[Andreas Lundin]

att jag först redovisar den historiska bakgrunden och sedan redovisar det historiska läget motsvarande varje spelrunda innan jag tar spelläget.

Låter som att du tar ett steg i rätt riktning med dina AAR's! Snart kan du samla dem på en word-fil, översätta dem till engelska, trycka dem och sälja för dyra pengar!  

[Elias Nordling]

Det låter jätteintressant!

[Strv102r]

Läget på östfronten 21 Juni 1944

Knappt ett år efter att den tyska Operation Zitadelle vid Kursk i Ukraina avbrutits utan att ha uppnått sina mål och tyskarna tappat det strategiska initiativet i öst hade axelmakterna trängts västerut av en serie sovjetiska operationer. Armégrupp Norr hade tvingat släppa sin inringning av Leningrad och försvarade nu en front ungefär längs med de Estländska, Lettländska och Litauiska gränserna. Armegrupp Mitt försvarade i stort samma område i Vitryssland man gjort föregående sommar. De största terrängförlusterna hade skett i Armégrupp Syds (som delats upp i två mindre armégrupper; Armegrupp norra resp. södra Ukraina) område. Där hade man drivits västerut från Kharkov, över Dnepr och till den rumänska gränsen. Detta hade skapat en långdragen sydflank för Armégrupp Mitt som dock till stor del löpte genom de svårframkomliga Pripjatträsken. Tyskarna var väl medvetna om att en ny sovjetisk offensiv var att vänta när vårgyttjan torkat, frågan var bara var?

Den sovjetiska kraftsamlingen hösten 1943 och vintern 1944 hade legat i Ukraina och den tyska ledningen upplevde att mycket talade för en fortsatt kraftsamling där . Den öppna terrängen i Ukraina övergick i den centraleuropeiska slätten som gynnade operationer med stora mekaniserade förband. Ett genombrott i detta område skulle medge en framryckning norrut mot Östersjökusten som skulle avskära både Armégrupp Mitt och Nord från landförbindelse med Tyskland. Även om ett så ambitiöst mål inte valdes skulle man kunna framrycka på den polska slätten mot Berlin. Vidare skulle man kunna framrycka söderut och erövra de rumänska oljefälten vilket kunde tillfoga den tyska krigsekonomin avgörande skada samtidigt som rumäner såväl som ungrare vid det här laget var ovilliga allierade med Tyskland och kanske kunde förmås byta sida. En sådan offensiv var möjlig men hade prövat under våren och misslyckats . Vidare var även en lyckad sådan offensiv sårbar för motanfall från den starka Armégrupp norra Ukraina. Tyskarna var också övertygade om att Berlin var målet för de sovjetiska operationerna och man bedömde att den indirekta operationslinjen över Karpaterna var mindre trolig. Offensiver mot Balkan med ovan angivna motiv var troliga, men som sekundära företag.

En offensiv mot Armégrupp Norr var trolig, men skulle få mindre strategiska konsekvenser. Terrängen gynnade i stort försvararen och möjligheterna till snabb fullföljning av vunnen framgång var mer begränsad.

En offensiv i Vitryssland avfärdades också av tyskarna trots att sovjetisk framgång skulle öppna den norra vägen till den polska slätten. Detta berodde på att terrängen ansågs vara besvärlig med skog, träsk och dåligt vägnät. Erfarenheterna från 1942 och 1943, då sovjetiska offensiver mot Armégrupp Mitt hejdats, gjorde att man var självsäker på sin förmåga att hantera en offensiv i detta område.

Det fanns också ett mer omedvetet motiv till att tyskarna ansåg att en offensiv mot Armégrupp Norra Ukraina var det mest sannolika sovjetiska handlingsalternativet. Tyskland var i behov av snabba dramatiska framgångar inför hotet om en invasion i väst och Hitler var svag för önsketänkande. En offensiv mot Armégrupp Norra Ukraina med en uppföljning norrut genom Polen skulle vara sårbar för motanfall från Armégrupp Mitt och Norra Ukraina som hade potential för att återskapa de spektakulära inringningssegrarna från 1941-42. Tyskland största hopp stod således till en slarvigt utförd sovjetisk offensiv.

Den väntade allierade landstigningen medförde att sju av de dyrbara Pansardivisionerna överfördes från Östfronten till Västfronten vilket medförde att emedan 80% av de tyska stridsvagnarna fanns på Östfronten sommaren 1943 så var det bara drygt 50% sommaren 1944. Den allierade bomboffensiven hade också medfört att 25% av artilleri och artilleriammunitionsproduktionen gick till luftvärnsresurser för hemmafrontens försvar. Detta innebar brist på artilleriresurser på östfronten. Vidare innebar det att det tyska jaktflyget kraftsamlades till Tyskland vilket gav Sovjet luftöverlägsenhet närmast genom Walk-over redan innan Operation Bagration påbörjades.

[Elias Nordling]

Det kom just en väsentlig bit errata till setupen.

[Strv102r]

Styrkeförhållandena i operationsområdet Vitryssland

De tyska stridskrafterna

Armégrupp Mitt hade 34 infanteridivisioner, 2 Luftwaffefältdivisioner, 7 säkerhetsdivisioner, 2 pansargrenadjärdivisioner (plus delar av den kraftigt reducerade pansargrenadjärdivisionen Feldtherrnhalle) och en pansardivision vid operation Bagrations inledning . Dessutom fanns ett antal ungerska divisioner i arnégruppens bakre område men tyskarna tillskrev inte dessa något stridvärde att räkna med. I Vitryssland fanns ca 50 divisioner och 400 000 man i stridande förband. Till dessa kom lika många till i understödjande roller, sammanlagt ca 800 000 man . Detta var en ansenlig styrka men inte desto mindre behäftad med allvarliga brister. På grund av de sovjetiska offensiverna i Ukraina under vintern och våren hade de tyska pansarförbanden kraftsamlats till armégrupp Syd på armégrupps Mitts bekostnad. Den väntade invasionen i Frankrike hade även den lett till att pansarförband dragits bort från armégrupp Mitt. Vad avser pansarförband fanns i maj bara den LVI pansarkåren kvar. Armégrupp Mitt innehöll fortfarande 3. Pansararmén medan 4. armén hade befäl över XXXIX pansarkåren och 9 armén hade befäl över XXXXI pansarkåren. Vare sig pansararmén eller någon av dessa två pansarkårerna innehöll några pansarförband. LVI pansarkåren lyckades dessutom chefen för armégrupp Norra Ukraina, Walther Model, övertala Hitler att tillföra hans egen armégrupp från den 30 maj inför den väntade sovjetiska offensiven i hans område. Armégrupp Mitt var nu i stort en infanteristyrka.

Vidare så var fronten så utsträckt, inte minst på grund av den långa södra flanken, att varje division ansvarade för 24-32 km vilket var dubbelt så mycket som var normerat . Varje km front försvarades i genomsnitt av 80 skyttesoldater understödda av 2-3 artilleripjäser och en eller två stormkanonvagnar . Denna uträckta frontlinje tvingade tyskarna att gruppera i stort sett alla förband i frontlinjen vilket resulterade i en försvarsgruppering utan djup och att reserven endast bestod av 14. infanteridivisionen, den reducerade 20. pansardivisionen och resterna av pansargrenadjärdivisionen Feldtherrnhalle. Ett antal orter hade befästs men dessa hölls i huvudsak av svaga understödsförband.

Kvaliteten på de tyska infanteriförbanden hade stadigt minskat under kriget på grund av de avsevärda förlusterna vilket förkortat utbildningstiderna och nött ner kadern av erfaren personal. 1943 utgjordes en tredjedel av ersättningspersonalen av Volksdeutsche, etniska tyskar från Östeuropa, som av många förbandschefer inte ansågs ha viljan att slåss till det yttersta för Hitlers Tyskland. Pansarförbanden led inte av dessa problem, men tilltagande bränslebrist reducerade möjligheterna för utbildning.

Det relativa lugnet i armégrupp Mitts område hade medfört att tyskarna förberett fortfikatoriska åtgärder för skydd. Varje division hade tre till fem försvarslinjer i form av skyttegravsystem, med ett djup på 5-6 km . Dessa arbeten inkluderade kulsprutenästen och granatkastarvärn, men innehöll få betongvärn. Stora mängder minor hade lagts.

Av de 4740 stridsvagnar, pansarvärnskanonvagnar och stormkanonvagnar som tyskarna disponerade på östfronten fanns bara 553 (11 procent) i armégrupp Mitt  . Av dessa var 480 stormkanonvagnar som på grund av avsaknad av rörligt torn ansågs vara med lämpliga för defensiv strid än för anfall (trots det offensiva namnet användes stormkanonvagnarna främst som pansarvärnskanonvagnar i detta skede av kriget).

Precisa siffror över mängden tillgängligt artilleri finns inte i de tyska källorna, men sovjetiska källor anger dem till 9500 artilleripjäser och granatkastare . Armégrupp Mitt uttryckte sin otillfredsställelse över bristen på tillgänglig artilleriammunition .

Flygunderstödet bestod av Luftflotte 6 med 839 stridsflygplan . Det fanns bara 66 jaktflygplan den 31 maj, 312 bombflygplan och 106 attackflygplan.

Niklas Zetterling anger antalet soldater till 690 000, antalet funktionella stridsvagnar (inkluderande stormkanonvagnar och pansarvärnskanonvagnar) till 489, antalet artilleripjäser till 1963 och antalet stridsflygplan till 668 . Skillnaderna mot Zaloga kan förklaras med att tyskarna använde flera olika sätt att redovisa personalstyrka . Man redovisade dels hur många man förbandet hade organisatoriskt, dels hur många som verkligen var på plats när permittenter och sjuka/skadade dragits från och dels hur många i stridande befattning som fanns tillgängliga. Medan Armégrupp Mitt hade 644 396 man den 1 juli 1944 var det enbart 236 772 i stridande befattningar . Ordet "funktionella" är kvalificerande för stridsvagnar (och stormkanonvagnar) då Zetterling anger en lägre siffra. Skillnaden på drygt 60 vagnar (drygt 10%) kan bero på att Zetterling räknat bort vagnar i repkö medan Zaloga räknat totalantalet vagnar. Den stora skillnaden i artilleripjäser kan bero delvis på att Zaloga inkluderat även granatkastare, men det finns även ett annat skäl. Zaloga anger att han inte funnit någon tysk källa utan använt en sovjetisk. Zetterling har funnit en systematisk överdrift i sovjetiska källor av den tyska styrkan . Denna överdrift minskade efterhand under kriget men låg fortfarande på ca 1,5 miljoner man (4 miljoner mot verkliga 2,5 miljoner) i juli 1944. Under stora delar av krigets tidigare år är överdriften enligt Zetterling 100%!

Edit: Fixat en fel siffra

[BigPapaBear]

Medan Armégrupp Mitt hade 6444 396 man den 1 juli 1944 var det enbart 236 772 i stridande befattningar

Här måste det väl ha ramlat in en siffra för mycket?  

[Elias Nordling]

Tvätta flaskor är arbetsintensivt!

[Strv102r]

Styrkeförhållandena i operationsområdet Vitryssland

De sovjetiska stridskrafterna

Röda armén genomförde operation Bagration med fyra fronter (motsvarande vardera en tysk armégrupp). Dessa förfogade tillsammans över 118 skyttedivisioner, 8 pansar- och mekaniserade kårer (motsvarande tyska divisoner), 6 kavalleridivisoner, 13 artilleridivisioner och 14 luftvärnsdivisioner . Sammanlagt förfogade man över 1 700 0000 man vilket var mer än dubbelt så många som tyskarna totalt sett . Denna dubbla totala överlägsenhet medger avsevärt större lokal överlägsenhet i de valda genombrottsområdena genom att man över stora ytor där man inte avser vara offensiv ekonomiserar och endast har jämbördiga styrkor, eller rent av underlägsna. När man räknar divisioner bör man veta att en sovjetisk skyttedivision var avsevärt mindre än en tysk infanteridivision. Den sovjetiska skyttedivisionen innehöll normalt 2500-4500 man av 9600 enligt organisationstablåerna . De var således normalt på under 50% av avsedd styrka. Inför operation Bagration tillfördes skyttedivisionerna ersättningsmanskap vilket medförde att den genomsnittliga styrkan låg på 6000 man. Sovjetunionen föredrog att manövrera med en skyttekår om två eller tre svaga divisioner än med en stark skyttedivision. Denna kår innehöll också förstärkningsresurser som kårartilleri och stormkanonvagnar. En sovjetisk skyttekår var ungefär lika stark som en amerikansk eller brittisk infanteridivision. På samma sätt motsvarade en sovjetisk pansarkår en amerikansk pansardivision och innehöll fler stridsvagnar än en tysk, men mindre infanteri/skytte.  

Kavalleridivisionerna bestod förutom av kavalleri (egentligen beridna skyttesoldater) också av mellan 70-140 stridsvagnar och dessutom stormkanonvagnar och artilleri . Syftet med dessa var att utnyttja vunna genombrott för att tränga in på djupet av den tyska grupperingen.

Den sovjetiska överlägsenheten i pansar var stor. Med 2715 stridsvagnar och 1355 stormkanonvagnar hade man en sexfaldig total överlägsenhet . 40% av dessa återfanns som understöd till skytteförbanden medan 60% var samlade i pansar-, de mekaniserade- och kavalleriförbanden. Denna stora totala överlägsenhet medgav förkrossande lokal överlägsenhet i utvalda genombrottsområden.  

Röda armén hade en överväldigande överlägsenhet i artilleri med 10 563 artilleripjäser (76mm kaliber och uppåt), 2306 raketartilleripjäser och 11514 granatkastare (82 och 120mm kaliber) . Till detta kommer 4230 45 och 57mm pansarvärnspjäser som i avsaknad av pansarmål användes som direktskjutande artilleri. Tyska artilleriofficerare kallade ofta den sovjetiska metoden och taktiken för nyttjandet av artilleri för grov och fantasilös, men kvantitet är en kvalitet i sig som Lenin ofta påstås ha sagt. Det sovjetiska artilleriet kraftsamlades till tänkta genombrottsområden.

Ett annat område där Röda Armén hade ett överväldigande övertag var luftstridskrafter. Med 2318 jaktflygplan, 1744 attackflygplan, 1662 medeltunga bombflygplan, 431 lätta bombflygplan och 179 spaningsflygplan hade man en sjufaldig överlägsenhet . Den stora bristen på tyskt jaktflyg underlättade sovjetiska flygföretag högst avsevärt medan de tyska företagen blev riskabla på grund av det starka fientliga jaktflyget.

Andra viktiga, men ofta förbisedda, områden där Sovjet åtnjöt överlägsenhet var ingenjörunderstöd och logistik. Förbanden hade förstärkts med ingenjörförband med bland annat eldsprutor, minröjningsutrustning och bromateriel på grund av de tyska försvarsförberedelserna och den Vitryska terrängen med dess vattendrag, skogar och träsk. Förbanden hade tränats för övergångar av vattendrag och operationer i träsk . En så enorm operation som Bagration ställer mycket stora krav på logistiken för att få fram erforderliga mängder bränsle, ammunition och mat. Det dåliga järnvägsnätet i Vitryssland gjorde att denna börda till stor del bars av lastbilar som tillhandahölls genom lend-lease avtalet med USA och Storbritannien .

Ännu en faktor till Röda Arméns fördel var de 270 000 partisanerna som förde ett gerillakrig bakom de tyska linjerna i Vitryssland . Sex säkerhets- och polisdivisioner (15% av den totala styrka) var avdelade för säkerhetsoperationer mot partisanerna.

Niklas Zetterling anger delvis andra styrkeförhållanden. Han anger antalet man till 2,5 miljoner, antalet stridsvagnar (antagligen inkluderande stormkanonvagnar) till 6000, antalet artilleripjäser till 10 563, och antalet stridsflygplan till 7000 . Medan antalet artilleripjäser är identiskt så är skillnaden i man 800 000, antalet stridsvagnar (och stormkanonvagnar) nästan 2000 och antalet flygplan 1000. Zetterling anger att detta beror på att STAVKAS reserver inte redovisas trots att de var grupperade frontnära och vanligen ingick i operationsplanerna . Detta innebär enligt Zetterling att det reella styrkeförhållandet var 3,6-1 i personal, 12-1 i stridsvagnar, 5,4-1 i artilleri och 10-1 i flyg. Han drar slutsatsen att detta gör att framgången knappast kunde utebli och att det mer var en fråga om hur mycket den skulle kosta .

[Mode]

Först en brasklapp: detta är inte på något sätt kritik av vare sig sifforna eller sammanställningen, blott en tanke om att betrakta ur en annan synvinkel.

Den här typen av traditionell oddsmatematik vad gäller framför allt antal soldater ter mig som väl Napoleonmässig eftersom den inte skiljer på direkt stridande (inf/p/art) och "ickestridande" (uh/ing m.m.) förband. Jag har på känn att siffrorna skulle te sig ännu mer disparata i så fall eftersom det skiljer så markant mellan tysk och rysk organisation - uh på ryska skytteförband är inte ens ett dåligt skämt ur vår västliga synvinkel men uppenbarligen rationell ur deras.

En annan aspekt är förbandsuppfyllnaden. Jag vill minnas att Patton skrev (War as I knew it) att han tvångsförflyttade folk från bakre förband till skyttekompanierna för att fylla luckor under hösten 1944 och läget för tyskarna lär inte ha varit lika bra som för ryssarna med hänsyn till att de laddat upp för offensiv och således kunnat se till att fylla upp anfallsförbanden. Smedberg skriver i sin bok om italienska fälttåget  43 - 44 vid några tillfällen om hur det såg ut i valda tyska förband (fskj om jag minns rätt) och Zetterling har antagligen också gjort det även om jag på rak arm inte kan minnas något exempel. Månne är detta ett nytt synsätt som kräver mer detaljstudier av styrkerapporter än vad tidigare forskare kanske kunnat eller orkat eller så kanske det beror på vilken historisk skola man bekänner sig till, men jag tycker det ger en mer rättvisande bild.

Lika viktigt som att räkna antalet eldrör är också att räkna hur många amenheter de har - ytterligare något som rimligen bör gynna anfallarens styrkeförhållande.

Jag tycker mig ana en markant skillnad vad gäller detta mellan traditionell (ofta anglosachsisk) militärhistoria och det nyare synsätt som exemplifieras av Zetterling och det är ingen tvekan om vilken av skolorna jag föredrar!

[Strv102r]

Inga som helst invändningar. Tyckte nog också att det framgår att av tyskarnas styrka var ca hälften i icke stridande befattningar och att de ryska skytteförbanden hade drygt hälften i uppfyllnad. Vidare har jag för mig att det framgår att det fanns brist på artilleriammunition i AGC.

Det som gör att denna typ av styrkeförhållanden ofta redogörs för är att de trots alla de kända brister som du redovisar ändå ger en viss vägledning i planläggningen. I rysk operationskonst är dessa odds snudd på styrande och det är nästan lika illa i anglo-saxisk (brist på) operationskonst. Eftersom jag skriver om rysk operationskonst och framgångsfaktorerna som identifierades av den sovjetiska generalsstaben i studien av Bagration innehåller en god dos lokal överlägsenhet redovisad mycket matematiskt per km/front och vapensystem så är det relevant.

Att jag sedan personligen tycker att det finns så många om och men, precis som du skriver, vilket gör att de reella oddsen kan avvika från de matematiska ganska rejält är en annan sak. Men det kan ju bero på marinering i en kultur där vi var tvungna att anfalla även på dåliga odds. Nedvärdering av matematiken och uppgraderingen av andra faktorer beroende på egen brist på numerär...

[Elias Nordling]

Jag läste någonstans att när kineserna intervenerade i Korea så hade de kinesiska horderna i praktiken ungefär numerär paritet med FN-styrkorna. Skillnaden var att FN-trupperna hade de flesta i icke-stridande tjänst, medan kineserna hade i stort sett allt up-front. Resultatet blev ett initialt massivt kinesiskt numerärt övertag, varpå kineserna i rask takt frös och svalt ihjäl.

[Mode]

Det är då som skribenten/historikern får möjlighet att komma med sin egen analys som komplement - lägg gärna till egen analys av förhållandena och sidornas uppfattning om du vill.  

Att ha en brist på ett område (exempelvis numerär eller genom att helt enkelt förlora ett krig) brukar tvinga fram ett nytänkande, det finns det många exempel på inom krigshistorien. Tyvärr finns det även ungefär lika många exempel på att den nya framgången förbyts i motgång när man tror att det kommer att fungera igen och glömmer att förloraren gjort sitt nytänk! Det enda vi lär av historien är att vi inget lär av historien ...

Det är smått förvånande (rent logiskt sett) att "de stora nationerna" fortfarande sitter så fast i denna oddsmatematik när det blir mer och mer uppenbart att modellen såväl under andra världskriget som nu har stora brister - ta som exempel Medina Ridge under Kuwaitkriget: anfall ur marsch mot nedgrävd fiende med odds 1:3 och resultat DE. Kan inte påminna mig något spel som klarar av att återspegla detta. Dupuy lär visst ha någon reviderad modell för teknikfaktorn men jag har (ännu) inte läst den. Tips?

[Strv102r]

Oddsmatematiken används ju gärna under utbildning och då är ofta övriga faktorer likvärdiga. Det kan vara klokt att inte utgå från att våra soldater, våra officerare eller vår taktik är överlägsen motståndarens intill motsatsen bevisats. Efter några veckor i strid kan man kanske dra slutsatser av det som hänt och lägga till ett mer eller mindre intuitivt erfarenhetsvärde vilket medger att en tysk bataljon gladeligen anfaller ett sovjetiskt regemente, men i utbildning brukar man inte ägna sig åt sådan chauvinism av uppenbara skäl. Tänk om man haft fel och alla lärt sig överskatta den egna sidan? Det finns många mjuka faktorer som påverkar, men för utbildaren är det enklast och säkrast att avgränsa bort dem och då sitter vi kvar med oddsen, mer eller mindre styrande beroende på nationens militära kultur.

[Mode]

Det kan vara klokt att inte utgå från att våra soldater, våra officerare eller vår taktik är överlägsen motståndarens intill motsatsen bevisats.

Absolut, men tendensen tycks ibland snarare vara att överskatta motståndaren (undantaget torde vara Hitlers åsikt om OKWs bedömning av sovjetisk styrka 1945) varvid man helt enkelt inte ser eller vågar utnyttja möjligheter. Samma symptom men annan effekt.

Hur som helst, ämnet är intressant men vi bör kanske sluta här (eller fortsätta i annan tråd) innan vi avviker för långt från Bagration.

[Strv102r]

Utgångsläget i Armégrupp Center




Utgångsläget i Armégrupp Norr