[Fredrik H]

Nu är det sommar nu är det sol nu är det koskit i hagen
Här sitter Fredrik på sin stol och spelar krigsspel hela dagen

Jaha nu är det dags. Med viss bävan ska jag ge mig på Kangers Nemesis. Spelet är inte väldigt komplicerat men innehåller en hel del nyanser som påverkar spelet tämligen utförligt, jag tror att det är den typ av spel som man så att säga kan bli bra på. Dessutom misstänker jag att Kim själv kommer att notera alla missar, både taktiska och regelmässiga. Nåväl, det kommer nog bli bra. I en konversation på FB så sade designern i fråga att Nemesis var det mest narrativa av alla hans titlar och jag har ju aldrig spelat hans spel så det är verkligen på tiden.

Jag har kört ett par övningsturns för att se vad jag inte riktigt fick grepp om. Regelboken är tydlig och det är bara ett par saker som jag inte riktigt är säker på. Ett par kommentarer innan jag drar igång.

Varje turn drar man sina respektive faser enligt ett chit-pull-system. Det skapar en bra historia och ökar också solitärvärdet. Jag har sett liknande inslag tidigare men det är väl genomfört i Nemesis.

Jag gillar systemet med ledarna och chefernas syn på utvecklingen. Spelet avgörs av hur dina chefer uppfattar att du skött dig (förluster, geografiska platser och annat spelar in), vilket bidrar till narrativet och historiskt korrekt. Kampanjen i Burma 44 hade ingen som helst påverkan på kriget i övrigt och är egentligen helt onödig. Jag tycker valet av VC känns helt rätt.

Det jag på förhand gillar mest av allt i spelet är hur enheternas kvalitetsvärde spelar roll (ett till tre, tre är bäst). Kvalitet påverkar förflyttning, supply, strid, reträtter och zoc, allt på ett utmärkt sätt. Jag gillar att zoc varierar med kvalitet, det ser man inte ofta. Ibland är kvalitet enkelt (strid till exempel) och ibland ganska subtilt (reträtter). Kvalitet spelar roll på nästan allt som sker och gör det på ett så naturligt sätt - jag skulle säga att den här modellen är vida överlägsen till exempel OCS, som gärna framhåller sig som bäst i klassen på ämnet.

[Fredrik H]

Set up:en är, skönt nog, given. Det finns i praktiken fyra olika områden/fronter som alla har sina egna förutsättningar.

I väster (vänster) ligger Indien, försvarat av imperiets alla olika sorter (men mest indier). Här vill japanen anfalla och skära av eller erövra Imphal. Japanerna är underlägsna i antal men rörligare i den bergiga terrängen. Britterna kan vänta in betydande förstärkningar, men deras huvudsakliga eldkraft är vägbunden. En intressant asymmetri.

Centralt på kartan så finns de brittiska Chindit-förbanden, specialförband som opererade bakom japanernas linjer och som försörjdes via luften. Det är svårt att veta vad man ska göra av dem, både som britt och japan. Dom kan skära av järnvägen norrut och måste därför kontrolleras. Men hur mycket resurser ska dom tillåtas äta upp?

Rakt norrut har vi Vinegar-Joe Stilwell med en blandning av skapliga kineser och en del amerikaner. Joe kan bli ett hot över tid då japanen har så begränsat med förband för att stoppa den anfallsriktningen (en reducerad division).

På den östra flanken finns det också en reducerad japansk division mot en enorm mängd kineser (eller, som Churchill kallade dem; 425 miljoner hårpiskor - allt var inte bättre förr). Som tur är för japanen så leds kineserna här av Chang Kai-Shek. Chang är fullkomligt ointresserad av att kriga mot japanerna, istället mjölkar han jänkarna på så mycket resurser som möjligt inför den kommande urladdningen mot Maos kommunister. I spelet är han eldkraftsmässigt påtagligt överlägsen sina motståndare, men aktivitetsmässigt är han på gränsen till medvetslös.

Japan är egentligen i underläge överallt. Deras bästa chans är att ta initiativet någonstans, sannolikt mot Indien. Fast nu tänker jag fel. Året är 1944. Det enda som spelar roll är att få visa sitt mod inför Japans vördade kejsare Hirohito.

Varje turn är runt en månad om jag minns rätt, varje hex typ 1,5 mil. Det är sannolikt världskrigets sämsta terräng, djungel och berg överallt. Väldigt lite asfalt men en hel del åsnestigar. Brickorna är regementen och brigader med en del (fysiskt mindre) bataljoner. En del japanska divisioner håller stridsområden som måste betraktas som astronomiska (15-20 mil front). Den första turnen är mars 44.

[Strv102r]

Bänkar mig med läsk och pop corn!

[Fredrik H]

Turn 1, mars 1944.
Japaner, japaner japaner. Japaner som hoppar, japaner som springer och japaner som kastar sig.
Det blir ganska många bilder den här rundan, detta för att ge en inblick i de olika operationsområdena. Sedan hoppas jag på två bilder per turn.

Vi börjar i nordväst. Japanerna framrycker snabbt över bergsryggen med en lätt division och skär av vägen mellan Imphal och Kohima. Sedan lyckas man med en djärv attack att erövra Kohima från de lokala förbanden på plats. Churchill tar en bamsegrogg, gnäller och beordrar Slim (britternas sannolikt bästa general under kriget, som för befäl över den mest meningslösa krigsskådeplatsen) att organisera en luftbro med underhåll till Imphal. Den flera divisioner starka garnisonen har nu limited supply (vilket innebär halverad anfallskraft).

Den andra divisionen kommer inte lika långt, men etablerar sig runt Imphal för att upprätthålla tryck. INA-brickorna är måttligt motiverade fd indiska krigsfångar som japanerna gett vapen. Indian National Army bildades för att kunna underlätta en nationalistisk resning i Indien, det gick sådär. Två miljoner indier var soldater under kriget, över hälften av dem sattes in för att i praktiken ockupera sitt eget land.

Jag tror det är en bra japansk start, Kohima var en stor framgång.

[Fredrik H]

Precis söder om Imphal så försöker en förstärkt japansk division skära av en utsatt brittisk division, men trots anfall från båda hållen så lyckas britterna etablera kontakt med resterande förband.

På bilden har båda sidorna byggt upp sina förluster med replacements, framför allt japanerna kan unna sig att vara rätt aggressiva under spelets första del. Vänster om kartan ligger japanska ambush-brickor, en intressant detalj som gör att lätta japanska förband kan försvåra förflyttning och styra reträtter. Rätt använda så kan det bli påtagliga effekter av ambush-brickorna.

Minitärningarna bredvid kartan fick jag köpa av den gode Frocken. Jag använder dem för att markera anfall, varje fas man får anfalla i är det max tre anfall som gäller. Ni får nu fundera på varför det ligger tre tärningar där. Jag gillar mina små tärningar och har nu använt dem i alla (två?) spel jag spelat sedan de ankom från sin exil på västkusten. Rekommenderas!

[Fredrik H]

Centralt på kartan så befinner sig de brittiska specialförbanden Chinditerna. De är högkvalitativa och svåra att komma åt utan stora resurser, vilket japanerna i alla händelser saknar. Men japanerna måste hålla supplylinjen norrut öppen, vilket är ett pussel. Just nu funkar den östra vägen, men järnvägen (röd väg) är avskuren. De japanska förstärkningarna gick hit, fast chinditerna ska precis förstärka sina förband också.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här fronten. Jag vill inte gödsla med brittiska trupper som inte kan ersättas, men samtidigt så stör dom verkligen fienden. Jag tror chinditerna ska försöka vara en force-in-being som japanen inte kan ignorera, men ändå inte riskera för mycket.

Som japan ska jag försöka slå ut åtminstone det ena av de två flygfält som försörjer dem, detta för att lättare kontrollera hotet. Det ska bli intressant att se hur det utvecklas.

[Fredrik H]

Fronten i öster, asian style. Chang vaknar till ur sin koma och beordrar framryckning! Så kan det gå om man slår en etta. Centralt blir det lite stridigheter, men kinesernas logistiknät är så begränsat att det inte går särdeles snabbt. Japanerna håller sina ställningar, men inte utan förluster. Otippad inledning, men Chang tycker nog att han gjort sitt på ett tag (han har en chans på sex att dra tummen ur, oddsen kan komma att ändras). 

Den här delen av fronten bör rimligen vara relativt lugn ett tag framöver, men tärningarna äro outgrundliga. Japanen vill verkligen bara ha lugn och ro här, det finns inga resurser att avsätta som läger ser ut.

[Fredrik H]

Norr om chinditerna så gör Stilwell skäl för lönen och anfaller ett reducerat regemente. Anfallet lyckas och man erövrar en ruta. Här kommer Joe och hans kineser att stadigt trycka på för att kunna uppnå kontakt med de brittiska specialförbanden. Hur fort det kan komma att ske beror till stor del på hur mycket resurser han tilldelas, i nuläget är Imphal väsentligt viktigare än Vinegar-Joe.

Det är intressant att se hur de olika fronterna spiller över på varandra. Jag uppfattar det som fyra distinkta krigsskådeplatser, men dom påverkar varandra i alla resursbedömningar. Det är ju heller inte många rutor mellan de olika striderna, vilket ju syns på bilden ovan.

När turn ett summeras är det nog en skaplig japansk öppning. Hirohito är gladare än Winston. Imphal är stabilt inringat och Kohima erövrat. Dom fick inte riktigt ordning på Chinditerna och båda de kinesiska grupperna framryckte, vilket är lite oroväckande, men allt kommer ju att lösa sig nästa månad.

Churchill är förbannad. Här ska imperiet återta sina positioner i Sydostasien, inte förlora städer i Indien! Om det inte vore för att Normandie är nära förestående så skulle han flugit ner och styrt upp det hela!

[Kanger]

Lysande! Kul läsning!

[Fredrik H]

En kort utvikning om mekanik. På bilden ser man de olika ledarparametrarna, här är den för Japan. Längst ut till höger är arméchefen Mutaguchi. Varje turn startar han på noll. Varje taktisk framgång (slå högt på tärningen) ger ökning och att ta VC-rutor ger olika bonus. Taktiska motgångar ger motståndargeneralen bonus. I slutet på turnen slår man mot det värde man har och kollar om ens framgångar var så signifikanta så att den högste chefen (Hirohito eller Churchill) blir nöjd.

Sedan finns en bricka för lament, en markör för graden av missnöjdhet. Var nionde poäng lament minskar den högste chefens värde med ett. Lament får man av förluster och av att ha förlorat VC-hexes. Får en högste chef nio i nöjdhet och den andre har ett så är det auto-win.

Systemet innehåller också en balanserande funktion, om Hirohito är nöjdare än Churchill får britterna mellanskillnaden i resurspoäng. Dessa används för förstärkningar och är därför viktiga.

På det stora hela är det här ett utmärkt system för kampanjen. Det känns genomtänkt samtidigt som det historiska hamnar helt rätt. Det är emellertid en del att komma ihåg och jag får återkommande titta på tabellen för att se vad som skulle hamna på vilken track. Inte svårt alls, bara lätt att glömma.

[Fredrik H]

Indienfronten april 44. Greppet hårdnar när japanerna drar åt snaran kring Imphal. Flera viktiga byar faller i japanernas händer efter hårda strider och Churchill fortsätter att häpna över imperiets alla bakslag! Japanerna är numerärt underlägsna men håller ändå initiativet. Britterna börjar gruppera förstärkningar för att återta Kohima och stöta fram mot Imphal, men det går långsamt.

Slim har inte stärkt sina aktier under april, Churchills humör är redan nere på fyra (mot Hirohitos sju). Kohima måste återtas, men det är naturligtvis hårt försvarat av flera regementen. Att nöta ner försvararen är inte heller så lätt då japanen har en god återbyggnadsförmåga.

Mutaguchi är nöjd med offensiven, men vet inte riktigt om han har kraft att knyta ihop säcken. Om kejsaren bara skickade en division till eller två så skulle stöten in i Indien lyckas, men tydligen behövs det istället miljoner soldater för att ockupera Kina (för att inte tala om Manchuriet). Mataguchi sköljer ner bitterheten med sake. Nåja, han kunde ju ingått i flottan istället, det jobbet verkar ju vara lite av en uppförsbacke.

[Fredrik H]

Centralfronten. Stilwell fortsätter att pressa sig fram en ruta i taget, men japanerna har full kontroll än så länge. Framryckningen möjliggörs av de amerikanska specialförbandens kvalitet, men det går långsamt då mängden kineser vida överstiger amerikanerna.

Chinditerna har haft en tung månad. En av de brittiska brigaderna har förlorat två tredjedelar av sin styrka i hårda strider med numerärt överlägsna japanska reservförband. Samtidigt har man flugit in ytterligare en chindit-brigad, men den grupperar sig för försvar runt flygfältet. Förlusterna är förvisso oersättliga, men samtidigt binder man upp motsvarande en division, en division som skulle gjort stor skillnad någon annanstans.

Längre österut tycker Chang att blixtkrigets tid är förbi. Mars månads hisnande framryckning på 15 kilometer stannar nu upp och kineserna konsoliderar istället för att slåss. Till japanernas glädje kan tilläggas.

Den här ronden tillföll Japan. Chinditerna pressades tillbaka och Imphal är stenhårt inringat. Underhållet i fickan fylldes inte på, men det är ännu ingen panik. Britterna måste snart organisera motanfall, det här tempot är helt i japanens smak. 

[Fredrik H]

Turn 3 är tydligen andra halvan av april, vi har gått över till tvåveckorsturns. Det blir bara en bild, det hände inte väldigt mycket. På Indienfronten så laddade britterna upp för att återta Kohima, men chitsen föll inte så väl ut, antagligen logistiska problem med samordningen.

Längre söderut längs samma front inser japanen att hans stabila åsneunderhåll inte heller mäktar med allt det åläggs och japanen faller tillbaka en aning för att reda ut transportsituationen. Till råga på allt kommer det inget brittiskt underhåll till Imphal, mannarnas tillgång till fårmage och andra kulinariska läckerheter är kraftigt begränsad! En lugn turn i väster, Churchill skriker så att han inte behöver någon telefon för att budskapet ska gå fram till Slim (lament/missnöjet fortsätter att mala ner britten om dom inte får lite framgångar snart).

Stilwell lyckas inte komma loss i sin attack och Chang har ju som bekant redan gjort allt som rimligt är när man bara har en överlägsenhet på fem mot ett.

Chinditerna pressas hårt av japanen och flera förband slås ut. Det är inte omöjligt att japanen faktiskt kan reducera specialförbanden så att dom inte längre kan hota underhållslinjerna. Britterna är måttligt taggade på att skeppa in nya förband, dom har bara möjlighet att få in ett begränsat antal per turn och det blöder ur alla kroppsöppningar!

Spelet är riktigt roligt och av karaktären jag måste spela en turn till för att se vad som händer. Vilket var det jag gjorde, tur att det är sommarlov.

[Fredrik H]

Turn 4, första halvan av maj - Indienfronten. Japanen faller bakåt i söder, men runt Kohima krigas det våldsamt under hela rundan. Britterna anfaller gång på gång och man byter förluster med varandra. Dom instängda britterna gör ett utbrytningsförsök och lyckas slå sig framåt, men då lyckas dom britter som ska anfalla in i fickan med ett taktiskt fiasko (slog en etta) och inringningen kvarstår.

Dessutom misslyckas man återigen flyga in tillräckligt med underhåll, depåchefen har nu inte mycket kvar till de inringade. En turn till klarar dom sig, sedan blir det till att äta orm och kasta sten på fienden.

Däremot var turnen oerhört blodig, trots japanens goda återbyggnadsförmåga så var det bara hälften av förlusterna som kunde återbyggas. Kan dom allierade hålla det tempot kan det bli jobbigt för Mutaguchi.

På tal om tempo så gjorde förstås inte Chang någonting. Alls. Han är sån. På gränsen till medvetslös.

Den här fronten är mycket spännande och det hela balanserar på en knivsegg. Öppnas inringningen så kommer alla britter i fickan att återfå full styrka och det kommer att bli de allierade som tar initiativet. Men Kohima håller.

[Fredrik H]

Centralt börjar det också hända saker. Japanen slår ut flera chindit-förband och lyckas sånär ta det ena (högra) flygfältet, men faller på målsnöret (slår en etta när allt annat hade funkat). Snart kan förband avdelas från den här skådeplatsen till andra regioner.

Vilket behövs! Stilwell slår igenom på flanken och hotar viktiga byar i den försvarande divisionens flank. Som tur är för Japan så kommer det en reducerad division och förstärker Mutaguchi, den divisionen skickas på den nu öppna järnvägen och tar position mot Vinegar-Joes kineser. Det kanske inte var där jag skulle vilja sätta in dem, men det blir till att lappa och laga istället för att avgöra.

Det är en regnperiod i antågande. Det ska bli intressant att se hur den förändrar situationen. Hirohito är fortfarande nöjd 7 och Churchill nöjd 4. Britten har haft lite tur med tärningen för Slim, annars hade britten kunnat ligga på två vid det här laget. Men ju större skillnad dem emellan, desto fler resurser får britten. Den mekaniken tyck synnerligen välbalanserad.