[Fredrik H]

Mannen som Grant bad om kliver av en båt, hans bricka syns längst ner i bild; Don Carlos Buell har dykt upp! Problemet är att han kommer helt själv, han har inte ett enda regemente med sig. Suck. Buell tar en kopp kaffe i aprilsolen.

Grants vänsterflank faller samman. Så gott som alla brickor ligger på en skadenivå som gör att dom automatiskt faller bakåt vid stridskontakt, det är ohållbart. Grant drar dem tillbaka in i skogspartiet och samlar ihop en del spridda soldater. I centern drar Sherman ur två brigader för att skicka dem mot vänsterflanken, resultatet blir en linje som ingen någonsin studerat vid West Point (påminner lite om lärarhögskolan på det viset).

Withers ersättare, brigadchef Jackson (nej, inte den Jackson) måste nu ta över och lösa uppgiften. Ett par timmars dagsljus kvar, kanske 800 meter kvar till fältet som ligger vid hamnen. Det gör att alla andra också måste pressa, unionen får inte dra ut trupper från inaktiva avsnitt. Många synnerligen slita unga män får återigen leta sig fram bland träden i riktning mot fienden som de slagits med hela dagen. 

[Fredrik H]

Efter CSA:s turn 11. Det går att höra i hela skogen att det knakar, unionen pressas tillbaka till fältet vid Pittburg landing. Jag har aldrig kommit så här långt, det gjorde för övrigt inte syd historiskt heller. Problemet är ju förstås att syd är otroligt slitna, och systemet bygger på att försvararen skjuter först. Det är svårt att anfalla med förband som är trötta.

Resten av linjen är relativt händelselös, kanske att man kan få igång något nästa turn. Blir det strid på fältet kanske kanonbåtarna kan blanda sig i leken.

[Fredrik H]

Unionens positioner efter turnen. Grant samlar ihop flyende karlar i hamnområdet, Buell fikar och Sherman letar sig bakåt så snabbt han kan. Vad man inte riktigt ser på bild är hur många step losses förbanden har, delar av linjen är ett korthus.

Unionen hade ett läge på motanfall längs högerflanken, men terrängen var lite för besvärlig så man faller tillbaka. Det är nu inte långt ifrån en total kollaps av den karaktär Johnston hoppades skulle inträffa. Den större delen av unionsarmén är längre ifrån stranden än vad CSA:s tätförband är. Det kan bli en rejäl samling krigsfångar om inget görs av Grant.

En hel division ur Grants armé har inte dykt upp. Wallace (mannen som skrev Ben-Hur) har en division som är några kilometer bort, men han har inte riktigt lyckats leta sig till slagfältet (hans insats påminner om DÉrlons vid Ligny-QB, han studsar lite hit och dit). Hans uppdykande hade gjort stor skillnad. Nåväl.

[Fredrik H]

Anfallet fortsätter, om än med allt färre förband. Breckinridge leder en trött brigad framåt och man lyckas pressa tillbaka unionsförbanden så långt att man klockan 16.45 når skogsbrynet och blickar ut över det kaos som råder i hamnområdet; eftersläntrare, ambulanser, stabsofficerare och vagnar i en salig röra. Målet är nått, kan man bara hålla sig kvar tills solen går ner är det en stor seger.

Även Johnston når framgång på sitt avsnitt och pressar unionsförbanden bakåt. De CSA-förband som återhämtar kommer kunna anfalla nästa turn, men solen står rätt lågt nu.

[Fredrik H]

Nästan som om det vore regisserat av Hollywood så kliver en unionsbrigad från Army of Ohio av båtarna och kastar sig direkt mot rebellerna! Breckinridge kämpar förtvivlat och lyckas hålla sig kvar vid skogsbrynet, men några av hans regementen bryts av den överväldigande elden från helt fräscha unionsförband. Det måste kännas oerhört bittert att vara så nära efter över tio timmars strider och plötsligt få nya unionsbrigader mot sig.

Längs hela linjen stannar unionen och levererar eldstrid. Det kostar för båda, men återigen så är Grant en central figur i återhämtandet av soldater.

Det är en timme kvar innan solen går ner. Det kan gå för rebellerna, men det ska ändå till lite tur för att allt ska falla på plats. Två nya brigader är på väg att lasta av och Johnston har inte många ospelade kort kvar på hand. Det är ändå lite häftigt när spel blir så här dramatiska inför den sista turnen, alla förflyttningar, strider och tärningsslag under en hel dag kokar ner till en episk avslutning sista timmen. 

[jerry]

du gillade det ? i så fall stämmer min minnesbild, jag tyckte det hade det mesta ett spel bör ha...

[Fredrik H]

Den sista turnen blir mindre dramatisk än jag trodde. CSA hade egentligen inte någon chans att hålla sig kvar vid fältet, det fanns en skadad bricka som kunde göra ens ett försök och under unionens turn kom fyra nya brickor in som förstärkning. Istället valde de båda sidorna att dra sig tillbaka från eldavstånd och försöka göra något slags balansräkning över dagen. Om man kör den långa kampanjen är det nu ytterligare en dags strider, under vilka en ordentligt förstärkt Grant historiskt pressade tillbaka rebellerna till utgångsposition. Jag kan utan problem se det scenariot framför mig, flera fräscha divisioner kommer att ha precis den effekten. Därför är jag inte direkt lockad av att köra den varianten, dramatiken är dag ett. Bilden är från slutläget, unionen har fyllt på med ytterligare brigader från Buells Army of Ohio.

Historiskt hade Sherman och Grant ett samtal under den första kvällen. En skakad Sherman poängterade att det hade varit en fruktansvärd dag (the devils own day), varpå Grant svarade yes...lick ém tomorrow, though. Han fick rätt och visade på precis den anda som Lincoln förstod att unionen behövde.

CSA vann ingen autoseger, även om det var inom räckhåll. För mig räckte egentligen det, men jag räknade VP mest för att se hur det låg till. Jag tänkte att VC kändes lite fåninga, man får poäng efter hur många brickor man har kvar och hur skadade dom är. Med tanke på återhämtningssystemet så tänkte jag att det kan omöjligen bli balanserat, men räkna går ju.
CSA fick ihop 33,5 VP, unionen 27,5. Men sedan skulle man lägga till lite bonuspoäng till unionen beroende på hur långt ifrån hamnområdet CSA var och unionen fick ihop ytterligare sex poäng! Jag måste säga att det känns synnerligen osannolikt, men det blev alltså 33,5 vs 33,5: oavgjort. Ganska snällt mot unionen spelmässigt, men operationellt är jag helt med. Johnston har misslyckats och Corinth kommer att falla. Det är ingen seger, trots att unionen tagit större förluster.

Jerry frågade om jag gillade spelet. Ja det måste jag säga att jag gör. Det skildrar slaget på ett bra sätt, skalan passar mig bra och man skiljer på eldstrid, närstrid och truppernas moral utan att något är svårt.  Det går relativt fort att spela dessutom. Det var roligt att uppleva nostalgin och ändå kunna säga att spelet faktiskt står sig som spel. Jag kommer att titta efter Chickamauga (chansen för att Ola säljer sitt håller jag för blygsam).

[jerry]

Jag skaffade south mountain i detta system men det kändes inte så bra som shiloh...........

[Fredrik H]

Jag skaffade south mountain i detta system men det kändes inte så bra som shiloh...........

Jag håller med, South  Mountain är inte alls lika intressant i mina ögon, men slaget poppar upp rätt ofta i spelsammanhang.