[Strv102r]

I gryningen är också mina broar över vaden klara och Taliaferros och Pattons brigader anfaller över mot Caroll som flankeras av Patton och anfalls delvis frontalt av Taliaferro. Det blir inte en hundraprocentig framgång för Taliaferro, men fienden viker ändå, frivilligt. Taylor står beredd att gå över den andra bron och trimble följer efter honom.





Både Taylor och Caroll viker nu bakåt inför mina anfall. På andra front avsnittet (om det nu är rätt ord för ett slag på 1860-talet) så tar Clusaret ett eget initiativ och anfaller Elzey. Han får Elzeys brigad nära gränsen för att slås, men får inte riktigt till det och delar av brigaden viker.






Med ett flankerande motanfall från två av Winders regementen tvingas Clusaret till flykt. På andra sidan floden viker de federala snabbt även om de bitvis biter ifrån sig.

[Strv102r]

Taylor försöker skära av Shelds brigaders urdragningsväg medan övriga pressar Tyler och caroll bakåt. På Ewells front tar Milroy nu ett eget initiativ och anfaller Winders glesa center. Han får inledande framgång.

[Strv102r]

Hos Ewell lyckas Milroy trycka undan Winder och ta sig uppför branten vid bäcken. Oroande. Steuart lämnar batterierna han skyddar och skyndar till undsättning.






Hos Jackson drar sig de fedrala bakåt upp i kullarna för att undkomma.

[Strv102r]

Milroy slås tillbaka av de eldkraft som Steuart, Winder och batterierna utvecklar. Faran över!  På Jacksons front trängs de federala ihop på en liten yta med ryggen mot kartkanten.

Nästa steg för de federala blir att rädda vad som räddas kan av Sheilds brigader så de lämnar kartan. På Fremonts front måste Milroy återsamla sin brigad och det är bara 2 GT kvar så det är effektivt över nu.

Ett ganska historiskt förlopp med en stor seger för Jackson/Ewell. Mycket av det beror ju på Fremonts initiativregler och utan dem är det nog mer jämnt.