[Klas Malmström]

För övrigt så vill jag beklaga så här i efterhand om jag under helgen ibland framstod som lite kort i tonen: det blir allt svårare att hantera mycket ljud på en gång, ett oönskat ålderstecken som påverkar humör och koncentration... 

Mig gör det inget - jag brukar sällan lyssna på vad folk säger ändå.   

[Delirium]

Jag var ju med i nästan en hel turn, så jag är lite av en expert både på systemet och spelet... 
Men jag har lite funderingar i alla fall. Spelet verkar vara genomtänkt och intelligent. Säkert välbalanserat och välfungerande som generator av rimliga utfall på makronivå. jag kände mig dock rätt fjärran från den roll som jag sattes att spela. Det blir mer en jakt på speltekniska fördelar än rollspelande. Besluten drevs av teknik; om jag gör det här nu så kan min motspelare inte välja först nästa runda etc. För dem som gillar spel och spelmekanik - och som dessutom gillar att bli "bra" på ett spel så är det säkert jättebra. Jag väljer nog hellre andra spel där jag har lättare att leva mig in i rollen. Jag vill att de val jag gör i alla fall avlägset påminner om de val man gjorde historiskt. Här var det mer om jag passar nu så får jag gå först nästa runda och då kan inte min motspelare få gratis fort från eventkortet. Vad skildrar det?
Men det var ruskigt snyggt och jag är glad över att jag fick prova COIN. Tack Björn!

Är fortsatt kluven till COIN som spelsystem, både gillar och inte gillar det. Jag *tror* att det har mer med systemet i sig att göra än hur enskilda spel anpassats till det men jag är inte säker.

Det är kanske hädiskt och barbariskt av mig men jag känner att spelarna har för mycket att välja på. Fyra eller fem vanliga "commands", vissa med tillägg och obskyra kriterier och tre "special activities" per man. Jag tror blir onödigt invecklat för spel på den här abstraktionsnivån - är det verkligen något annat än en väldigt avancerad Rainer Knizia-simulator? Lite mer pang på rödbetan hade inte varit fel - måste allt man vill göra ske i tre steg: först bygga upp trupperna, sedan flytta på dem i en andra action, och slåss i en tredje. Om det är gömda fiender måste man dessutom spendera en fjärde action på att hitta dem. Jag förstår på ett plan tänkandet i hur detta ska simulera "Counter-Insurgency"-konflikter men jag har så svårt att skaka av mig känslan av att det är onödigt många steg för vad man får ut av det. Uttryckt annorlunda: jag försöker ha en långsiktig plan, men det är så många variabler att ta hänsyn till på vägen dit att jag antingen hamnar i AP eller skiter i planen och bara spelar på.

Å andra sidan gillar jag kortmekaniken i sig (om man accepterar SPEL-situationen), särskilt om man betonar lagtänkandet (vilket verkar vara olika tydligt i olika spel i serien). Men det är lätt att hamna i ett läge där man i kort efter kort är sist i hanteringen och bara får göra ett skitevent eller en limited command. Och vi kände lite till mans att eventsen inte var så roliga...mest resurser fram och tillbaka under långa stunder. Men det är kanske orättvist och beror på otur med blandningen av lekar. Dessutom har man ju chansen att trycka sig in i turordningen med vad som i LoD kallas Brilliant Strokes (och negera oönskade events).

Plikten kallar. Sammanfattningsvis: just nu ligger min mätare på nivå "finns bättre sätt att lära sig historien; och finns bättre spel för att få multiplayerkänsla", men detta kan ändras.

[Delirium]

Tillägg till mig själv: kanske kan vara intressant att testa LoD som tvåspelarspel, rekommenderas av designern. Möjligt att man får in ett annat tänkande som påminner mer om faktiskt krig?