[BigPapaBear]

Är det någon här som har läst Achtung Schweinehund!: A boy owns story of imaginary combat av Harry Pearson? Verkar skoj, även om jag oftast har lite svårt för skönlitteratur. Katharsis för krigsspelare?

This is a book about men and war. Not real conflict but war as it has filtered down to generations of boys and men through toys, comics, games, and movies. Harry Pearson belongs to the great battalion of men who grew up playing with toy soldiers—refighting World War II—and then stopped growing up. Inspired by the photos of the gallant pilot uncles that decorated the wall above his father's model-making table, by toys such as Action Man (according to Pearson—not a doll) and board games such as Escape from Colditz, dressed in Clarks' commando shoes and with the Airfix Army in support, he battled in the fields and on the beaches, in his head and on the living room floor, and across his bedroom ceiling. And 30 years later he still is. This hilariously self-deprecating memoir is a celebration of those glory days, a boy's own story of the urge to play, to conquer, and to adopt very bad German accents, shouting "Donner und Blitzen!" at every opportunity. This is a tale of obsession, glue, and plastic kits. It is the story of one boy's imaginary war and where it led him.

http://www.amazon.com/Achtung-Schweineh ... 00&sr=11-1

[thermopylai]

även om jag oftast har lite svårt för skönlitteratur.

Intressant generalisering Och jag som tycker att folk som säger saker i stil med "jag gillar inte sf/fantasy/deckare/skräck/serier etc" är inskränkta och bara testat nåt skräp eller aldrig läst nåt i genren.

Men det verkar handla om en självbiografi.

[Magnus2]

även om jag oftast har lite svårt för skönlitteratur.

En serietidningsläsare!  

[pelle]

"Books > Science Fiction & Fantasy > Gaming > Strategy" Intressant kategori.

Baserat på det som står om hans andra böcker på Amazon verkar allt vara lite åt självbiografi/kåseri/humor-hållet. Det kanske kan bli en underhållande bok.

[BigPapaBear]

Intressant generalisering Och jag som tycker att folk som säger saker i stil med "jag gillar inte sf/fantasy/deckare/skräck/serier etc" är inskränkta och bara testat nåt skräp eller aldrig läst nåt i genren.

Kanske borde förtydliga mig för att undvika inskränktshetsstämpeln.

När jag läser skönlitteratur, oavsett genre, har jag oftast oerhört svårt att komma förbi den lilla rösten i huvudet som säger "det här är bara på låstas, det är helt meningslöst". Därav generaliserandet. Jag kommer oftast inte längre än ett par kapitel. Det handlar absolut inte om att jag tycker att böckerna är dåliga, jag bildar mig aldrig ens en uppfattning. Troligtvis ett resultat av min universitetstid - innan det läste jag massor av skönlitteratur utan egentlig genrepreferens.

Humor och kåserier fungerar däremot ganska bra även i dagsläget.

Bisarrt nog tycker jag fortfarande att det är jättekul att läsa kultursidor och skönlitterära bokrecensioner/debatter.

[pelle]

Verkligheten spöar dikten, men det händer att jag kämpar mig igenom en (oftast halv) skönlitterär bok också ibland.

[silversixx]

Böcker, precis som spel och systemadministratörer, är bäst när de inte är på riktigt och tas med för stort allvar.

[f98alda]

När jag läser skönlitteratur, oavsett genre, har jag oftast oerhört svårt att komma förbi den lilla rösten i huvudet som säger "det här är bara på låstas, det är helt meningslöst".

Låt mig se om jag förstår dig rätt här...
Du kommer inte igenom böckerna för att de är på låtsas, men du ägnar dig glatt åt att flytta pappbrickor på en spelplan enligt en hög obskyra regler? På vilket sätt är det inte lika mycket på låtsas och i slutändan lika meningslöst?

/Alexander

[BigPapaBear]

Låt mig se om jag förstår dig rätt här...
Du kommer inte igenom böckerna för att de är på låtsas, men du ägnar dig glatt åt att flytta pappbrickor på en spelplan enligt en hög obskyra regler? På vilket sätt är det inte lika mycket på låtsas och i slutändan lika meningslöst?

Såhär tycker jag, högst subjektivt och självförhärligande:

1) Spelen försöker efter bästa förmåga att återskapa förutsättningarna för ett historiskt händelseförlopp, det gör inte romanen.

2) Jag kan lära mig militärhistoria av spelen. Eftersom jag tycker om att studera militärhistoria är spelen (läs: kan vara) ett bra hjälpmedel för att förstå olika situationer och händelseförlopp. För att inte tala om hur många lustiga ortsnamn man lär sig! Man kommer ihåg det man läst om ett specifikt slag bättre om man återskapar och simulerar det; gör jämförelser mellan de olika utfallen och sedan diskuterar det med sina medspelare (som vanligtvis också är intresserade av militärhistoria).

3) Att spela spel är ett sätt att umgås. Att umgås är verkligt (med reservation för vissa filosofiska skolors tankar). Man sitter tillsammans, dricker öl, skyfflar brickor och diskuterar situationen på det sätt som jag angav i punkt två. Ett sorts seminarium i militärhistoria. Enskild läsning av skönlitteratur är inte det. Då sitter man själv och "låstsas" (smått freaky?).  
Det enda som skulle kunna vara värre är väl om människor skulle samlas i grupp och låstas att de är några andra än de egentligen är. Kanske rentav fantasifigurer, som orcher. Tänk om de dessutom skulle klä ut sig...        seriemördartendenser.    (obs! skämt)

Man kan givetvis argumentera för att läsning av skönlitteratur är superbra på en mängd olika sätt och att det är vida överlägset/roligare/nyttigare än krigsspel. Men JAG tycker inte det.

PS. Den dag Steel Wolves släpps och jag sitter i min ensamhet och drar brickor och leker Dönitz kommer jag att förneka allt jag sagt i den här posten.    

[f98alda]

1) Spelen försöker efter bästa förmåga att återskapa förutsättningarna för ett historiskt händelseförlopp, det gör inte romanen.

Så du kan inte tänka dig att spela icke-historiska krigsspel då?

2) Jag kan lära mig militärhistoria av spelen.

Helt med dig på den punkten. Å andra sidan har jag lärt mig en hel del historia genom skönlitteratur också (där storyn i boken utspelar sig samtidigt som lämpligt historiskt skeende).

3) Att spela spel är ett sätt att umgås.

Sant, och en bra poäng. Men även att spela krigsspel är ju att låtsas vara någon man inte är, i någon mening. Så det du säger är i princip att det är OK att låtsas om man umgås samtidigt, och dessutom lär sig nåt på det...

Min personliga åsikt är att så länge det är kul/trevligt/intressant för alla inblandade så är det OK. Och om jag läser en roman så är jag den enda inblandade, och således den enda som behöver ha trevligt, vilket gör det till en sysselsättning som lätt blir OK.

/Alexander[/quote]

[BigPapaBear]

Så du kan inte tänka dig att spela icke-historiska krigsspel då?

Tilltalas ytterst sällan av dem, men det händer. Samma sak gäller för de flesta "what if"-scenarion. Men det händer. War of the Ring är ett exempel. Jag spelar alla sorters spel. Enda skillnaden med krigsspel är att jag stolt kan säga att jag lär mig något (eller att jag inbillar mig det i alla fall...). Det andra är bara ett roligt sätt att umgås - vilket egentligen inte är mindre värt.

Helt med dig på den punkten. Å andra sidan har jag lärt mig en hel del historia genom skönlitteratur också (där storyn i boken utspelar sig samtidigt som lämpligt historiskt skeende).

Personligen anser jag att skönlitteratur oftast är mycket dåliga källor för historisk kunskapsinhämtning. Hur vet du vad som är fakta och vad som är påhittat? Romanförfattaren sätter nog inte vetenskaplig exakthet i främsta rummet. Han kommer dessutom inte att spegla hur de historiska personerna tänkte, utan hur han (sittandes i sin andrahandstrea på söder, med en latte i handen och Kent i högtalarna) tror att de tänkte förr i tiden. Anakronism extraordinaire. Lite som när Per Ragnar säger att han förstår Hitler bättre än historieforskarna eftersom han är skådespelare.

Sant, och en bra poäng. Men även att spela krigsspel är ju att låtsas vara någon man inte är, i någon mening. Så det du säger är i princip att det är OK att låtsas om man umgås samtidigt, och dessutom lär sig nåt på det...

Haha! Ja, för mig är det så. Men det handlar ju om vad man själv tycker är ok. I många andra fall vill jag upphöja min vilja till allmän lag, men inte i det här).  

Min personliga åsikt är att så länge det är kul/trevligt/intressant för alla inblandade så är det OK. Och om jag läser en roman så är jag den enda inblandade, och således den enda som behöver ha trevligt, vilket gör det till en sysselsättning som lätt blir OK.

Och det har du helt rätt i. Instämmer till fullo.

För att förtydliga:
Jag har ingenting emot att folk läser skönlitteratur. Jag skulle jättegärna vilja kunna slappna av och läsa mer om orcher eller mordgåtor, men det fungerar inte. Jag blir smått stressad och tycker att det är meningslöst. När jag läser facklitteratur däremot trivs jag som fisken i vattnet. Jag använder facklitteraturen på samma sätt som "vanligt folk" använder skönlitteraturen; för avslappning, stimulans och näring för själen. De har bröderna Karamasov, jag har statsvetenskapliga teorier. Alla är glada.

[f98alda]

Personligen anser jag att skönlitteratur oftast är mycket dåliga källor för historisk kunskapsinhämtning. Hur vet du vad som är fakta och vad som är påhittat?

Jag brukar inte se dem som någon som helst form av exakt informationskälla. Däremot kan man ofta få en känsla för händelseförloppet, och kanske bli mer intresserad, speciellt om det är en tidsperiod och plats man inte vet nånting om. Tex fick jag tag på en bok som utspelar sig på 1600-talets Irland, och efter att ha läst den hade jag åtminstone någon form av koll på vilka det var som slogs och varför. Plus givetvis att intresset väcks så man börjar kolla upp saker vidare.

Men jag håller fullt med om att facklitteratur kan vara minst lika rogivande/underhållande/intressant som skönlitteratur (förutsatt givetvis att man inte pluggar till en tenta, för då är facklitteratur det absolut tråkigaste som finns).

/Alexander

[BigPapaBear]

Däremot kan man ofta få en känsla för händelseförloppet, och kanske bli mer intresserad, speciellt om det är en tidsperiod och plats man inte vet nånting om.

Det har du helt i.

[B Hellqvist]

Jag har läst "Achtung Schweinehund! – A Boy's Own Story of Imaginary Combat", och här är en recension jag ursprungligen skrev för en annan site:

Författaren och journalisten Harry Pearson har en mörk hemlighet. Det finns tillfällen när han funderat på att börja med någon mer socialt accepterad hobby, "som rävjakt eller sadomasochism". Harry, en till synes välanpassad familjefar som skriver om fotboll i The Guardian, är krigsspelare. I över 30 år har han samlat och målat figurer, för att sedan utkämpa bataljer med dem i uppbyggd terräng på lämpligt bord. Han spelar dessutom sällskapsspel med krigstema, så kallade konfliktspel. I sin bok "Achtung Schweinehund!" tar han en ordentlig titt på hobbyns historia och hans del i den, och det är en mycket underhållande exposé.

Pearson beskriver sin uppväxt med soldatfigurer, knallpulverpistoler, Airfixbyggsatser, krigsfilmer, krigsserier, krigslekar, och släktingar som slogs i första och andra världskrigen. Född 1961 hör han till den generation som matades med andra världskriget i dess populariserade form. Allt var så enkelt – britterna var de goda, tyskarna var de onda, och kriget var ett stort äventyr. Bokens titel är hämtad från den tyska som förekom i de små seriehäftena som även såldes i Sverige under namn som "Kommandoserien" och "Attackserien", och tidningar som "Pilot". Alla vi som läst dem känner igen uttryck som "Donnerwetter!", "zum Teufel!", "Feuer!" och "Aaagh!!!". Japanerna brukade begränsa sig till "Banzai" och "Aaaieee!!!"... Lille Harrys liv tog en vändning när han upptäckte att man kunde spela krigsspel med figurerna, och inte bara skjuta på dem med luftgevär.

Figurspelshobbyn, som vid 60-talets början utövades av några få hundratal entusiaster över hela världen, upplevde en explosion under 60- och 70-talen. Den populäraste skalan var 20 mm (1/72), men 15 mm och 30 mm var också väl representerade. Pearson berättar drivet om hobbyns historiska rötter i adelns fascination för militära miniatyrer och de preussiska krigsspelen, men även om alla de kufar och original, kända såväl som okända, som formade hobbyn. Samtidigt gör han insiktsfulla observationer om manligt beteende, samlarmani och nördighet. Då jag själv har en hel del gemensamt med författaren kunde jag nicka instämmande, le igenkännande, och skratta högt vid många tillfällen. Det finns säkert läsare som inte har något intresse för Pearsons beskrivningar av figurspelsscenen i Storbritannien på 70-talet, men de kapitel i boken som kan kännas lite väl knappologiska är snart överstökade. Själv fann jag hans många referenser till Sverige intressanta, så boken är inte bara av intresse för en brittisk läsarskara.

Harry Pearson gör ingen hemlighet av att han inte har höga tankar om science fiction- och fantasybaserade spel, men han hymlar inte med att det är en del av den hackordning som finns inom alla nördiga hobbies, där det alltid finns någon man kan peka på och säga: "OK, jag har kanske ett udda intresse, men jag är inte som han!". Om man som jag är född på 60-talet och har intressen liknande författarens kommer man att ha en högtidsstund, men jag är säker på att även anhöriga till krigsspelare kommer att ha roligt åt hans observationer. Mycket rekommenderad!

[BigPapaBear]

Visste att jag borde köpt den när jag hittade den...