[Elias Nordling]

Gamla SPI hade vad jag förstår en serie Folio-spel, rätt små och billiga spel i foldrar. Om jag förstått saken rätt var många eller alla av dem fristående versioner av spel i quad-boxar. Många av dem hade samma eller liknande system.

Decision Games som sitter på licenserna har nu i alla fall återutgivit en hel drös av dem, 20 stycken i en stöt, närmare bestämt. Man har dock gjort om reglerna så att man har en standardregelbok för varje tidsperiod. Den för 1900-2000-tal heter Fire & Movement och är på 8 sidor, men faktisk regelmängd är snarare 6, och de skulle förmodligen kunna skrivits ännu kortare.

En spelserie med enkla regler låter ju riktigt bra, såvida just reglerna är bra. Spelsekvensen har i korthet två uppsättningar move-fight per spelare, där den andra uppsättningen endast kan användas av motoriserade förband som inte agerade i den första. Känns vettigt. Stridsstabellen är differensbaserad, vilket jag däremot är betydligt mer tveksam till. Det kan funka inom vissa givna ramar, men oftast blir det bara knas. Det finns ingen stackning i spelet, vilket i och för sig också kan leda till knas, men åtminstone delvis kompenserar för differenstabellerna.

Artilleri är abstraherat tillsammans med andra former av eldunderstöd till brickor som adderar till stridsstyrkan, upp till två per strid och sida. Dessa kan också skjuta själva på egen hand vartsomhelst oberoende av LOS. Stridstabellerna är fattiga på DE, rika på reträtter och EX.

OK, så hur är detta spel då?

Det blir knasigt direkt, när enheterna varierar från bataljoner till regementen i styrka. Utan stackning och med differenstabeller blir då ett regemente mycket bättre än en bataljon, men man vill alltid ha med sig nån bataljon också för att ta steget i förlust vid en exchange. Knasigt som sagt.

För att enkelt simulera de japanska befästningarna och grottorna har alla japanska engheter inom 8 hexer från en ingenjör dubblat stridsvärde. Det innebär förstås dels att japanerna kan flytta sina bunkrar genom att flytta på ingenjörerna, dels att det blir oproportionerligt viktigt att skydda eller slå ut ingenjörerna. Det verkar inte japanerna ha vetat om, för i det historiska setupen sätter två av tre ingenjörer upp på stranden mitt framför näsan på de landstigande amerikanerna. Knasigt.

Tillgången till understöd varierar med tiden, men inte med situationen på kartan, så japanen har precis lika mycket artilleri när han har en bricka kvar i bergen som han hade vid start. Knasigt.

Japanerna får flippa upp två reducerade enheter per omgång, oavsett hur inringade de är, amrisarna får inga replacements. Knasigt.

Men trots allt som är knasigt, fungerar märkligt nog helheten, åtminstone som spel. Japanerna kommer att retirera upp till bergen och forma en bastion där amrisarna har att gräva ut dem. Fördelningen av eldunderstöd innebär en del klurigheter som gör att även slutfasen har ett visst intresse. Ingenjörsjakt blir också svårare än det verkar, åtminstone om japanerna reserverar artilleri för att skydda dem.

Japanernas replacements skapar också en intressant spelteknisk dimension. Det är ju meningslöst för amrisarna att utföra två attacker som reducerar två enheter en omgång. Alltså tvingas han tänka igenom hur han antingen ska kunna reducera fler än två japaner en omgång, eller se till att de enheter som anfalles utplånas helt och inte bara reduceras. Det ger spelarbeslut som på något märkligt bakvänt sätt påminner om taktik för att gräva ut japaner ur grottor.

I det fria scenariot får bägge sidor skriva ner var de tänkte landstiga och var de tänkte ställa upp. Det kan bli ett rätt intressant pussel.

Jag har hittills inte varit med om något sådant här landstigningsspel som varit särskilt inspirerande att spela som japan, i detta fall blir det mest planeringsfasen som är intressant. Men trots allt knas tycker jag ändå att spelet inte var sämre än andra spel jag spelat i samma genre. Det får en trea av fem i betyg.

[sfclinken]

Jag tycker den här serien verkar intressant. Massor med intressanta titlar i kombination med enkelhet. Om de dessutom fungerar är det ju positivt...

[zilver]

Att återuppväcka gamla quadar på det här sättet kan ses på två sätt. Jag gillade bland annat Island War som är quaden vilket Saipan kom ifrån. Så det är ju bra. Däremot kan jag tycka att spelsystemet idag är hopplöst gammaldags med rigida zoc:ar och noll stackning. Det verkar finnas några nya idéer, som flippbara counters och sagda ingenjörsregler. DG har ju dck ofta en förmåga att addera lite regler till SPI-spel utan att nämnvärt lyckas höja kvalitén. Att sälja som enstaka spel kan ju vara bra för DG då de får ut lite mer flis för dem. Men prisvärt? Tveksamt.

[Elias Nordling]

Om de dessutom fungerar är det ju positivt...

Så kan man uttrycka det! Jag är inte hundra procent säker på det än, Saipan är inte direkt situationen som lyfter fram systemets nycker.

Däremot kan jag tycka att spelsystemet idag är hopplöst gammaldags med rigida zoc:ar och noll stackning. Det verkar finnas några nya idéer, som flippbara counters och sagda ingenjörsregler. DG har ju dck ofta en förmåga att addera lite regler till SPI-spel utan att nämnvärt lyckas höja kvalitén.

Noll stackning gäller fortfarande, men det är inte obligatorisk strid eller rigida zocar längre. Just ZOC-reglerna är faktiskt förvånansvärt illa skrivna, och även om allt verkar stå där och vara rätt får man grubbnla litet över hur mycket det kostar att gå från zoc till zoc i olika situationer.

[Tordan]

Quadar? Que e de?

[Elias Nordling]

Fyra spel i en låda. SPI hade en hel serie sådana, typ Art of Siege Quad, Nodern Battles Quad och Island War Quad. Ibland var spelen helt orelaterade förutom temat och hade egna regelböcker, ibland hade de samma standardregler och en egna specialregler. Ibland såldes även spelen var för sig.