[A F]

ASL har också gräsliga kartor...

Jämnfört med vad? Tycker dom är ytterst funktionella. Fullt begripliga och utan vare sig en massa tre-d-runk eller snuttegulligheter.

[BigPapaBear]

Jämnfört med vad? Tycker dom är ytterst funktionella. Fullt begripliga och utan vare sig en massa tre-d-runk eller snuttegulligheter.

Funktionella, ja. Men funktionalismen och jag har aldrig kommit bra överens i några sammanhang. Jag gillar färgglada snuttegulligheter.  

WiF-kartan vinner över ASL alla dagar i veckan i min bok. Men det säger ju inte så mycket om något av dem som spel...

[A F]

WiF-kartan vinner över ASL alla dagar i veckan i min bok.

Du är galen.

[bambaladam]

WiF-kartan vinner över ASL alla dagar i veckan i min bok.

Du är galen.

Det kan jag skriva under på.

[Doomfarer]

WiF-kartan vinner över ASL alla dagar i veckan i min bok.

Du är galen.

Det kan jag skriva under på.

Eller blind. Har du varit hos optikern nyligen?

[A F]

Har du varit hos optikern nyligen?

Eller så kan du testa att byta knark. Det är livsfarligt att köra bil om du ser andra färger än oss andra.

[Elias Nordling]

>Vad är det som folk tycker är realism/regeltokigt med WiF då?

Det är en intressant frågeställning. På sätt och vis är WIFs problem samma som jag upplever med ASL, på sätt och vis det omvända.

WIF har jag betydligt större erfarenhet av än ASL, så jag kan dessutom uttala mig med viss trovärdighet  

Jag började spela WIF med tredje utgåvan, och hängde med en bit efter femte innan galenskapen lade sig.

Om WIF kan man säga så här: Grundmotorn är sund. Det är ett bra spel, både roligt och intressant. Varje ny utgåva fram till den femte syftade dels till att fila litet på upptäckta balansproblem och andra konstigheter, dels slängde man med litet nytt krom för varje gång. Om du funderade på att leta upp och köpa ett WIF 5th Edition skulle jag ge dig mitt oreserverade stöd.

WIF 5th hade säkert även det en del balansproblem och konstigheter, jag har inte spelat så mycket att jag upptäckt dem. Men vad som hände efter 5th var att WIF, precis som ASL, fick kromofantiasis.

Alltså började det publiceras expansioner. Först ut var Planes In Flames, där man fick riktiga flygplansmodeller i stället för generella flygplansbrickor. Det var kul, fast det skadade spelets fokus en smula då det gick ner på en detaljnivå som inte resten av spelet befann sig på. Det skadade nog realismen en smula också. En del flygplanstyper hade egna specialegenskaper, mer krom, mera regler som inte är relevanta för ett spel på kårnivå. Men visst, det är ju kul med detaljer.

Sedan kom kartor för Afrika och Centralasien. Och med dem nya specialbrickor som hade sina egna specialegenskaper, och där någonstans, när man i ett spel på kårnivå började ha brickor för antitankbrigader, som dessutom kunde vara starkare än en kår, tappade de mig. Ju mer "saker som fanns under andra världskriget" man stoppade in, desto mer tappade spelet fokus, och desto mer realism- och balansproblem introducerades.

Så en ny revision av spelet gjordes, i två versioner, Classic och deluxe. Jag vet inte hur nära Classic ligger femman, men Deluxe innehöll allt krom hittills och mer därtill. Även Classic hade fått större yta att bre ut sig på, så det började bli ett monsterspel. Dessutom mängder av optional rules (det hade redan femman, men de hade expanderat exponentiellt) som har potentialen att rubba spelbalansen rejält åt ena eller andra hållet.  Om jag förstått saken rätt börjar ett WIF Deluxe-parti med en session där man bara går igenom de 150 optional rules för att diskutera vilka man måste spela med och vilka man inte kan spela med för att spelet ska fungera.

Sedan har vi America in Flames, Patton in Flames, Leaders in Flames, Ships In Flames, Cruisers in Flames... Du kan ju gissa vad de tillför: Ledtrådar: Inte fokus, inte balans, inte realism...

Jag har full respekt för att de som ger sig in i WIF Deluxe-träsket med hull och hår får en rik spelupplevelse. Men jag undrar om inte WIF har lämnat "bra spel" bakom sig för länge sedan.

[tinG]

Brother in Arms...?
Hade detta handlat om politik så hade jag utan att tveka anslutit mig till din faktion. Väl talat!

WiF5 is 'da thinG! Allt därefter is MEDIEVAL!

[Snowfox]

Är inte Patton in Flames mer att betrakta som ett scenario inom WiF världen? Scenariot i sig är rätt intressant. Pip Boy världen mot Stalins horder.

[Maglica]

Kan hända, kan hända. Skillnaden är att SCS täcker en mängd olika situationer på operationell nivå där kringfaktorer måste tas hänsyn till. På taktisk nivå tillskriver jag mig den skolan att det inte finns någon anledning till att till exempel ha olika regler för kloaker och grottor.

MEN, även om det fanns skillnader, är det inte fel prioritering att detaljreglera dem i ett spel som syftar till att vara roligt snarare än hyperrealistiskt? Det är det jag menar med ASL:s scizofreni.

Om jag skulle få för mig att göra ett hyperrealistiskt spel på plutonsstrid skulle skillnaden mellan grottor och kloaker komma LÅNGT LÅNGT ner på listan över saker som ska tas hänsyn till, och även om vi bortser från command&control eller begränsad information skulle till exempel närstridssystemet bli mer detaljerat långt före jag började rådda med skillnaden mellan skaftgranater och klotgranater. Eller grottor kontra kloaker.

Skulle jag å andra sidan göra ett kul spel på plutonsstrid skulle jag kanske köpa närstriden och alla andra grundmekanismer i ASL, men då skulle g kontra k över huvud taget inte dyka upp på regelradarn.

Är jag tydligare nu?

Öööh ... näe ..  

[Mattias Rönnblom]

Jag tror att huvudorsaken är att det är roligare och mer utmanande (fler riktiga beslut) med manöver än att bara stå och dunka på varann.

Jag tror att vi här har kärnan i ASLs schizofreni. I grund och botten är det ett spel som vid valet mellan kul och realism väljer kul, ett val jag förstår och respekterar. Vad jag inte riktigt förstår och respekterar är varför ett spel som ska vara roligt framför realistiskt anser sig behöva 200 sidor regler. Det känns litet som om man lägger ner krutet på fel ställe då.

Nu tycker jag väl i och för sig att krav på högt stridstempo i vissa (många) ASL-scenarion inte nödvändigtvis betyder att spelet är orealistiskt.

Jag förstår att man blir överväldigad av komplexiteten. Men ett detaljerat system är också kul. Det finns många intressanta situationer man kan göra inom ramen för reglerna, som i ett enklare system inte blivit distinkt annorlunda från andra scenarion. Motorcyklar, kavalleri, infanterirökgranater, den enorma fordonsparken, alla olika nationaliteter, flygunderstöd etc. Scenariodesigners verktygslåda är stor. Än viktigare är ett detaljerat system ger många ger spelarna många val. I varje situation finns en myriad olika alternativ.

Grundsystemet med Movement Phase i centrum och first/final fire, residual fire power, fire lanes, etc tycker jag är väldigt elegant, med undantag för en del småsaker. Ovanpå finns en mängd krom, som förvisso är jobbigt att lära sig, men när man väl lärt sig är systemet snabbt och strömlinjeformat.

[A F]

Grundsystemet med Movement Phase i centrum och first/final fire, residual fire power, fire lanes, etc tycker jag är väldigt elegant.

Det var elegant in den gamla Squad Leader-lådan. För typ fem FFDMPDM sen.

[tinG]

Jag har ingenting emot 200-sidor regler. ASL är ett extremt komplext spel, MEN jag håller med om att grunderna är strömlinjeformade och i många fall känns logiska.

Med tanke på att jag enbart spelar ett scenario per 12-månadersperiod så blir det smått absurt mycket regelbläddrande MEN det är liksom lite av charmen det också...  

Att varjegång grundligt gå igenom OBA-flowcharten... lusläsa rout-reglerna vare RPh....

Hehe... Jag älskar ASL! Har inget behov av att smutskasta SPELET.

[Andreas Lundin]

För att återgå till WiF, så spelade jag ett kort parti av 'Final Edition' härom året. Fördelen (eller hur man nu skall se det) med spelet är att det mesta av kromet är 'options'. Vi valde exempelvis att bara spela med 'grundgrejerna', trots att vi hade hela alltet utom Convoys- och Cruisers in Flames. Med 'grundgrejer' menar jag att vi enbart körde med kårer och arméer, inga konstiga pv-brigader och dylikt. Vidare körde vi utan Planes in Flames (som jag vill kalla Pains in Flames) och Ships in flames. Därutöver körde vi med de eleganta och välfungerande Politics in Flames-reglerna från nån Annual (om jag inte minns fel).

Spelet rullade på smärtfritt och utan en massa knas (vi körde enbart på Europa-kartan dessutom - Asien har aldrig tilltalat mig, varken i krigsspel eller i "verkligheten"). Utan Ships in Flames blev sjöstriderna och manövreringen av sjöstridskrafter inte oändligt långa och utdragna . Utan Planes in Flames blev det inte så tjockt med flyg heller, vilket annars tenderar att dra ner tempot i spelet.

En fördel med att inte ha så stor counter-täthet är också att invasionen av Frankrike 1940 gick lite smidigare på två sätt. För det första behöver man inte lyfta på så många counters. För det andra springer inte tysken in i en köttmur av franska självmordstrupper på brigadnivå som verkar bli fallet många gånger när man kör med Mech- och Asia in Flames (exempelvis).

Ytterligare ett tips. Spela aldrig med Leaders in Flames. Maken till obalanserat spel får man nog leta efter!

[BigPapaBear]

Så kort sagt är WiF utan optionals helt ok?