[Elias Nordling]

Hann du få med setup-erratan som jag tipsade om?

[Strv102r]

Hade dukat innan och tagit fotot och lade ut det mest för de geografiska förtydligandena inför nästa textavsnitt om operationsmål. Ska justera setupen innan spelstart, som ännu inte ägt rum. Är det så stora förrändringar att man märker det i denna upplösning?

[Elias Nordling]

Det tror jag inte. En sovjetisk kår flyttar ett steg söderut, vilket innebär att den får vara med i Bagration-anfallet omgång 1, tror jag.

[Strv102r]

Syftet med Operation Bagration

Den 31. maj 1944 beordrade STAVKA den 1.Baltiska, 3, 2 och 1. Vitryska fronterna att förbereda och genomföra en operation syftandes till att i grunden slå de fientliga förbanden i Armégrupp Mitt .

1. Baltiska frontens uppgift var att i samverkan med 3. Vitryska fronten slå de fientliga förbanden i Vitebsk-Lepel och nå den södra stranden av Västra Dvina vid Chasniki och Lepel . Genombrottet skulle ske på 25km bredd vid Volotovki och Toschnik (sydväst om Gorodok). Förstahandsmålet var att gå över Västra Dvina, slå fienden vid Vitebsk och ta Vitebsk. Därefter var andrahandsmålet att ta Lepel och på tionde till elfte dagen efter operationens inledande nå linjen Zelenyi Gorodok – Krulevshchizna (ett djup på 100-130km). Det genomsnittliga framryckningstempot planerades till 8-12 km/dygn.

3. Vitryska frontens uppgift var att i samverkan med 1. Baltiska fronten slå de fientliga förbanden i Vitebsk- Orscha och nå Berezina . Fronten skulle bryta genom det fientliga försvaret på två anfallstäter. Den ena med 39. och 5. arméerna från Liozno i nordvästlig riktning för att omfatta Vitebsk från söder och i samverkan med 1. Baltiska fronten slå fienden i Vitebsk och ta Vitebsk. Den andra med 11.Gardes och 31. arméerna längs Minskvägen i syfte att ta Orscha. Förstahandsmålet var att ta linjen Senno – Orscha medan andrahandsmålet var att fullfölja offensiven mot Borisov för att i samverkan med 2. Vityska fronten slå fienden i Borisov och nå Berezinas västra strand.

Syftet med 2. Vitryska frontens offensiv var att slå fienden vid Mogilev och att i samverkan med 3. Vitryska frontens vänsterflygel och 1. Vitryska frontens högerflygel nå Berezina och fullfölja offensiven västerut . Förstahandsmålet var att nå Dnepr och ta ett brohuvud på dess västra strand. Andrahandsmålet var att med huvudstyrkan gå över Dnepr, ta Mogilev och fullfölja offensiven mot Berezino och Smilovichi.

1. Vitryska fronten skulle slå fienden vid Bobruisk och ta Bobruisk, Pukhovichi, Osipovichi och Slutsk . Fiendens försvar skulle genombrytas med två anfallstäter. Den ena från Rogachev mot Bobruisk och Osipovichi med 3. och 48. arméerna. Den andra mot Starye Dorogi och Slutsk med 65. och 28. arméerna. Förstahandsmålet var att slå fienden i Bobruisk och att ta Bobruisk, Glusha och Glusk. Därefter skulle frontens högerflygel i samverkan med 2 Vitryska fronten slå fienden vid Mogilev. Andrahandsmålet var att fullfölja offensiven mot Pukhovichi, Slutsk och Osipovichi.

[Strv102r]

Har erratan/senaste reglerna från S&T hemsida, men hittar ingen errata i dem om setupen?

[Elias Nordling]

Från Consimworld:

>Change the starting hex for 6th Guards to 3301.

[Strv102r]

"The destruction of Army group Centre"

Den 8 juni beordrades de sovjetiska partisanförbanden i Vitryssland att den 19 Juni återuppta operationerna Järnvägskrig och Konsert som hade genomförts i september och oktober 1943 med syftet störa järnvägstransporterna och kommunikationerna bakom den tyska fronten . Tanken var att operation Bagration skulle ha inletts samtidigt men denna var fördröjd i fyra dagar på grund av logistikproblem. Verkan av operationerna blev mindre än förväntat då tyskarna i maj inlett en stor säkerhetsoperation, Kormoran, som band avsevärda partisanförband. Dessutom avlyssnade tyskarna ordern att inleda attackerna mot järnvägslinjerna vilket medförde att 3500 av 14 000 placerade laddingar på rälsen kunde desarmeras. 40 000 laddningar var planerade men trots att en bara en fjärdedel placerades lyckades partisanerna ändå stänga järnvägsförbindelserna helt under minst en dag .

Den 22 juni, tre-års dagen efter operation Barbarossa, påbörjades kraftfull spaning med kompani och bataljonsanfall längs den vitryska fronten. Syftet var att utröna huruvida tyskarna försvarade den främsta linjen och leta efter svagheter i försvaret samt att säkerställa att tyskarna bemannade den främre linjen kommande dag inför den planerade massiva stormelden . Förutom dessa mindre spaningsanfall genomförde flera divisionsanfall mot 3 pansararméns ställningar runt Vitebsk-fickan i syfte att ta gynnsamma utgångslägen för att kunna avskära denna. Cirka 1000 flygföretag genomfördes mot tyska truppsamlingar och artillerigrupperingar.

Formellt inleddes operation Bagration 0500 den 23 juni med en massiv stormeld. Denna var som kraftigast framför 3. och 1. vitryska fronterna som förstärkts med var sin artillerikår. Hur stormelden genomfördes skiljde sig åt mellan de fyra fronterna men i genomsnitt varade den i två timmar. För första gången medgav kraftsamlingen av artilleri att en dubbel rullande stormeld nyttjades mot särskilt väl försvarade avsnitt. Det tyska artilleriet svarade med ett försök till artilleribekämpning men gjorde sig då gripbara för speciella sovjetiska långräckviddiga artilleribekämpningsförband. Tyska källor anger att det var den mest intensiva och destruktiva stormelden som upplevts dittills i kriget .  Kraftiga flyganfall skulle ha kompletterat artillerielden men morgondimma och allt damm som stormelden medförde att dessa bara genomfördes i begränsad omfattning.

Efter stormelden följde infanterianfallen. De kostsamma massanfallen på stor bredd från de tidigare krigsåren hade nu försvunnit och ersatts ny taktik där koncentrerade infanteriförband tog nyckelterräng understödda av kraftsamlad eld från tunga vapen . I väntan bakom dessa infanteriförband väntade pansarförbanden på att fullfölja anfallet och bryta genom. På eftermiddagen hade 1. baltiska och 3. vitryska fronterna tagit så mycket terräng av 3. pansararmén att denna insåg att det var sannolikt att de ryska fronterna skulle lyckas att nå samband och därmed skära av Vitebsk och de fyra divisionerna i området . OKH, den övergripande ledningen på östfronten meddelades att 3.pansararmén inte med egna resurser kunde återupprätta situationen utan behövde förstärkningar. OKH svarade att eftersom man ännu väntade sig en offensiv i norra Ukraina inte kunde vänts asig någon hjälp därifrån. OKH kunde tänka sig en reträtt bakom floden Dvina, ett uppgivande av Vitesk, men detta kunde Hitler inte acceptera.

Samma framgång uppnåddes inte mot 4. armén även om terräng togs även här. Längs den viktiga vägen mellan Moskva och Minsk försvarade den kraftigt förstärkta 78. Stormdivisionen   och den likaledes välutrustade 25. pansargrenadjärdivisionen. 11. gardesarmén nyttjade därför allsidigt sammansatta stridsgrupper med tre skyttedivisioner, ingenjörer, stormkanonvagnar och stridsvagnar såväl som tunga stridsvagnar och eldsprutestridsvagnar. I huvudanfallsriktningen körde man trots denna eldkraft fast, men en skyttedivision, 1. gardesskyttedivisionen nästan utan understöd, lyckades bryta  genom i en skog norr on vägen och en stridsgrupp bestående av kavalleri och mekaniserade förband sattes in för att nyttja denna framgång. Sämst gick det i söder mot 9. armén och Bobruisk. Den sanka terrängen medförde att 3. arméns huvudanfall inte kunde ansättas den 23 juni . Trots stora förluster kunde 9. armén slå tillbaka de allvarliga inbrytningarna i sina ställningar.

Efter offensivens första dag var läget ganska lovande från sovjetiskt perspektiv. Vitebsk var nära att inringas. 11. armén föreföll ha vägen till Minsk inom räckhåll och OKH hade inte insett att detta var den ryska huvudoffensiven och hade således inte omdirigerat några strategiska reserver till Vitryssland.

Vid middags tid den 24 juni stod Röda armén på Dvinas östra strand och flera broar sprängdes av tyskarna trots att de hade egna förband kvar på östra sidan vilket är ett tecken på att ryssarnas framryckningstempo var högre än tyskarnas förmåga att genomföra en ordnad urdragning. På morgonen insåg 3. Pansararméns chef, General Rheinhardt, att  LIII kåren i Vitebsk var nära att skäras av när 6. gardesarmén i norr och 43. armén i söder anföll för att nå samband. En utbrytning förbereddes men Hitler förbjöd detta . Först klockan 2025 tillät Hitler en utbrytning, men fortfarande skulle en division, 206 infanteridivisionen, kvarstanna i staden och kämpa tills det bittra slutet. Men det hela var för sent. 4 Luftwaffefeldtdivisionen som skulle leda utbrytningen var då inringad vid Ostrovno. Under kvällen 25 juni slogs 4. Luftwaffefeldtdivisionen av 39. armén och samma öde hotade 246. infanteridivisionen och 6. Luftwaffefeldtdivisionen. Chefen för armégrupp Mitt, Fältmarskalk Busch, försökte övertala Hitler att dra ur 206. div ur Vitebks för att förstärka utbrytningsförsöket, men Hitler lät luftlandsätta en stabsofficer i  Vitebsk som påminde LIII kårens chef, General Gollwitzer, om ordern att hålla staden med minst en division . Således blev 246. infanteridivisionen och 6. Luftwaffefeldtdivisionen isolerade 10km sydväst om Vitebsk och delar av 206. div fångade i staden medan ryssarna metodiskt reducerade försvaret med flyg- och infanterianfall. Kvällen den 26 var situationen hopplös och General Gollwitzer bröt mot Hitlers order genom att beordra ur nattlig utbrytning, även med 206. divisionen, och exfiltrera tillbaka till de tyska linjerna. På morgonen 27 juni hade LIII kåren upphört att existera som stridande förband. Hitlers vägran att tillåta taktiska reträtter band de tyska försvararna och tillät det ryska infanteriet att inringa dem och pansar-, mekaniserade- och kavalleriförband att snabbt kringgå dem.

Den enda pansararmén som Röda armén satte in i Operation Bagration var 5 pansararmén. Denna skulle fullfölja den kraftigt förstärkta 11 gardesarméns genombrott längs vägen Minsk-Moskva. 11 gardesarmén mötte dock starkt motstånd som framgått ovan. Trots den upptäckta svagare försvarade skogen där 1. gardesskyttedivisionen anfallit och 2. gardespansarkåren satts in för att fullfölja framgången var motståndet tack vare tyska motanfall så starkt att det beslutades att 5 pansararmén skulle sättas in för att fullfölja 5. arméns anfall snarare än 11. gardesarméns anfall som planerats. Den 25 juni lyckades 11. gardesarmén slutligen att bryta 78. stormdivisionens försvar och framrycka mot Orsha. Genombrottet gjorde det uppenbart för chefen för XXVII kåren, General Tippelskirsch, att kåren måste dras tillbaka till Dnepr för att undvika inringning . Fältmarskalk Busch påminde honom om att Hitler förbjöd taktiska reträtter utan OKHs tillstånd. Tippelskirsch bedrog då sina högre chefer genom att genomföra urdragningen men ge sken av att han höll enligt order. Orsha inringades den 26 juni och föll natten mellan 27-28 juni.

Då genombrott uppnåtts i det norra området och Dvina och Dnepr korsats utan att tyskarna hunnit upprätta ett försvar var nu nästa mål Berezina. Orshas fall ledde till beslutet att sätta in 5 pansararmén och 2 gardespansarkåren längs vägen Minsk- Moskva för att fullfölja vunnen framgång . OKH började nu inse allvaret i situationen och att det inte var frågan om ett skenanfall. Trots att kraftsamlingsriktningen ännu väntades i norra Ukraina började man skicka tillbaka resurser som tagits från Armégrupp Mitt i maj. Först var 5. pansardivisionen som började anlända i Minsk den 26 juni och fick den föga avundsvärda uppgiften att hejda fienden längs vägen Minsk – Moskva. Divisionen var mycket stark med tyska mått mätt 1944 med 70 Pzkw V "Panther" stridsvagnar, 55 Pzkw IV och dessutom med 29 Pzkw VI "Tiger" i den underställda 505. tunga stridsvagnsbataljonen. Stridsvagnarna förflyttades med tåg och var divisionens sist anländande förband. När divisionen grupperade möttes den av retirerande eller flyende rester av tyska förband, ofta utan vapen, som sökte sig västerut. Den 28 juni fick 5. pansardivisionen sin första stridskontakt med 3. gardesstridsvagnskåren som lyckades ta terräng trots svåra förluster . Spaningsdelar ur 3 gardespansarkårenkåren kringgick försvaret längs vägen men hejdades av 5. pansardivisionens pionjärer som förberedde broar över Berezina för sprängning. Norr om vägen slogs spaningsenheter ur 29 pansarkåren som letade efter en övergång över Berezina tillbaka av 5. pansardivisionens spaningsbataljon. Istället försökte man kringgå 5. pansardivisionens försvar genom träskmarkerna nordväst om Borisov. Den 29 juni nådde 11. gardesarméns infanteri i kapp pansarförbanden och hamnade i strid med pansargrenadjärer ur 5. pansardivisionen. Dessa drog sig bakåt efter en dags hårda strider. Den 30 juni hade ett antal sovjetiska förband lyckats ta sig över Berezina. 29. pansarkåren tog sig över norr om 5 pansardivisionens ställningar medan söder om 5 pansardivisionen tog sig 11. gardesarmén över mot svagt motstånd från fem tyska polisregementen . Ytterligare söderut korsade 31. armén Berezina som hölls av svaga delar av 31. och 267 infanteridivisionerna.  Inga större framsteg nåddes mot 5. pansardivisionen men denna bands effektivt vilket medgav framgångar där denna inte fanns vilket helt faller inom teorin om rumslig förskjutning. På kvällen den 30 föll Borisov efter gatustrider. Det sista större hindret innan Minsk, Borisov och Berezina, var övervunnet.

Medan 3. Vitryska fronten anföll mot Minsk norrifrån så anföll 1. Vitryska fronten mot Minsk söderifrån. Första dagen var ingen framgång på grund av den sanka terrängen. Den 24 juni förändrades situationen dramatiskt. 3. armén uppnådde ett genombrott på 10 km och 9. arméns chef, General Jordan, beordrade 20. pansardivisionen (som vid detta tillfälle bara hade ett stridsvagnsregemente med 71 Pzkw IV då det andra regementet omskolades till Pzkw V "Panther") . När 20 pansardivisionen påbörjade sin framryckning uppnådde 65 armén ett ännu större genombrott på den södra vägen till Bobruisk. 1. gardespansarkåren sattes in för att fullfölja detta genombrott. General Jordan beordrade då 20 pansardivisionen  att vända om och möte detta hot istället. På grund av trafikproblem med flyktingar och retirerande och flyende tyska förband försenades 20 pansardivisionen och hamnade i en recontrestrid med höga förluster på båda sidor. Tyskarna lyckades inte stoppa fiendens framrycknings norrut mot Bobruisk som hotade att skära av de tyska infanteriförbanden som ännu var öster om Bobruisk i strid med 3. armén. Denna satte nu in sin egen reserv, 9 pansarkåren, som fortsatte anfallet mot Bobruisk från öster. Fältmarskalk Busch var för rädd för Hitlers vrede för att låta infanteriet dra ur västerut medan tiden ännu fanns. Den 26 juni hade 20. pansardivisionen tvingats norrut till Bobruisk och 29. pansarkåren hotade staden från söder och 9. pansarkåren hotade den från öster. Den 27 juni tog 9. pansarkåren övergångar över Berezina vilket medförde att flera tyska infanteridivisioner avskars. 1. gardeskavallerikåren och 1. mekaniserade kåren sattes in för att fullfölja denna framgång och ta Baranovichi innan tyska förstärkningar anlände. General Jordan avskedades av Hitler den 26 juni och dagen efter avskedades även Fältmarskalk Busch. Ny chef för Armégrupp Mitt blev Fältmarskalk Model, tidigare chef Armégrupp Norra Ukraina. 9. arméns situation i Bobruisk var nu kritisk. 40 000 man var inringade i en ficka öster om staden . All utbrytningsförsök hade misslyckats. Hitler lät nu 12 pansardivisionen från Armégrupp Norr användas för att bryta upp inringningen. Även denna hade det ena regementet på omskolning till Pzkw V "Panther" och bestod bara av 44 Pzkw III och IV och nådde inte fram till Bobruisk i tid.  Den 27. juni påbörjade sovjetiskt infanteri anfall in i Bobruisk och chefen XXXI. Pansarkåren fick tillstånd att bryta sig ut så länge som en division kvarstannade och höll Bobruisk. Utbrytningen leddes av kvarvarande stridsvagnar ur 20 pansardiv och lyckades bryta sig ut åt nordväst men ansattes snabbt av sovjetiskt infanteri och pansar då man sökte nå kontakt med 12. pansardivisionen 20 km bort. 15 000 man lyckades nå de tyska linjerna. Bobruisk föll efter hårda strider den 29 juni.  1. Vitryska fronten beordrades nu av STAVKA fortsätta mot Minsk vilket tillsammans med framryckningen av 3 Viitryska fronten skulle leda till inringningen av huvuddelen av 4. armén och resterna av 9. armén.

Varje GT är en vecka. Så allt som står ovan hände GT1. Lägesbilden borde vara så här:



Men i mitt försök ser det ut så här:



1 Baltiska fronten har lyckats med att ta BORISOV men 3 och 2 Vitryska fronterna har inte kommit så långt, både VITEBSK och ORSCHA har tagits, men inte MOGILEV. 1 Vitryska har slagit fienden men å andra sidan inte kommit så nära BOBRUISK. Tysken har omgrupperat en kår från väster till BOBRUISK och dragit ur XXXIX Pzkåren (helt obepansrad) för att tillsammans med en kår från norr fördröja 3 Baltiska.

[Strv102r]

I slutet av Juni var det uppenbart för Hitler och OKH att den Vitryska operationen var mer än en lokal företeelse. Striderna i Normandie och den väntade offensiven i norra Ukraina begränsade dock fortfarande förstärkningarna till Armégrupp Mitt . Minsk fick försvaras med det som fanns tillgängligt på plats. Hitlers vägran att tillåta taktiska reträtter innebar dock att det som fanns tillgängligt mest var rester av slagna och  flyende förband utan tunga vapen och med dåligt stridsvärde.  Ingående vägar hölls av sammansatta förband förstärkta med delar av 5. pansardivisionen. De sovjetiska pansartäterna närmade sig Minsk från tre håll. 5. pansardivisionen hårda försvar längs Minsk-Moskva vägen medförde att 29. pansarkåren och 3. gardesmekaniserade kåren framryckte norr om vägen i betäckt men svagt försvarad terräng. Längs vägen anföll resten av 5. pansararmén (egentligen 3. gardespansarkåren) med understöd av 11. gardesarmén. 2 gardespansarkåren hittade en i stort sett oförsvarad väg till Minsk från söder.

De hårdaste striderna ägde rum nordväst om Minsk. Huvvudelen av 5. pansardivisionens stridsvagnar (inklusive 505. tunga stridsvagnsbataljonens Tigrar) utkämpade 1. och 2. Juli en kostsam strid med delar av 5. pansararmén som försökte inringa staden från norr. 5. pansararmén hävdar att man slog ut 295 sovjetiska stridsvagnar i dessa strider . 5. pansardivisionen hade under en veckas strid reducerats från 125 stridsvagnar till 18 och drogs nu ur till nordväst med 505. tunga stridsvagnsbataljonen (som förlorat alla sina stridsvagnar).

Minsk försvarades av 1800 man med ytterligare 15 000 obeväpnade flyende, 8000 skadade och 12 000 man ur underhållsförband. Kvällen den 2. juli gav Hitler tillstånd att evakuera staden och dagen efter föll staden till 2.gardesstridsvagnskåren ur 11. gardesarmén . Mycket stora tyska förband fanns nu isolerade öster om Minsk. Hela divisioner höll på att dra ur västerut när staden föll. Många utbrytningsförsök var välorganiserade då dessa divisioner var väl fungerande förband med understödsystem. Under de kommande två veckorna var det det sovjetiska infanteriets uppgift att slå dessa tyska tillbakaryckande förband och detta resulterade i många medelstora och större strider. Under den andra veckan i juli föll de tyska tillbakaryckande förbanden söder i mindre och mindre bitar då de led brist på ammunition och förnödenheter och upphörde att fungera som förband. Dessa mindre grupper kunde försörja sig själva och var svårare för sovjetiskt flyg att upptäcka, men de blev sårbara för partisanerna som inte var finkänsliga i behandlingen av dem som de tog till fånga. Den 9 Juli hade de största tyska koncentrationerna tillfångatagits eller nedkämpats. I mitten av juli bildades speciella stridsgrupper av skyttekompanier eller bataljoner med understöd av ett par stridsvagnar och granatkastare för att finkamma skogarna efter kvarvarande tyska grupper, så kallade "Ruckkämpfer" som fortsatte sin marsch västerut under sommaren. Få undkom. Förutom de inringade förbanden öster om Minsk fanns edet grupper som blivit kvar i 9. arméns och 3 pansararméns områden. Några i det senare förbandets område lyckades dra sig norrut in i relativ säkerhet i Armégrupp Nords område. Det plötsliga vakuumet som skapades av de enorma förlusterna motsvarande 25-30 divisioner varav 17 var slagna i grunden medförde att resurser sögs in i mitten från Armégrupperna  Nord och Norra Ukraina samtidigt som Röda armén förberedde offensive i dessa områdena.

När operation Bagration framskred som planerat den 28 juni gav STAVKA nya ordrar till fronterna. Minsk var inom räckhåll och då förstahandsmålet var nått var det dags ange nya operativa mål. De nya målen för de rörliga förbanden var Kaunus, Grodno, Bilyastok och Brest-Litovsk vilket förde offensiven in över den polska gränsen och in i Litauen. De sovjetiska förbanden var slitna och förråden var nästan slut men behovet att utnyttja att tyskarna vacklade var uppenbart. Den fortsatta offensiven skulle dessutom indirekt understödjas av nya offensiver av på andra fronter i mitten av juli. Fältmarskalk Model försökte skapa en ny front längs en linje från Vilnius över Lida till Baranovichi. Det var ont om förband att försvara denna linje med och det fanns en lucka på 70 km till Armégrupp Nord . En ny armé, 2. armén skapades av rester ur 9. armén och förstärkningar. Tyskarna lyckades inte hålla vare sig Lida eller Baranovichi som båda föll den 8.juli. Vilnius hölls på Hitlers direkta order trots att staden inringades av 5. gardespansararmén den 7 juli. Flera gånger begärdes tillstånd att bryta sig ut men Hitler vägrade. Staden skulle hållas till varje pris. Den 11 juli beviljades tillstånd för utbrytning och denna "lyckades" undsätta 3000 man  med hjälp av 6.pansardivisionen som anföll utifrån in mot Vilnius. 12000 blev kvar i staden som föll 13 juli. Pinsk föll 14 juli och Grodno den 16. Fronterna som genomfört operation Bagration hade löst sina tilldelade uppgifter och var utmattade och började nu återhämta för nya operationer.

Läget efter GT2 borde vara ungefär som de röda frontsymbolerna visar, men ni ser ju var de röda brickorna på kartan finns. Vad gäller 1 baltiska fronten hade den extrem otur i striderna runt BORISOV hela veckan varför läget borde varit mer likt det historiska.



GT 3 borde WILNA och PINSK också ha fallit.

Nåväl. Första försöket. En del saker upptäckte jag rätt fort inte blivit optimalt. Jag kör igen.

[Strv102r]

Läget efter GT1 andra försöket. Maximalt dåliga tärningslag i stort sett konstant! VITEBSK har fallit men det är allt. Nej, det här kan inte komma i närheten av att likna det historiska utfallet. Däremot ger det tysken en chans att undvika utplåning? Men fokus på syftet! Jag kör om igen.

[Strv102r]

Ok, normalfördelning på tärningsresultat. BORISOV faller enligt tidtabell och i stort går det historiskt, utom för 1. Vitryska fronten. Där tror jag att ett historiskt utfall är omöjligt. Jag fortsätter en vända till.

[Strv102r]

Efter GT2. Om inte tyskarna satt en replacement framför 5 pansararmén i BORISOV under GT1 hade man ju varit i MINSK. Nu är den tysken slagen, men ytterligare en replacement har organiserats i MINSK. I övrigt ser det väl "bra" ut. Inte så skoj att spela tysk kanske.

[Strv102r]

GT2 startar jag i norr också. Det går bra här med. Ingen risk att tysken håller.

[Strv102r]

GT3. MINSK har fallit. Ett jättestort hål mellan Heeresgruppe Nord och Herresgruppe Mitte (Måja, det som en gång var Heeresgruppe Mitte).




Kollpasen i norr är också på gång. NARVA evakueras och armen om tre kårer rör sig söderut för att inte bli inringade.

Ser ut som om två av fyra armegrupper förintas i detta spel. Bara Norra och Södra Ukraina kvar... Kriget slutar på hösten 1944!

[Strv102r]

Fast med de tyska förstärkningar som kommer i slutet och en massa replacements kopplat till att ryssarna kör slut på sitt underhåll och blir out of supply efter GT5 så stoppas de utanför KÖNIGSBERG. Hela Herresgruppe Nord är slagen så segern är mycket större än den historiska. Då spelade jag enligt den historiska rekommendationen att tyskarna i sina befästa utgångsställningar inte retirerar utan tar förluster i stället (Fuhrerbefehl!).

Ska spela en gång till och då inte spela för att replikera historien, vilket ju är mycket svårt för 1 vitryska fronten men möjligt för de övriga om än beroende på tärningen.

[Strv102r]

Efter GT1. Tyskarna retirerar när de kan hellre än tar förluster men ryssarnas tärningslag gör det lite irrelevant. Mycket DE utom i södra delarna. Historiskt utfall i norr och centern. Som vanligt ett ohistoriskt utfall i söder. Tysken väljer att använda sina Kårgruppen (de ljusblå) som farthinder istället för att förstärka befintliga förband. Kanske en bättre idé.