[Elias Nordling]

Förvånansvärt mycket amerikanska förband kvar på kartan, känns inte som tysken riktigt lyckats med huvuduppgiften att säkra vägen mot Meusem

[Strv102r]

Nej, det kan man tycka. men då det är dubbelblint så ser tysken inte skytteplutonen väster MARNACH eller spaningsenheterna alls. Han vet inte om deras existens vilket gör det svårt att jaga blippar. Annars hade han ju tagit bort dem för länge sedan då han ju inte har brist på förband direkt. Från hans perspektiv är uppgiften att öppna väg löst. Det kan också sägas att B/630 bara har en Pvpluton kvar och E/2/110 två skytteplutoner och två 57mm pjäser. Att lämna mindre förband på djupet som sedan stör trafik längs vägar är en gammal hederlig svensk NB/IB taktik, och ännu mer jägartaktik, vars berättigande Elias påpekande faktiskt visar. Det är svårt och mycket resurskrävande att jaga små förband vars existens eller i alla fall läge är okänt.

[Elias Nordling]

Ja det känns realistiskt i terräng som denna och intressant att amerikanerna inte ägnade sig åt. De kanske inte var tränade för defensiv taktik i numerärt underläge?

[Strv102r]

Jag anser att det amerikanska taktiska tänkandet är ganska linjärt. Man lämnar inte gärna förband på djupet av fi gruppering då man ser problemen att underhålla dem och få tillbaka dem igen. Den oron är berättigad, men i svensk infanteriterräng är det betydligt lättare att smita tillbaka igen genom skogen än det är i småbruten och öppen terräng vilket för amerikanarna är mer dimensionerande för deras tänkande. Fördröjningsstrid innebär för oss inte bara att man fördröjer hans tät, utan över hela det taktiska djupet mot hans bakre delar. Kringrända förband fortsätter fördröja inom sitt område och drar inte automatiskt ur bakåt. I fördröjningsstrid med pansarförband i mer öppen brukar vi inte heller lämna förband kvar utan uppträda mer linjärt. Ja, spaning lämnar vi kanske kvar för att rapportera och leda artillerield. För dem är strid på djupet en fråga om artilleri och flyg medan vi ser en dimension till om terrängen medger det. Vår terräng, vårt taktiska arv med vår syn på strid på djupet gör att vi utbildar trupp för att kunna lämnas kvar gör att vi faktiskt får förmågan att göra det, men den som inte ser möjligheten lär inte träna truppen eller se fördelarna med det. Vi är mer offensiva i vår fördröjningsstrid. Har ni noterat att så fort amerikanarna i spelet fått handlingsfrihet med ett förband så har de hela tiden sökt göra något offensivt med det? Inte förstärka i fiendens kraftsamlingsriktning utan de har försökt hitta en svaghet som de sedan slår till mot och i syfte att ta initiativet, tvinga fienden att parera och ändra sin stridsplan. Sedan är det svårt mot någon som är så överlägsen, men det har de faktiskt inte haft riktigt klart för sig. Dubbelblint... Och även om B/CCR inte kom så långt så kastade tysken om II-3 och gav helt andra uppgifter till 2 PzAA och 38. Pv än han tänkt från början. Dessa kvalificerade förband anföll i en helt sekundär riktning medan de utröttade Pzgren förbanden skulle knäcka CLERVAUX.

[Erik Axel]

Dubbelblint är något som jag alltid skulle vilja spela, i alla spel. Det blir inte lite annorlunda, och nästan alltid mer nagelbitande och beslutsångest. Fräckt gjort, det här.

[Elias Nordling]

Jag anser att det amerikanska taktiska tänkandet är ganska linjärt. Man lämnar inte gärna förband på djupet av fi gruppering då man ser problemen att underhålla dem och få tillbaka dem igen.

Gäller det fortfarande? Jag trodde Airland Battle-doktrinen från 80-talet handlade väldigt mycket om strid på djupet.

[Strv102r]

Jag anser att det amerikanska taktiska tänkandet är ganska linjärt. Man lämnar inte gärna förband på djupet av fi gruppering då man ser problemen att underhålla dem och få tillbaka dem igen.

Gäller det fortfarande? Jag trodde Airland Battle-doktrinen från 80-talet handlade väldigt mycket om strid på djupet.

Absolut! Men främst med flygstridskrafter och raketartilleri. Teoretiskt pratade man om djupa motstötar med pansar, men då på kårnivå, lägst division. Att låta mindre förband agera så självständigt och osynkroniserat med maskinen är inte Comme il faut direkt...

I de nya, nya för i år, amerikanska reglementena tar man upp uppdragstaktik och initiativ på ett helt annat sätt än förr. Det kommer ta en generation minst att få genom ett så annorlunda tänkande. Men man betonar man vikten av kontrollerade initiativ... Och där föll det hela platt igen! Jämför med vårt synsätt; Gör någonting! Bättre att du gör fel än att du inte gör någonting!

[Nisse]

Jämför med vårt synsätt; Gör någonting! Bättre att du gör fel än att du inte gör någonting!

I min bransch verkar följande doktrin råda; gör helst ingenting, tvingas du agera får du ALDRIG göra fel. Vad som var/är rätt bestämmer vi i efterhand med alla fakta på hand. Du får aldrig stöd uppifrån
 

Skämt åtsido. Att det finns lite rester kvar bakom ens egna förband är inget jag hade brytt mig om. Stridsvärdet hos spridda rester av kompanier och plutoner borde vara ganska lågt. De är troligast till fots, med lite skadade, har bara med sig det de har i stridsselarna, vet kanske inte exakt var de är, var fi är samt var egna förband är. Dessutom har de just förlorat en strid. Samt i detta fall kanske inte är "tränade" i att "agera bakom fiendens linjer". Viljan att då sätta igång fria kriget är kanske inte den högsta.

Visst kan de kanske göra ett bakhåll men sen är nog ammunitionen slut. Efter en vinternatt i det fria med dåligt med mat är nog moralen rätt låg.

Att då avdela förband för att rensa helt rent bakom sig känns onödigt, hellre då skicka nya fräscha förband framåt och fortsätta anfallet. Att förlora nån underhållslastbil får man nog räkna med.

Om det däremot är som ex NB, där det finns plan, syfte mm att stanna kvar är saken en helt annan. Men spridda och slitna rester i skogen till fots, strunt i dem.

Som brädspelare med perfekt överblick så vill jag dock gärna "rensa brädet" så det ser prydligt ut...

[Elias Nordling]

Absolut! Men främst med flygstridskrafter och raketartilleri. Teoretiskt pratade man om djupa motstötar med pansar, men då på kårnivå, lägst division. Att låta mindre förband agera så självständigt och osynkroniserat med maskinen är inte Comme il faut direkt...

Intressant!

I de nya, nya för i år, amerikanska reglementena tar man upp uppdragstaktik och initiativ på ett helt annat sätt än förr. Det kommer ta en generation minst att få genom ett så annorlunda tänkande. Men man betonar man vikten av kontrollerade initiativ... Och där föll det hela platt igen!

Amerikanerna har alltid haft en kultur av att straffa dem som gör fel, och med tiden verkar det dessutom ha morfat till att straffa dem som har bättre idéer än chefen. Flyggeneralen som vände Linebacker II från fiasko till framgång blev till exempel förpassad till skrivbordsjobb för att ha påvisat bristerna i SAC:s taktik. Sen har jag hört skräckhistorier från Irakkriget, de högre befälsnivåerna i amerikanska militären verkar vara i rätt dåligt skick.

Ursäkta trådkapningen, men spelet ger ju onekligen en väldigt intressant illustration av effekterna av taktisk doktrin i detta fallet!

[Strv102r]

Jag håller med Nisse. En skyttepluton utan vare sig träning eller mtrl för strid på djupet är väl ett begränsat hot utom för ordningssinnet.

Ang doktriner: Grundläggande syn på krigets natur och hur man vinner krig ger mycket stora effekter i hur man organiserar sig, hur man leder (inkl tränar och väljer typer av människor till officerare, plikttrogna disciplinerade struktur fascister eller hungriga, självständiga, kritiska och delvis egotrippade vinnarskallar) och hur man utrustar sig.

Förluster i viktigare enheter och system:
2 Pzdiv:
I-2 Pzgrenbat: Ett komp med gott stridsvärde, ett med mediokert och ett helt slutkört.
II-2 Pzgrenbat: Ett komp med gott stridsvärde, två helt totalt slut.

I-304 Pzgrenbat: Ett komp med lågt stridsvärde, två komp med mediokert stridsvärde.
II-304: Pzgrenbat: Ett komp med gott stridsvärde, Två med mediokert stridsvärde.
1 PAK38 utslagen

I-3 Pzbat: 6 Pz V kvar, 12 i repkö.
II-3 Pzbat: 24 PzIVH kvar, 1 i repkö. 17 StuGIII kvar, 6 i repkö

38 Pvbat: 1 JgdPz IV, 17 StuGIII, 3 i repkö. 4 PAK40 utslagna

38 Pibat: 2 komp med gott stridsvärde.

2 PzAA: 2 komp med mediokert stridsvärde. 3 GW38(t) i repkö.

273 FLAK: 2 FLAKPz IV i repkö

28 Inf div med underställa delar

1 Bat, 110 reg: 1 komp med gott stridsvärde (understödskomp) 1 komp med mediokert stridsvärde, 1 med dåligt stridsvärde och ett helt slut.
2. bat 110 reg: 1 komp med gott stridsvärde (understödskomp),1 komp med mediokert stridsvärde(avskuret), 1 med dåligt stridsvärde
A/707: Alla 17 M4 utslagna, i fiendens repkö
D/707: 5 M5 kvar, 13 utslagna i fiendens repkö
B/CCR: 6 M4 kvar, 12 utslagna varav 8 i fiendens repkö och 4 i egen.
B/630: 6 75mm Pv-pjäser kvar (avskurna), 6 utslagna.
28 div tillfälligt sammansatta skyttekompani: I grunden nedkämpat.
110 reg tillfälligtsammansatta skyttekompani: Mediokert stridsvärde.
Övrigt: 8 st 57mm Pvpjäser utslagna.

[Nisse]

En fråga

Du skrev att amerikanerna var ivriga att snabbt gå till motanfall för att ta tillbaka initiativet. Jag förstår syftet med det. Men kan det finnas en risk att enheter "plottras bort" i små motanfall här och var istället för att man kanske försöker samla ihop småförbanden till "en" enhet/ett koordinerat motanfall med lite mer kraft?

En risk skulle väl kunna vara att man aldrig får tillfälle att samla ihop en sån styrka/koordinerad plan utan att man är evig tvåa men får man väl ihop styrkan kanske chansen till framgång ökar markant jämfört med små motangrepp. Känns som ett väldigt svårt val som skiljer den skicklige från den mindre skicklige... Eller den som bara råkade ha tur, även om man själv väldigt mycket gör sin egen tur.

[Elias Nordling]

Israel i Sinai under Yom Kippur är väl ett exempel på hur det kan gå illa, när israelernas omedelbara motanfall kör huvudet i Egyptens "passiv-agressiva" anfallsstil. Sedan berodde ju mycket på den rådande balansen i vapenteknologi, den öppna terrängen mm.

[Strv102r]

En fråga

Du skrev att amerikanerna var ivriga att snabbt gå till motanfall för att ta tillbaka initiativet. Jag förstår syftet med det. Men kan det finnas en risk att enheter "plottras bort" i små motanfall här och var istället för att man kanske försöker samla ihop småförbanden till "en" enhet/ett koordinerat motanfall med lite mer kraft?

En risk skulle väl kunna vara att man aldrig får tillfälle att samla ihop en sån styrka/koordinerad plan utan att man är evig tvåa men får man väl ihop styrkan kanske chansen till framgång ökar markant jämfört med små motangrepp. Känns som ett väldigt svårt val som skiljer den skicklige från den mindre skicklige... Eller den som bara råkade ha tur, även om man själv väldigt mycket gör sin egen tur.

Jänkarna har inte vetat om vilka tillkommande förband de haft i särskilt god tid för att simulera att deras chefer underskattade betydelsen av det som hände. De har inte fått chansen att samla ihop en rejäl anfallsstyrka och invänta att den är klar utan har tvingats agera lite hand ur mun. Annars hade det ju varit ett alternativ så klart. Med sina för och nackdelar.

[Strv102r]

Israel i Sinai under Yom Kippur är väl ett exempel på hur det kan gå illa, när israelernas omedelbara motanfall kör huvudet i Egyptens "passiv-agressiva" anfallsstil. Sedan berodde ju mycket på den rådande balansen i vapenteknologi, den öppna terrängen mm.

Israelerna hade gravt feltolkat framgångsfaktorn bakom 1967 års krig och tillskrivit den stridsvagnssystemet allena snarare än allsidigt sammansatta välbalanserade pansarförband (med stridsvagnar, men också med pansarskytte, artilleri, fältarbetsförmåga, underrättelseförmåga med mera). Att anfalla väl förberedda Pv-robotförband frontalt i öppen terräng utan artilleri är sådär begåvat. När de senare snabbt omorganiserat fick de ett helt annat utfall på sin strid. I sak har Elias en klar poäng. Reflexmässiga anfall utan övervägande om vad som är lämpligt, och hur det lämpligen ska genomföras och vad som krävs för resurser är inte nödvändigtvis mer begåvat 1973 (eller idag) än det var 1346 vid Crecy.  Beroende på syftet med striden och hur bråttom det är kan det vara lämpligt både att sätta in förbanden efter hand, eller kraftsamla dem (om man vet att det kommer mer så att optionen finns) för ett dråpslag. På Golan 73 räddades israelerna just av att mobiliserande förband sattes in efter hand tom plutonsvis. Men det är alltid lätt att vara efterklok...

[Mode]

Amerikanerna har alltid haft en kultur av att straffa dem som gör fel, och med tiden verkar det dessutom ha morfat till att straffa dem som har bättre idéer än chefen.

Vill man vara LiTHe elak skulle man kunna säga att det är anglo-amerikanskt ledarskap i ett nötskal!
Om man får tro Douglas MacGregor i Warrior's Rage leder rädslan att göra fel till en omfattande letargi och mängder av missade chanser. Det är dock lite svårt att skaka av sig tanken att författarens surhet och indignation till viss del bottnar i en stäckad karriär, vilket i sin tur kanske beror på just det ovan nämnda.
Jag drar mig till minnes en beskrivning av kriterierna för att bli stabsofficer hos Haig, såsom en historiker formulerade dem:
1. Tjänsteår är A och O.
2. Man fick inte ha utmärkt sig negativt på något sätt, exempelvis genom att ha visat prov på initiativförmåga eller genom att ha egna idéer.
3. Man fick inte vara smartare än Haig - vilket inte kan ha varit lätt då Haig inte lär ha varit klassens ljus...