[BigPapaBear]

Enkelt krom? Varför förbandsbeteckningar?

Bra sagt.

[Fredrik H]

Jag är helt för krom, det är kul med röda gardesbrickor, svarta ss-brickor etc. I WWM finns inga förbandbeteckningar, ett stort minus i min bok - trots att det inte spelar någon som helst roll i praktiken.
Jag drar emellertid en gräns vid ikoner, om det inte är taktiskta spel. En stridsvagn på en pansardivisionsbricka är bara vämjeligt.  

[A F]

En stridsvagn på en pansardivisionsbricka är bara vämjeligt.  

Kan bara hålla med. Sitter med en massa Vae Victis-spel och försöker bli klok på vilka som är bra och inte och allt jag ser är dessa jävla små gubbar på alla brickor.

[Andreas Lundin]

Får sälla mig till ikonernas skara. NATO-symboler eller (som ex-vis delvis i vissa nya spel från MMP) tidstypiska ikoner (be mig inte gå in i en semantisk-teoretisk diskussion om skillnaden mellan ikon och symbol) is the shit!. Fula gubbar eller fordon på counters gör sig bäst när varje gubbe eller fordon verkligen representerar exakt det den avbildar. Fast även på lägre nivåer hade jag helst sett ikoner.

[BigPapaBear]

Håller med. NATO-symboler eller andra tidstypiska symboler är det som kittlar bäst.

[Snowfox]

En stridsvagn på en pansardivisionsbricka är bara vämjeligt.  

Kan bara hålla med. Sitter med en massa Vae Victis-spel och försöker bli klok på vilka som är bra och inte och allt jag ser är dessa jävla små gubbar på alla brickor.

 

En tumregel, spelen brukar ha en viss obalans om ena sida utgörs av den franska hären...så det kan vara värt att gå igenom segervillkor osv. Jag antar att du gör detta som ett led i den internationella satsningen?

[A F]

Jag antar att du gör detta som ett led i den internationella satsningen?

Jupp

[Andreas Lundin]

Hur skulle förresten en ikon för en romersk legion se ut? Finns detta bevarat på något sätt? (Vi har ju förstås Notitia Dignitatum)

[Elias Nordling]

be mig inte gå in i en semantisk-teoretisk diskussion om skillnaden mellan ikon och symbol

Är det därför du använder termen ikon för symboler? Symboler är abstrakta, ikoner konkreta. Tycker själv det är svårt att hålla isär begreppen, men jag brukar tänka på att ikoner i ortodoxa kyrkan föreställer små gubbar, och då brukar det klarna.

[Andreas Lundin]

Jag är ganska förtjust i en kombination av NATO-symboler och ett förbands förbandstecken (eller en nationell symbol) på en counter. Som här:

[A F]

Prydligt utan att bli Devils Caludrån.

[Sten Ekedahl]

Jag är ganska förtjust i en kombination av NATO-symboler och ett förbands förbandstecken (eller en nationell symbol) på en counter.

Håller helt med dig.

[Snowfox]

Håller helt med, klassiskt konservativt med en gnutta "let's go crazy". Lite som när Wooster går emot Jeeves i valet av näsduk till kavajen. Ahem.

[Elias Nordling]

Senaste numret av Panzer Digest, nummer 6, innehåller tre små spel: Day of Infamy, om Pearl Harbor, 1775 om det amerikanska försöket att erövra Kanada, och Monitor vs Merrimack om det berömda slaget mellan dessa två fartyg.

I övrigt innehåller tidningen ett par scenarior för Avalon Hills Mustangs, en analys av spelet North Sea Campaign från Panzerschreck, fem korta spelrecensioner, och några kortare spelvarianter. Alltihopa som vanligt litet trevligt och amatörmässigt, i ordets ursprungliga betydelse av entusiast.

[Elias Nordling]

"Huvudspelet" i tidningen är Day of Infamy, om japanernas attack på Pearl Harbor, av Paul Rohrbaugh. Spelplanen är marginellt större än ett vykort, och spelet har två dussin brickor, så det är en behändig sak.

Spelet är för två spelare, men som det står "can easily be played solitaire". No kidding! Trots att konstruktören artificiellt försökt höja mängden beslut som kan fattas av amerikanen finns det extremt litet han kan göra utöver att exekvera luftvärnet. Det hade krävts mycket små förändringar för att göra spelet helsolitärt från början, och den enda orsaken jag kan komma på till att det inte är det är rent patriotiska skäl. Konstruktören vill att man ska spela "hjältarna".

Denna patriotism märks också i att det är mycket svårt för japanerna att uppnå historiskt resultat, eller över huvud taget vinna spelet, amerikanernas förmåga att ställa till det för dem känns kraftigt överdriven. Men här har vi faktiskt ett exempel på hur två fel blir ett rätt, för om man betraktar spelet som ett solitärspel är det ett klart plus att det är utmanande.

Systemet påminner litet om samma konstruktörs vykortsspel från against the odds, men har litet mer kött på benen och använder både spelkort och tärning, korten som aktiveringsmekanism och tärningen för strid. Reglerna är korta, men trots eller kanske på grund av det kan jag komma på minst ett halvdussin oklarheter i detaljerna. Återigen, om man betraktar spelet som ett solitärspel har man ingen att käbbla regler mot utan kan välja att olka reglerna på det sätt som man tycker ger det bästa spelet. I det stora hela fungerar spelmotorn bra och bjuder på många svåra och intressanta beslut för japanerna (om än även ett par no-brainers).

För att sammanfatta känns spelet en smula opolerat och ogenomtänkt på sina ställen (vilket knappast kommer som en överraskning när det handlar om Paul Rohrbaugh som spelkonstruktör). Som tvåspelarspel är det väl en tvåa på en skala från ett till fem, men som solitärspel tycker jag faktiskt att det är värt en fyra. Det går fort att spela, och när man fått spö igen blir man genast sugen på ett nytt försök.