[Fredrik H]

CSA turn 6 (11-12).  Anfallet på unionens vänsterflank tuffar på och det börjar bli ett problem för unionen. De försvarande förbanden är så pass svaga så de förmår inte riktigt stoppa konfederationens statsrättsälskande ungdomar. Även i centern angrips en brigad, som slås på flykt i den oländiga skogsterrängen.

I övrigt återhämtar man manskap i flera divisioner. Johnston kan nästa turn inleda en specialattack, men jag velar om var den ska sättas in. Unionens högra flank saknar reserver och kan nog ganska snabbt tvingas bakåt, men terrängen är besvärlig och det är rätt mycket skog innan hamnområdet. Centern är lite på samma sätt, vänsterflanken har ypperlig försvarsterräng (sunken road) men efter den så är det rätt öppet.

Jag är nog väldigt nöjd med att jag inte behövt fatta den här typen av beslut i mitt tjänstemannaliv. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att fatta beslut här, oländig skog kilometer efter kilometer, det skjuts hela tiden och jag vet varken var mina förband eller fiendens egentligen är någonstans. Jag gillar inte skolans APT-möten, men allt är ändå relativt.

Sherman lär ha sagt att han egentligen var bättre än Grant på allt (logistik, taktik och strategi) men att Grant hade en kvalitet som Sherman saknade; Grant oroade sig aldrig för vad fienden gjorde utom synhåll, medan bara tanken på det skrämde Sherman från vettet. Den analysen stämmer onekligen in på hur Grant betedde sig i strid.

[Fredrik H]

Unionens turn 6 klar. Vänsterflanken är den fortsatta huvudvärken. Hurlbuts 4:e division måste sträcka ut sin linje år vänster och tunnar då ut den utmärkta position han höll innan. Sherman återhämtar, men är alldeles för svag för att göra någon nytta. Det är mest att huka sig inför det kommande angreppet, det är drygt sex timmar kvar innan solen börjar gå ner.

Lite längre upp längs floden så har Don Carlos Buell fått höra om slaget och han har börjat lasta upp trupp på transportbåtarna. Under natten kan upp till 20 000 unionssoldater anlända, Grant vet detta men han måste hålla linjerna tills dess. En unionsdivision ur hans egen armé är lite vilse och kan dyka upp under eftermiddagen, men just nu har han satt in allt som kan skjuta. Det känns som lugnet före stormen (trots att två unionsbrigader fick stryk och pressades bakåt).

[Fredrik H]

Angreppet inleds, men det är ännu inte Johnstons attack. Planen är att slita ner unionen lite, inte låta dem reorganisera och sedan gå all in med de nu utvilade divisionerna. Det går sådär, men inte dåligt. Tärningarna är ju som dom är, på vissa ställen går det osannolikt bra, på andra ställen går det inte alls. Några hårda regementen trotsar artillerielden när de rycker fram över Woolfs field och lyckas tysta batteriet i närstrid. De bryter sig fram över den sjunkna vägen (?), men upptäcker att dom är helt ensamma om sin bedrift...

I centern är det mer gradvis press, men unionen ger lika mycket som dom tar. Biskop Polk leder själv sina mannar (flocken?) i närstrid och lyckas med det han föresatte sig. Gud är uppenbarligen på konfederationens sida när han låter sin egen biskop erövra 200 meter skogsterräng i Tennesse, Polk kan omöjligen tolka det inträffade på något annat sätt.

[Fredrik H]

Unionen tvingas överge den sjunkna vägen längs en flera hundra meter lång sträcka, flanken är öppen. Hurlbut kastar personligen ut de fräcka rebeller som erövrade hans batteri och återställer lite ordning längs linjen. Högerflanken faller bakåt runt en halv kilometer för att räta ut linjen. En rak linje är verkligen att föredra i systemet, att ge fienden eldövertag är förödande.

Shermans division är nu stridsduglig igen, i alla fall delvis. Det saknas ju inte ställen att sätta in den på, men Grant gör sig ingen brådska. Det gäller att vara försiktig med soldaterna, unionen förlorade flera brickor den här rundan och det tempot är inte hållbart. Det är rätt lätt att återhämta skadade, men en utslagen bricka är förlorad för resten av slaget (designern känner sig manad att påpeka att alla inte är döda för det, undrar om någon någonsin trott det?)

Jag har nu tydligen befordrats till löjtnant för 1000+ inlägg så jag kollade min statistik. Jag har aldrig skrivit ett inlägg mellan klockan 5 till 8 på morgonen, men flera inlägg klockan 4 på natten. Jag tar det som bevis på att jag fortfarande är ung och hip och inte någon som pensionärs-vaknar  klockan sju på helgerna. Man får ta dom halmstrån som ges.

[tinG]

ACW rockar och Shiloh är alltid fascinerande. 

[Fredrik H]

Johnston inleder sin stora attack runt klockan 13, bilderna visar uppmarsch och anfallsutfall. Attacken mot vänsterflanken lyckas inte riktigt och i centern pressar man tillbaka unionen några hundra meter, men hela tiden till stora förluster. Det är verkligen skillnad på när trupperna är helt fräscha eller har varit i strid och återhämtat sig. Planen var ju redan från början att i en andra våg sätta in divisioner som inte anföll den här rundan och jag tror att det kan fungera rätt väl. Unionen är nu så pressade att dom har svårt att dra ur förband ur stridslinjen, så det blir en förlängd eldstrid följt av nya anfall. Jag får nästan känslan av att det här kan bli det första Shilo-spel jag spelar där det faktiskt kan bli en seger för CSA.

Jag tror att syd faktiskt hade en möjlighet att nå Pittsburg landing historiskt. Under eftermiddagen så kom attackerna att koncentreras kring det som fick namnet Hornets nest, detta utan någon egentlig tanke med detta. Dessutom blev Johnston skjuten. Här har man ju ett helikopterperspektiv på situationen och kan undvika en likartad utveckling.

[Fredrik H]

Efter unionens turn. Pressad till att hålla terräng förlänger Grant stridskontakten, men det straffar sig. Flera regementen på vänsterflanken faller bakåt för att undvika CSA:s artilleri, men blottställer då de egna kanonerna. Man återskapar en linje i centern, men den känns bräcklig. Man har också den märkliga situationen att unionens starkaste division håller en helt lugn högerflank. Man kan emellertid inte utrymma positionen för det står en inaktiv rebelldivision ett fält bort och tittar på.

Grant kan inte vara överallt och det känns som att det blir lite av en kris där han inte är på plats. Som tur är bjuder turnen på förstärkningar för unionen... Det som behövs allra mest i desperata skogsstrider är (trumvirvel) två kanonbåtar! Säkert jättebra om CSA skickar ut en brigad för att fiska i floden, men tämligen poänglöst som läget är nu. Dessutom avbröstas ett batteri belägringsartilleri, kanske inte heller det som behövs allra mest. Det känns som en kamp mot klockan, give me Don Carlos Buell or give me night

[Fredrik H]

ACW rockar och Shiloh är alltid fascinerande. 

Personligheterna gör kriget och Shilo är ett av få slag där den ena sidan faktiskt har ryggen mot väggen. Jag tror det var tur för unionen att det var Grant som anfölls och inte Buell, vet inte om någon annan unionsgeneral från 62 hade behållit lugnet under eftermiddagen den sjätte april.

[Fredrik H]

Turn 9, Johnston anfaller bokstavligen längs hela linjen. Någonstans måste fienden knäckas! Stridsintensiteteten är brutal och unionens eldgivning är mycket effektiv. Många CSA-regementen viker bakåt innan de själva avgett eld. I närstriderna pressas unionen överallt och till slut bryts linjen på vänsterflanken. Det är en nästan osannolik flyt att CSA där har den enda division som inte dansar på gränsen till utbränd - Withers gör sig redo att kasta sig fram bland de spridda unionstrupper som letar sig bakåt över Cloud field. Kommer det att vara nu det händer? Withers ser framför sig hur rapporterna till Richmond framhåller hans mod i detta kritiska ögonblick. Nu var det tur att trupperna övat på sitt rebel yell, det vore synd om man harklade sig när situationen uppenbarligen kräver ett kvalificerat ylande. 

[Strv102r]

Verkar utan tvekan vara mer snabbspelat än SPIs Bloody April. Men med samma nerv. Bättre spel kanske? Med samma designer.

[Fredrik H]

US turn 9. Grant ser hur linjen svajar och sedan bryts. Han fattar posto längs skogsbrynet vid Cloud field och samlar ihop en sliten linje. Nu är man vid det sista skogspartiet innan Pittsburg landing, nu finns det inget djup kvar att ta av. Hurlbuts slitna och splittrade division vill inte överge sina sista kanoner (man har redan tappat flera batterier) och blir därför en utbuktning i linjen (röd division).

Den högra flanken är aningen tryggare, men det hänger på några hundra meter att fienden kan omfatta flanken och ha öppen väg till floden. Det är egentligen bara i centern som det känns skapligt, mest för att fiendens förband inte kommer att kunna anfalla på flera timmar, stridernas intensitet har knäckt anfallförmågan. Sherman har fått tillbaka en del av sitt självförtroende.

A S Johnston är långt ifrån den kritiska punkten. Hans sista anfall bröts av artillerielden över fältet. Han måste antingen reorganisera förbanden där han är för att kanske hinna med en sista ansträngning, alternativt leta upp de förband som fortfarande kan gå framåt. 

[Fredrik H]

Verkar utan tvekan vara mer snabbspelat än SPIs Bloody April. Men med samma nerv. Bättre spel kanske? Med samma designer.

Ja det går snabbt, både tids-och förbandsskalan bidrar till tempot. Jag tycker att slagets nerv fångas alldeles utmärkt, jag sitter inte och saknar något särskilt i systemet. Återhämtningen har jag nämnt, men det funkar ändå skulle jag säga. Jag gillar nytänkandet med två brickor per brigad, regementen blir monsterspel och brigader kanske lite för glest.  Jag har inte spelat Bloody April, men monsterspel kräver ett engagemang som inte hoppar på mig dagligen.

Spelet blev det första i en kort serie på tre; Shilo, South Mountain och Chickamauga. South Mountain intresserar mig inte, men Chickamauga är ett väldigt intressant slag. Jag är nog tillräckligt peppad för att leta upp det begagnat. När WEG lade ner tog DG över serien och gav ut ett samlingsspel med alla tre slagen plus Gettysburg. Enligt folk på BGG lyckades DG med en av sina, tyvärr flertaliga, klassiker och gjorde nyutgåvan sämre än originalspelen.  Det spelar mig ingen roll egentligen, jag har Shilo och vill testa Chickamauga. Jag har inget behov alls av ytterligare ett spel om Gettysburg.

[Strv102r]

Har båda de andra och spelade dem i vår ACW-period 2011-2015  (150 års jubiléet). Bra system!

http://www.krigsspel.se/forum/index.php?topic=3112.0

http://www.krigsspel.se/forum/index.php?topic=3422.0

[tinG]

ACW rockar och Shiloh är alltid fascinerande. 

Personligheterna gör kriget och Shilo är ett av få slag där den ena sidan faktiskt har ryggen mot väggen. Jag tror det var tur för unionen att det var Grant som anfölls och inte Buell, vet inte om någon annan unionsgeneral från 62 hade behållit lugnet under eftermiddagen den sjätte april.

"The battle has opened, gentlemen, it's too late to change our dispositions. Tonight we will water our horses in the Tennessee River." - Albert. S. Johnson The Civil War S. Foote

Ang. Grant: Ja verkligen, ändå fick han ordentligt med skäll efteråt och blev av med befälet för att sitta bakom ett skrivbord i rummet bredvid Halleck. Ja men 1862 var väl ändå botten nått för Unionens "personligheter", och allt efterhand kunde lyckligtvis Lincon plocka bort dem en efter en. Flera stollar skickade in, eller levererade själv sin avskedbegäran helt övertygade om att presidenten skulle tiggande be om ursäkt. 

"I can't spare this man. He fights." - Abraham Lincon The Civil War, S. Foote

[Fredrik H]

CSA:s turn. Klockan tre på eftermiddagen pressas det mot Pittsburg landing. Uppblandade, slitna regementen från olika unionsdivisioner står i vägen. Grant placerar sig själv i frontlinjen, men fast kulorna visslar förbi undgår han att träffas. CSA:s Breckinridge pressar sin divisions slitna brigader i samma riktning som Withers. Unionen skjuter för allt vad tygen håller, och Withers, törstande efter ära, skjuts av sin häst och dör bland sina framryckande soldater på Cloud field.

I centern hade jag underskattat hur slitna trupperna är, de får dra sig ur och återhämta. Det är tveksamt om det blir fler anfall i centern innan skymningen lägger sig över slagfältet.

Längst ut på unionens högerflank så anfaller man med alla förband från Ruggles division som ännu kan rycka framåt. Det finns bara en linje där, ett genombrott och inga trupper står mellan konfederationen och floden. Både Polk och Johnston leder soldaterna mot fienden, Ruggles får spela tredjefiol i sitt eget anfall. Anfallet lyckas inte riktigt, man pressar unionsförband från skogsbrynet men det är inget rent genombrott. Det är så nära på flera ställen, men båda sidor är helt slut.

En båt lägger till vid hamnen.