[Elias Nordling]

Har nu hunnit spela ett scenario av detta det senaste i Lock n Load-serien. Tidigare har jag bara spelat det första spelet, om Vietnamkriget. Det som störde mig mest då var att de enkla och strömlinjeformade reglerna vid närmare spelning var så fulla av hål att man aldrig riktigt visste om man spelade spelet som det var tänkt att spelas.

Heroes of the Blitzkrieg har version 3 av reglerna, och de har blivit nästan 50 procent längre. Som jag misstänkte berodde det inte på Complexity Creep, utan att man faktiskt förklarar hur olika regler är tänkta att interagera, och reglerna känns nu riktigt tajta. Man hittar svaren på de frågor som uppstår när man spelar.

Som jag skrev i inköpstråden är produktionskvaliteten på spelet mycket hög. Allt är tjockt, glansigt och färglagt. Spelet är inte billigt, men det är mycket kartong för pengarna.

Lock n Load är ett taktiskt spelsystem som enligt mitt klassificeringssystem är av Hollywoodkaraktär under Squad Leader-paradigmet. Det förra innebär att det är filmversionen av krig vi ser här snarare än riktig krigföring. Intrycket förstärks av att det ligger en del fokus på Hjältar med särskilda skills, och Events med dramatiska och filmmässiga situationer. Squad Leader-paradigmet innebär vissa speltekniska detaljer, som att strid huvudsakligen går ut på att orsaka någon form av paralysering av motståndaren för att sedan gå in i närstrid, att ledare huvudsakligen gör att trupp skjuter bättre och springer fortare, med mera.

Andra taktiska spel under Squad Leader-paradigmet är ASL, ATS och Combat Commander. Samtliga dessa är dessutom av Hollywoodtyp. Exempel på taktiskt spel av Hollywoodtyp som inte följer Sqad Leader-paradigmet är Ambush. Exempel på taktiska spel som inte är av Hollywoodtyp är TCS, Conflict of Heroes, Panzer Grenadier och Fields of Fire.

Inget fel i sig att göra Hollywoodspel, även om de är väldigt mycket vanligare än de som försöker vara realistiska. Av spelen i Squad Leader-paradigmet gillar jag nog Lock n Load bäst, helt enkelt för att man destillerat paradigmet så att varje delprocess är så enkel som det bara går.

En sak som irriterar mig med Squad Leader-paradigmet är att scenarior ska vara korta, helst 6-12 omgångar långa. En omgång är ett par minuter, och som spelare lider man ofta av så svår tidsnöd att man tvingas ta till idiottaktik. "Vi har inte tid att ställa upp kulsprutorna och lägga undertryckande eld mot den där bunkern, det skulle ta 2 minuter för lång tid, så låt oss i stället tokrusa över det öppna fältet och hoppas att tilräckligt många av oss överlever". Detta gäller även Lock n Load.

Jag sade att Heroes of the Blitzkrieg inte lider av Complexity Creep. Däremot kan man nog säga att det råder Chrome Creep. Det finns vid det här laget ganska många undantag och specialregler för särskilda utvalda enheter, och för en som inte kan systemet utantill blir det mycket att hålla reda på. Skulle önska att det fanns något startscenario som inte var krompläterat som man kunde börja med. Det gjorde det i Vietnamspelet.

Det här är ändå relativt små invändningar. Jag tycker det är kul, och jag är svårflörtad när det kommer till taktiska spel. Jag ger det en fyra av fem.

Så här ser det ut. Notera avsaknaden av självlysande hexnät, som Lock n Load led av i tidigare inkarnationer.

[Yokiboy]

Bra skrivet inlägg. Jag är rätt grön vad gäller krigsspel och jag gillade hur du jämförde och kontrasterade Lock 'n Load med andra spel.

Får jag fråga om det scenario du spelat var solitärt?

[Andreas Lundin]

Jag irriterade mig på oportunity-reglerna i spelet. Jag upplevde det så att det var ganska enkelt att som anfallare toksatsa på en enda flank hos fienden och få honom att använda sin oportunity fire. Sedan engagera honom i närstrid med överväldigande odds.

[Elias Nordling]

Får jag fråga om det scenario du spelat var solitärt?

Japp. Det funkar bra solitärt.

Jag irriterade mig på oportunity-reglerna i spelet. Jag upplevde det så att det var ganska enkelt att som anfallare toksatsa på en enda flank hos fienden och få honom att använda sin oportunity fire. Sedan engagera honom i närstrid med överväldigande odds.

Jag förstår vad du menar, även om de flesta taktiska spel har samma begränsning. Sedan är det väl rent principiellt inte en orealistisk taktik. Det är ju det överlappande skjutfält och sånt handlar om.

Sedan ska man ju ta sig till flanken utan att motståndaren svarar på det också.

[Andreas Lundin]

även om de flesta taktiska spel har samma begränsning.

Nja, TCS och ASL (TCS på ett bättre sätt än ASL) har ju löst detta på ett bra sätt tycker jag, men då går ju svårighetsgraden upp ett litet snäpp.

[A F]

undertryckande eld

Nedhållande. Annars utmärkt. Och du har rätt som vanligt. Ska taktiska spel bli nått annat een hollywood så måste man hitta en helt ny vinkel på det.

[minke]

Jag undrar vad det är i COH som gör att du inte räknar det som ett Hollywoodspel, till skillnad från t.ex. ASL eller ATS?

[A F]

Jag undrar vad det är i COH som gör att du inte räknar det som ett Hollywoodspel, till skillnad från t.ex. ASL eller ATS?

Var frågan ställd till mig? COH?

[minke]

Nej, till trådskaparen. COH = Conflict of Heroes.

[Elias Nordling]

Hej, har varit på semester:

Jag undrar vad det är i COH som gör att du inte räknar det som ett Hollywoodspel, till skillnad från t.ex. ASL eller ATS?

Jag har litet begränsad erfarenhet av systemet så jag kan ha fel, men jag tänker på att visst fokus faktiskt ligger på command & control, inte på att ledare får folk att skjuta längre och springa snabbare. Har för mig att det inte finns "hjältar" som går bärsärkagång heller, men kan ha fel där.