[Fredrik H]

Min största spelrelaterade nostalgiupplevelse på många år ligger på bordet. Det här kan ha varit det andra eller tredje spelet jag köpte någonsin, såklart på Tradition på Östermalm.  Jag var väl 13-14 år gammal och jag hade ingen aning om vad slaget vid Shilo var för något, men jag fastnade för det dramatiska omslaget och slog till. Jag spelade spelet flera gånger, men det såldes någon gång på nittiotalet, minns inte när. Det försvann helt ur mitt minne i årtionden, men så för några veckor sedan hittade jag det till salu för en dryg hundring och jag köpte det. När det kom fick jag en väldigt stark nostalgikänsla, mycket mer än jag väntat mig. Jag kände   hur det kändes att läsa reglerna på landet ett sommarlov för ett halvt liv sedan. Märkligt det där.

Spelet handlar om Shilo 1862, brickorna är halva brigader, en turn är en timme och varje ruta knappt 200 meter. Spelet är gjort av Berg och Southard och är från åttiotalet på så många sätt. Reglerna skriver ut att krigsspel är svårare än Monopol, designern betonar utförligt att unionsarmén inte blev överraskade i sina tält (bra val av omslagsbild i det läget) och dom erkänner till och med att ledarnas värden är resultatet av en subjektiv bedömning! Här har jag i hela mitt liv trott att alla krigsspel är objektiva...

Det ska bli kul att se hur det känns att spela.

Slaget i sig är intressant. Det är det första "stora" slaget i kriget, de båda sidorna sätter in runt 40000 man vardera i det två dagar långa slaget. De totala förlusterna hamnar på runt 24000 soldater, vilket är mer än alla andra amerikanska krig tillsammans fram till den dagen (frihetskriget, 1812, indiankrigen, Mexiko). Striderna kring de små fälten i skogen längs Tennessefloden kom att ge en försmak av ett oerhört blodigt krig.

[Strv102r]

Coolt! Spelade SPIs Bloody April med TSS systemet 2012 på 150-års jubileet så att säga. Mycket intressant situation. Vill minnas att vi fick ett ganska historiskt utfall? Får kolla i "arkiven" här på siten...

[Fredrik H]

Jag kommer att spela slagets första dag, dagen då CSA hade chansen att faktiskt vinna drabbningen. I april 1862 så har kriget gått helt fel för syd i den västra teatern. Flera fort har fallit och man har nödgats utrymma Nashville. Två unionsarméer är på väg mot järnvägsknytpunkten Corinth, den ena armén leds av Grant och den andra leds av Buell.
Mot dem står den general som president Davis ansåg vara CSA:s bästa general: Albert Sidney Johnston. Han har misslyckats rätt utförligt på strategisk nivå, men har nu lyckats koncentrera tillräckligt med förband för att våga sig på ett anfall mot Grants armé, helst innan den förenar sig med Buells förband. AS Johnston är vid gott mod (historiskt så är detta hans sista dag i livet, han skjuts i knät och förblöder under den första dagens strider), han låter meddela att han skulle anfalla fienden "om dom så var en miljon man". Nåja.

Han har alltså floppat strategiskt och skött sig skapligt operationellt men han visar här att han inte är någon stor taktiker. Han har delat in sina förband i olika, rätt små, kårer. Dessa breddgrupperas på linje och följer på varandra mot fienden. Detta är en mycket dålig idé. Varje kår består av kanske 10-15000 gröna, oprövade soldater som i normalfallet aldrig skjutit på fienden. Albert grupperar alltså dessa på en flera kilometer bred linje i skogsterräng, lite grann för att garantera att det inte ska gå att kontrollera anfallet. Som grädde på moset har han också chefer under sig som den plantageägandeägande biskop Polk och den otroligt speciella Braxton Bragg (som borde får en egen TV-serie).

Trots detta så är faktiskt unionens trupper inte riktigt med på vad som händer. I spelet har de olika divisionerna olika nivåer av alert, som låter dem aktivera och manövrera. Syd kommer från ena kartkanten och vinner om dom kan pressa sig ner till landstigningsplatsen Pittsburgh landings. Under natten kommer Army of Ohio komma in via båt till den platsen, så det är allt eller inget.

[Strv102r]

Som referens för förlopp och olikheter i system:

http://www.krigsspel.se/forum/index.php?topic=2956.0

[Fredrik H]

Klockan sex på morgonen påbörjas anfallet, eller snarare uppmarschen. Det blir grötigt på en gång och divisionerna splittras upp och sprids ut. Värdena på brickorna är närstridsvärde och eldvärde. Där finns också ett blygsamt markerat moralvärde.  Då varje turn är en timme så är det rätt bra fart på systemet; man går fort och i strid så händer det rätt mycket.

Unionsarmén leds av Grant, men han är inte på plats än. Den division (5th - den gula) som är grupperad längst fram leds av en rätt otrygg ung man som heter Sherman. Grant och Sherman kommer ju att bli det krigsvinnande radarparet för unionen, men det här är den första batalj de upplever tillsammans. Sherman anar att något är på gång och hans trupper går till alert 1, kanske beroende på att CSA:s unga gossar övar på sitt rebel yell (något de tydligen gjorde historiskt). Ännu ingen stridskontakt.

Johnstons gruppering gör att man som syd helt enkelt bara tar sig fram där det går och man får plats. Eventuella planer rasar ihop innan stridskontakt. Precis som det historiska riskerar bataljen att urarta till en serie lokala sammanstötningar runt åkrarna, med en generell förskjutning mot floden över tid.

[Fredrik H]

Som referens för förlopp och olikheter i system:

http://www.krigsspel.se/forum/index.php?topic=2956.0

Ja det kom onekligen rätt nära historien! En högre upplösning i det systemet, på gott och ont. Vi får se vad det här kan ge för utfall.  Jag har The Gamers RSS-spel om Shilo, men det är mer av ett projekt.

[Strv102r]

 

[Delirium]

Det försvann helt ur mitt minne i årtionden, men så för några veckor sedan hittade jag det till salu för en dryg hundring och jag köpte det. När det kom fick jag en väldigt stark nostalgikänsla, mycket mer än jag väntat mig. Jag kände hur det kändes att läsa reglerna på landet ett sommarlov för ett halvt liv sedan. Märkligt det där.

Jag vet exakt hur du menar, vi upplever samma saker i det här skedet av livet tror jag. Så var det med EU som jag skrev om på annat ställe, och jag kan få liknande tidsresor när jag plockar fram Drakar och Demoners svarta låda och kan känna hur det var i sjätte klass på 1800-talet. Märkligt var ordet.

[jerry]

Min största spelrelaterade nostalgiupplevelse på många år ligger på bordet. Det här kan ha varit det andra eller tredje spelet jag köpte någonsin, såklart på Tradition på Östermalm.  Jag var väl 13-14 år gammal och jag hade ingen aning om vad slaget vid Shilo var för något, men jag fastnade för det dramatiska omslaget och slog till. Jag spelade spelet flera gånger, men det såldes någon gång på nittiotalet, minns inte när. Det försvann helt ur mitt minne i årtionden, men så för några veckor sedan hittade jag det till salu för en dryg hundring och jag köpte det. När det kom fick jag en väldigt stark nostalgikänsla, mycket mer än jag väntat mig. Jag kände   hur det kändes att läsa reglerna på landet ett sommarlov för ett halvt liv sedan. Märkligt det där.

Spelet handlar om Shilo 1862, brickorna är halva brigader, en turn är en timme och varje ruta knappt 200 meter. Spelet är gjort av Berg och Southard och är från åttiotalet på så många sätt. Reglerna skriver ut att krigsspel är svårare än Monopol, designern betonar utförligt att unionsarmén inte blev överraskade i sina tält (bra val av omslagsbild i det läget) och dom erkänner till och med att ledarnas värden är resultatet av en subjektiv bedömning! Här har jag i hela mitt liv trott att alla krigsspel är objektiva...

Det ska bli kul att se hur det känns att spela.

Slaget i sig är intressant. Det är det första "stora" slaget i kriget, de båda sidorna sätter in runt 40000 man vardera i det två dagar långa slaget. De totala förlusterna hamnar på runt 24000 soldater, vilket är mer än alla andra amerikanska krig tillsammans fram till den dagen (frihetskriget, 1812, indiankrigen, Mexiko). Striderna kring de små fälten i skogen längs Tennessefloden kom att ge en försmak av ett oerhört blodigt krig.

Spelade detta i mitten av 80-talet o vill minnas att det (då) var ett bra spel.... skall se hur du upplever det nu i en annan tid...

[Fredrik H]

Vid sjutiden på morgonen startar anfallen. På unionens vänsterflank anfaller Withers (grön) den 6:e unionsdivisionen, som pressas bakåt med rätt ordentliga förluster (varje enhet tål upp till sex hits, men det kan gå rätt fort). I centern lyckas Hardees division slå sig fram över Rhea field, dock inte utan förluster. Sherman själv sköter försvaret av Shilo church och håller den mot ett tungt anfall, men faller bakåt för att inte hamna i ett utsatt läge. Högerflanken faller ner mot Sherman, divisionen som hotar att omfatta flanken har ett betydande numerärt övertag. Ett unionsbatteri hamnar i oordning under tillbakagången.

Några fler unionsförband börjar vakna till och ställa upp, men många sover än. Grant är flera timmar bort. Den sista förstärkningen för syd (Reservkåren på tre brigader, det låter i alla fall storslaget) rycker fram mot unionens vänsterflank, den del som ligger närmast den kritiska stranden.  I övrigt kommer pressen vara som störst i centern, jag vill knäcka Shermans division innan Grant kommer och organiserar upp allting (spelet ger honom en avsevärd förmåga att återhämta slitna trupper).

Unionen är i en allvarlig situation och behöver få fram sina trupper för att inte malas ned en och en. Det är på ett sätt intressant med spel som börjar med anfall över hela linjen, det är inte något gradvis uppbyggnad utan pang på rödbetan.

[Fredrik H]

Turn 3 (8-9 på morgonen). CSA pressar över hela linjen, som nu är över tre kilometer lång. Unionens två frontdivisioner (5+6) är nära sammanbrott. Den 6:e divisionen drar sig tillbaka över Barnes field och har egentligen bara några få regementen som fortfarande är stridsdugliga. Divisionen som anfallit dem, Withers, har också tagit förluster men har avsevärt högre stridsvärde.

I centern faller Sherman tillbaka mot Woolf field. Divisionen är trasig och har enstaka regementen som kan slåss, resten är som ett korthus. Man har luggat Hardees gossar rätt hårt, men CSA har tre divisioner till på ingång. Farligast just nu är Ruggles (röd) som kommer rakt västerifrån (väst är uppåt på kartan). Snart kommer resten av unionsarmén att börja röra sig normalt, men det känns inte lätt att få ordning på alla hot som man möter. Det är också lättare för anfallaren att dra ur en division och reorganisera den än det är för försvararen, som hela tiden pressas.

Striderna är ömsesidigt blodiga, men eftersom CSA har ett numerärt övertag så blir så gott som hela tiden en förlustutväxling till deras fördel, det är helt enkelt fler soldater som skjuter. Varje hex får skjuta en gång, sedan kan man välja att gå in i närstrid. Närstrid kan sluta lite hur som helst (det är trots allt ett spel av Berg), men har man skapliga odds går det vägen.

Just nu känns det svårt för unionen, men det kanske ska vara så på morgonen den första dagen. Spelet lyckas faktiskt skapa känslan av lite panik, som unionsspelare tittar man ut över eländet och ser ingen ände på fienderna och inser att det inte är så långt till floden som man skulle vilja att det var. Skönt att Grant är på ingång, den mannen var inte särskilt lättstressad.

[Fredrik H]

Klockan 9-10 efter CSA:s förflyttning. Det är anfall överallt, även om flera divisioner är inne på sin sista insats innan återhämtning. Återhämtningen i spelet är rätt generös och jag är lite fundersam på hur det kommer att funka, men jag kör som reglerna är skrivna. Omfattningen av US vänsterflank börjar ta form och längs den linjen finns det inga reserver. Alls. Det blir en brigad mot en division, det kommer nog att gå bra.

Anfallen uppnår varierande framgång. Man lyckas slå ut en bricka och ett batteri, men på sina ställen blir det dyrköpta segrar. De två ursprungliga divisionerna unionen försvarade sig med är nu ute ett antal timmar framöver, dom har 4-5 skadenivåer (av 6) på varenda bricka och står inte ens emot med lite tur. Å andra sidan så är även de anfallande divisionerna sugna på en liten fruktstund bakom fronten, framför allt Hardee har inte så mycket ork kvar.

A S Johnston har en specialattack i spelet, den får dra igång från klockan 12. Det börjar redan nu planeras för var den stöten ska sättas in och med vilka förband. Abbe ser för sitt inre framför sig hur han med sabel i hand leder sina trupper till flodstranden, kanske hoppas han på en duell med Grant... Det går historiskt inte att utesluta att han sköts av sina egna trupper, ett öde han i så fall delar med både Jackson och Longstreet. Att vara general under inbördeskriget var inget skrivbordsjobb. 

[Fredrik H]

Klockan tio, efter att unionens turn är klar. Grant dyker upp i grevens tid! Man formerar en delvis skakig linje längs den sjunkna vägen vid Duncan field. Grant försöker samla ihop de trötta resterna av Shermans division och högerflygeln försvaras nu av friska men rätt svaga förband ur den första divisionen. Grants linje är väldigt bräcklig och han har bara en division i reserv. Den kommer att sättas in där CSA lägger sin tyngdpunkt. Vänsterflygeln är ungefär två kilometer från landstigningsplatsen. Cloud field nere på kartan är den sista åkern innan floden. Det jobbiga är att klockan bara är tio, det är lång tid kvar innan solen går ner. Men man vinner ju inga krig på halvfulla glas; alla unionssoldater är i alla fall vakna!

[Fredrik H]

CSA Turn 5(10-11). En lugnare turn, de två frontdivisionerna är under återhämtning och avlösning och det offensiva trycket upprätthålls bara på flankerna. Återhämtning går ganska fort (man får aldrig ta bort sin första step loss), vilket gör att efter några timmar kommer det att finnas ny offensiv kraft i gossarna. Jag noterar också att systemet inte riktigt låter förband stå bredvid varandra särskilt länge, det är defensiv eld, offensiv eld och sedan kanske närstrid, detta sker igen nästa player turn. Även utan närstrid så nöts man ner rätt fort, vid step loss 4 är det ofrivillig reträtt. Jag gillar nog den idén, brigader sköt inte på varandra i timtal, det gäller att planera sina insatser, följt av återhämtning. Det är lite som CWB utan order eller separata papper.
Det är också förklaringen till att unionen under sin runda faller bakåt, de vill inte exponeras för syds defensiva eld utan att man egentligen har offensiva avsikter. Man går in på eldavstånd för att man har en tanke med det, inte bara för att man kan. Eldstrid leder nästan alltid till förluster.

[Fredrik H]

Unionens turn 5 avklarad. Grants ankomst gör rejäl skillnad, han får ta bort fyra steps losses från enheter som inte står i ZOC. Det gör att han nästan på egen hand stabiliserar frontavsnitt som inte är under anfall, fyra steps spelar verkligen roll. Syds lugnare turn kombinerat med Grant gör att unionen får lite arbetsro, man sätter in reservdivisionen i fronten och drar ur Shermans förband för återhämtning. Den stora frågan är var nästa anfall kommer. CSA kan ta det lugnt och återhämta en turn till för att sedan gå loss med Johnstons attack, men en turns återhämtning betyder kanske ännu mer för unionen, så det är inget lätt beslut.