inte spelat - stor karta och Preussen är ju tufft att spela.
QG tycker designern är roligast. Helgen visar om jag håller med. Passar bra för tre eller fyra spelare. Få trupper och tämligen obalanserade styrkeförhållanden men Spanien på 1700-talet är ju bara för härligt.
TK är roligt, turkarna vinner historiskt (de tar Belgrad) och det flyter på rätt bra.
Heirs är en expansion till TK men tar mer utrymme än det tillför TK ytterligare dimensioner.

Summan av ovanstående är nog att TK och QG känns mest intressant om man inte är väldigt sugen på Fredrik den Store. Det går ju också att köpa spelen med färdiga brickor, det kostar mer men det är det värt.

 

[Fredrik H]

Det måste dessvärre sägas att helgens övningar inte slutade till belåtenhet. Queens gambit avslutades i förtid på grund av två saker;
1) Det passade inte på tre spelare, trots att det beskrivs så. Savoyen är inte en fullvärdig deltagare, det går inte att motivera en spelare för kung Karl Emanuel.
2) Det fanns alldeles för många specialregler som inte riktigt var strömlinjeformade med varandra. Vi fick sitta och tolka lite för ofta för att det skulle vara riktigt roligt.
Jag får ändra tidigare rekommendation och hålla på Türkenkrieg, som funkade bra och flöt hela tiden. Trots frustration så innehöll QG en del roliga sekvenser och händelser som är minnesvärda, men vi orkade inte med Savoyens inaktivitet och ständigt regeltolkande. Vi spelade Grand Empire istället, så helgen fylldes med mycket våld och imperiers fall - trots allt. Alltid något.