[E.Leles]

Plockade upp Samurai från Avalon Hill under Gothcon förra veckan utan att egentligen veta något om det och hann spela det i helgen.
Min utgåva är copyright 1980 vilket främst är relevant eftersom det placerar det emellan Ariel's och AH's (första) utgåva av Kingmaker. Trots att jag inte hitta några direkta omnämnanden till Kingmaker i regelboken så är Samurai påtagligt likt, men ändå med sina egna twister.
 
Spelet går ut på att varje spelare kontrollerar en samurajklan i medeltidens Japan (brett definierat som mellan 1200-1500 talen) och försöker ta kontroll över två av fyra marker (kejsaren, kronprinsen, kejsarregalian och Kyoto) och därmed bli tilldelad titeln Shogun.
Spelaren vars klan innehar den här titeln i slutet på omgång 20 vinner spelet. Kontrollerar ingen spelare Shogun-titeln fortsätter spelet tills någon tar den.

I likhet med Kingmaker så tilldelas varje spelare slumpmässigt förläningar, legoknektar, fartyg och titlar, men spelarna har alltid tio adelsmän i sin klan som dock behöver minst ett län för att få vara i spel (även om adelsmännen skulle dö så tar en son eller annan släkting över namnet och brickan finns kvar).

Varje spelare börjar med 10 "fate"-brickor (till skillnad från Kingmaker där det är kort som gäller så är allt på små chits i Samurai) och drar en bricka i slutet av sin omgång.

Spelomgången går till så att varje spelare i tur och ordning slår fram ett resultat på event-tabellen (en 3T6-tabell printad på spelbrädet). I vårat spel hände inte mycket de flesta omgångarna eftersom länen eller sjözonerna där diverse olyckor och farsoter utspelade sig stod tomma, men spelar man fler än två så funkar det nog bättre).

Sedan flyttar den aktiva spelaren sina adelsmän på kartan. Därefter avgörs belägringar och strider (med en tabell, där attackeraren subtraherar motståndarens styrka från sin egna styrka för att få fram vilken kolumn den ska slå under. Ett mer traditionellt divisionssystem hade kanske varit bättre). Striderna kunde vara rätt blodiga, speciellt eftersom man måste ta bort minst lika mycket som tabellen visar. Har en adelsman till exempel bara en länsbricka som är värd 40 trupper och ska ta 20 förluster så måste spelaren slänga länsbrickan.

Ett potentiellt alternativ till striderna är att attackeraren utmanar försvararen på duell mellan två av deras adelsmän. Varje adelsman har ett personligt stridsvärde mellan 1 och 6. Försvararen kan vägra anta utmaningen och förlora 25 trupppoäng eller gå med på att strida och riskera livet på en av sina klanmedlemmar. Om en adelsman dör så strider inte hans trupper i slaget, som oavsett duell eller dess resultat kommer hända om det fortfarande finns en motståndare.

Efter avgjord strid eller belägring så tar den aktiva spelaren en Fate-bricka och turen går över till nästa spelare. Mellan 2 och 8 spelare kan spela, men 2-4 är vad spelet är gjort för. Vi spelade bara två, vilket högst troligt är tråkigare än 4.

Till skillnad från de gångerna jag har spelat Kingmaker så gick Samurai dock rätt snabbt och på grund av att det är begränsat i omgångar så körde det aldrig fast (jag vet dock att andra utgåvan av Kingmaker också har en omgångsbegränsning, väldigt klokt tillägg). Dock så spenderade jag 6 av 20 omgångar fast på den södra ön eftersom min klan inte hade något fartyg att segla över till de andra öarna och jag hade bara en adelsman. Eftersom det ända sättet är att dra ett fartyg från koppen med Fate-brickor eller byta till sig något med motspelarna (förutsatt att de har något och vill byta det) så skulle jag säga att en husregel om att det är möjligt att gå mellan de stora huvudöarna där de vita sträcker kopplar samman dem är vettig.
Spelarna har i övrigt stor kontroll över var de kan flytta sina adelsmän och det är låg risk att ett event flyttar adelsmän med titlar (till skillnad från Kingmaker). Även en permanent tillgång på adelsmän är välkommen, även om det är begränsat av antalet län en spelare har.

Ett problem är att det lätt kan bli så att en spelare i underläge inte gör något på sin omgång förutom att dra nya Fate-brickor för att försöka bli starkare. Det finns väldigt lite incitament att belägra platser som inte har en av brickorna man måste ha för att bli Shogun och är man svagare så går det inte heller att attackera sina motståndare såvida de inte sprider ut sig. Kan också vara ett större problem på 2 spelare som blir bättre med 3 eller 4, där jag snarare antar att en "krabbhink" uppstår.

Sammanfattningsvis så var jag ändå rätt nöjd med tanke på att jag fick den rätt billigt. Visste inte att det skulle vara så likt Kingmaker vilket var en god överraskning eftersom jag nu har Kingmaker, Håtunaleken och Samurai. Är det någon annan som har spelat detta och har egna erfarenheter?

[Fredrik H]

Trevlig recension om ett spel jag aldrig har spelat! Finns det något angivet hur lång tid en turn representerar? Det här temat är ju inte direkt utslitet.

[E.Leles]

Trevlig recension om ett spel jag aldrig har spelat! Finns det något angivet hur lång tid en turn representerar? Det här temat är ju inte direkt utslitet.

Vill minnas att det stod någonstans i reglerna att en omgång representerar en period mellan ett par månader och ett par år. Stod inget mer om vilka omgångar som skulle vara vilka. Och om nu spelet ska utspela sig ungefär mellan 1200-1500 så torde en omgång representera ungefär 15 år.

Egentligen skulle det kanske vara bättre att säga att spelet representerar Sengoku-perioden (https://sv.wikipedia.org/wiki/Sengoku) (vilket också av en händelse placerar det delvis samtida med rosornas krig). Det ändrar egentligen ingenting men tidsrymderna som omgångarna representerar är mer förståeliga.

[Delirium]

Verkligen intressant, bra beskrivning. Jag gillar den här typen av spel, som Kingmaker men som du säger är det ett sorts inbyggt problem att spelarna som är svagare inte har något uppenbart skäl att agera/chansa mer än att dra kort och spela defensivt, möjligen agera väldigt lokalt. Kan det vara så att vi som spelare tänker annorlunda idag än man gjorde på tidigt 80-tal? Fullt möjligt.