[Strv102r]

Det rasar på med dessa snabbspelade spel! Och Morgans Rifles lär ju inte ta mer tid, så jag börjar förbereda för nästa spel. Guilford innehåller förutom slaget vid Guilford Courthouse också det (ännu) mindre slaget vid Eutaw Springs.

https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Guilford_Court_House

[Strv102r]

Standard för serien så klart. Kartan är lite gråare, inte så ljusgrön, vilket kan skildra att slaget ägde rum i mars.

[Strv102r]

Det finns ett scenario för det historiska slaget, vilket visar att huvudscenariot innehåller även den brittiska uppmarschen. Lite som Prussias Glory. Jag kör det historiska slaget solitärt, det är ganska litet och nyttjar bara övre högra fjärdedelen av kartan.

Greene har efter inrådan från Morgans efraenheter från Cowpens grupperat i tre led med de sämsta milisförbanden längs fram och "continentals" som tredje linje. Tänker någon annan också tertiarii?

Nedan en inzoomad bild.











Inte mycket utrymme för finlir om man ska hinna till rebellernas tredje linje på 5 GT. framåt helt enkelt.

Det går hyfsat för britterna. Rebellartilleriet tvingar en bataljon att vika i flykt, men i huvudsak tvingas milisen bort från staketet i skogsbrynet.






Britterna pressar på i centern. milisen tar stora förluster när britten presterar mycket bra (genomgående tur med tärningsslagen, momentumbrickorna bara öser in!)

[Strv102r]

Huvudscenariot mot min vanlige motpart. Greene står grupperad i huvudsak som tidigare i övre högra hörnet. Nere i vänster underkant finns en samling ryttare med tvivelaktigt stridsvärde under den franske äventyraren markis de Bretigny. "Light Horse" Harry Lee har kavalleri och lätt infanteri som förtrupp till vänster i bild. Britterna kommer in efter hand i nedre vänstra hörnet.








Aj vad suddig den blev! Men man kan se hur den brittiska beridna förtruppen under Tarleton rider rakt mot Bretigny. Denna viker bakåt. Överhuvudtaget avser jag låta Bretigny och Lee fördröja så länge det går.






Bretigny fortsätter vika i en takt så att den anländande brittiska infanteriförtruppen inte hinner i kapp och förstärker Tarleton. Kommer funka så länge aktiveringarna inte ger britten två omgrupperingar i följd.  Lees kavalleri grupperar fram för att hindra tillkommande britter att marschera på vägen efter förtruppen i hög hastighet.






Bretigny fördröjer enligt plan. Men den brittiska huvudstyrkans tät går mot Lee istället. Denne viker utan strid då britterna saknar kavalleri.






Nu är nästan alla britter på kartan. Kraftsamlingsriktningen går mot Lee och på sikt sannolikt mot Greenes front. Min fördröjning fortsätter.  Lees lätta infanteri har anslutit till kavalleridelen.

[Strv102r]

Hoppla! Glömde posta den avslutande delen av det historiska scenariot.



Nu tappar britterna ångan lite. samtliga intjänade momentum-brickor går åt för att få hyfsade resultat.






Men så lossnar det igen. Den amerikanska milisen kollapsar till stor del.






I slutläget så har de amerikanska reguljära i sista linjen inte kommit i strid än. Milisen är krossad, och britterna har mycket lätta förluster, men bättre än marginell seger blir det inte.

[Strv102r]

Fördröjningen fortsätter på båda täter. Så länge jag får varannan aktivering funkar det.






Men nu slog aktiveringstärningarna till och britterna fick två aktiveringar på raken vilket tillåter dem att få till anfall. Det resulterar i mer rejäla hopp bakåt för mig i slutändan. Greenes andra linje börjar röra sig för att skydda flanken som Bretigny fördröjer mot.






Nu möts britternas flankeringsstyrka, om man kan kalla den så, av täten på Greenes omgrupperande andra linje. Huvudstyrkan fördröjs fortfarande av framskjutna förband.






Det börjar dra ihop sig till huvuddrabbningen. Men mycket tid har gått. Tror att det är uteslutet med någon avgörande seger för någon med så lite tid att orsaka förluster på reguljära förband. Också tveksamt med en substantiell seger där någons moral går till 0 av ungefär samma skäl. Återstår taktisk seger för någon. Det gör att idén med att fördröja kan vara tveksam även för rebellen? Vill man vinna stort måste huvudstriden få lite tid på sig. Som det nu blivit är det stor risk att utfallet avgörs av striden mellan milis i främre och mittre linje och brittiska reguljära förband. Lär inte gynna mig. Borde jag framgruppera mina "continetals"?

[Strv102r]

Förtruppen passerar Greenes första linje. i flanken finns en ställning kvar innan huvudställningen.






Flankskyddet faller tillbaka lite, men britterna tvekar och bara del kan följa upp och rycka fram. Den brittiska huvudstyrkan manövrerar för att kunna anfalla med alla samtidigt, vilket tar en timme.






När väl den brittiska huvudstyrkans anfall kommer krossar det både den främre och mittre linjens center som om det vore fönsterglas. Flankeringsstyrkan får faktiskt till ett anfall mot knät i Greenes sista ställning, men slås tillbaka.

Och där faller mörkret den 15 mars 1781. Britterna har enstaka step loss, milisen massor. Men inga på mina "continentals". Kärnan i Greenes armé kan dra ur intakt. Milis kommer och går liksom. men Cornwallis har mycket mindre förluster än historiskt. istället för att avbryta och så småningom hamna i Yorktown och tvingas kapitulera kanske han förföljer Greene? Skulle kunna vara mycket större än taktisk seger med det utfallet.

[Strv102r]

Guilford är ju inget stort spel direkt, eller tar lång tid att spela. Så för att ge lite mer värde för pengarna finns det ännu mindre slaget vid Eutaw Springs med som bonus. En brittisk styrka på drygt 2000 man upprättar en operationsbas i Wantoot Plantation (vid Eutaw Springs som är den runda dammen uppe till höger om plantagen) ca 60 km från Charleston i North Carolina på sensommaren 1781. Greene tar med sig ungefär lika många för att anfalla. Britterna är helt ovetande om Greenes rörelse och skickar ut en furageringsstyrka på morgonen för att gräva efter sötpotatis. Med undantag av ett par poster är den obeväpnad.



På bilden ovan ser man huvudstyrkan i sin förläggning och till vänster om den brickan som symboliserar furageringsstyrkan. Nedan detaljerna vid förläggningen. Amerikanerna finns inte på kartan i utgångsläget. de röda stjärnorna behöver britten försvara för att inte tappa armémoral. Annars hade de speltaktiskt backat bakom förläggningen redan från start och låtit de hungriga rebellerna drabbas av plundringsreglerna i förläggningen för ett motanfall utan nedsatt stridsvärde efter att ha försvarat sin förläggning.








Greenes förstyrka anländer.






Furageringsstyrkan enda speluppgift är att avgöra vem som får initiativet GT3. Rebellerna har det automatiskt GT 1 och 2. Om furagerarna överlever och kan retirera så får britterna initiativet GT3, de har varnats, och om den inte gör det får amerikanarna initiativet. Då det är lätt att omfatta furagerarna med dragonerna så kan rebellen påverka det i stor utsträckning. Huvudstyrkan börjar ansluta bakom förstyrkan.

[Strv102r]

Amerikanerna skyndar sig mot den brittiska förläggningen och når den första röda stjärnan utan motstånd, men därefter slår britterna tillbaka med ett motanfall mot täten som till huvuddel viker. bara en svag bataljon står fast. På andra sidan Santee river anländer Francis Marion, The Swamp fox, (som ska ha utgjort grunden för Mel Gibsons roll i The Patriot) och rör sig mot färjan. Britterna avdelar lite lojalister som flankskydd i den riktningen.






Det blir en head on collision i centern, med flera utdragna dueller som drar ut på tiden (pinned resultat). Britterna förefaller förbereda en omfattning på sin vänster.






Britterna slår mycket riktigt till på sin vänster, men jag går till framgångsrikt motanfall och har nu möjlighet att omfatta hans center istället. I striden vid floden viker del av lojalisterna.






Inför hotet om omfattning viker britterna bakåt genom sin egen förläggning. Hittills ganska historiskt.

[Strv102r]

Greene rusar inte efter utan rör sig framåt i sådant tempo att han kan få till ett kraftsamlat anfall med alla förband när det det är dags.






Plundringsreglerna sänker det hela. Två av hans tre bästa förband tappar all ordning när de rör sig genom den brittiska förläggningen där frukost och dryck och annat godis finns framdukat. På högern kommer vissa fram i ordning, men där är britterna lika starka och båda sidor fastnar i en utdragen duell. The Swamp Fox anfaller själva herrgårdsbyggnaden "i flanken" men fastnar även han i ett låst läge.





Britternas motanfall når framgång på deras höger och i centern, men fastnar även den i deras vänster/den amerikanska högern.





Amerikanarna börjar kollapsa och trycks tillbaka.






Greene inser att det inte går att rädda situationen, men det går att rädda armén, så han viker ur kontakt.






Och där är slutläget.

Brittisk marginell seger. Ett mycket historiskt förlopp och utfall.