[Elias Nordling]

1775 är spel nummer två, och handlar om den amerikanska invasionen av Kanada tidigt i Amerikanska Frihetskriget. Invasionen blev historiskt en flopp, med svåra förluster för amerikanerna.

Spelet är konstruerat av Gary Graber, redaktör för tidningen, vilket brukar betyda busenkla och kristallklara spelregler, oftast med beprövade spelmekanismer, men med någon knorr som gör spelet intressant.

Knorren här är väl stridstabellen, för i övrigt är spelet superbasalt, med en move/fightsekvens och alla enheter har samma strids- och förflyttningsvärden. Stridstabellen ger antingen en brickas förlust för anfallaren, försvararen, bägge eller ingen. Anfallaren kan välja att slåss hur många rundor som helst, men en del resultat ger plus eller minus på nästa runda, och en del sätter stopp för fortsatt strid.

I det här fallet räcker det inte som knorr, för situationen bjuder inte på så jättemånga strategiska dilemman. Jag har också svårt att få till det historiska utfallet. Britterna är utnumrerade och får färre förstärkningar, och bonusen för att försvara i fästning räcker inte till för att kompensera.

Som en stunds förströelse duger spelet, och det går snabbt nog att spela att man kan köra det 2-3 gånger på en timme för att se om man kan komma på någon bättre överlevnadsstrategi för britterna, men knappast en småspelsklassiker. Jag ger det en trea.

[Elias Nordling]

Det tredje spelet, Monitor vs Merrimack (Monitor vs Virginia för purister) består av ett par sidor regler och två brickor. Spelaren får själv bistå med en kortlek för slumpgenerering, papper och penna för att föra protokoll över skada, samt spelplan i forn av ett schackbräde. Jag hade inget schackbräde tillgängligt, så jag använde ett alfapetbräde, vilket fungerade förvånansvärt bra, och är förklaringen till att jag inte tagit någon bild av spelet.

Spelet är mycket enkelt, men så behöver det inte vara särskilt komplicerat heller när det är strid mellan två fartyg, de tenderar ju mest att snurra runt varandra. Man har fått fram en intressant asymmetri mellan Monitor, som är snabbare, mer lättmanövrerlig och kan skjuta lika bra åt alla håll, och den mer traditionella Merrimack, med bredsidor och fler kanoner, men sämre manöverförmåga. Det man är ute efter mest är critical hits, och de tenderar också att vara mindre allvarliga för Monitor än Merrimack.

Spelet varar i 18 omgångar, vilket går på under halvtimmen om man inte lider av svår beslutsångest. Den som har sänkt den andra vinner, och det historiska utfallet oavgjort är rätt sannolikt. Men kanske just därför blir man sugen på att försöka igen för att se om man kan lyckas bättre.

Gränsen mellan en trea och en fyra avgörs enligt mitt betygssystem av frågan "Blir jag sugen på att spela igen?" Om svaret är "Inte direkt, men om någon annan vill spela det med mig säger jag inte nej" är det en trea, är svaret ja blir det en fyra. Och trots att spelet är på gränsen till trivialt i sin enkelhet är det alltså tillräckligt intressant för att jag ska ge det en fyra.

[Elias Nordling]

Pancer Digest 7 har kommit ut. Det innehåller tre små solitärspel, samt ett par artiklar om varianter för andra spel och några kortare men intressanta spelrecensioner. Alltihop i samma gulliga format som vi vant oss vid.

De tre spelen är Coronel & Falklands, om von Spees äventyr, Occupation of the Rhineland, om Rhenlandskrisen 1936, och Remagen Bridgehead.

[Elias Nordling]

Occupation of the Rhineland är ett abstrakt politiskt spel av det slag som konstruktören Gary Graber ibland verkligen kan lyckas med. Spelet är litet, och enkelt, och tar en kvart att spela.

Spelaren är Frankrike som har att reagera på tyskarnas återockupation av Rhenlandet 1936. Detta gör man genom att söka stöd från Storbritannien och Nationernas Förbund innan man ställer ett ultimatum till Tyskland. Helst frivilligt, men tiden kan ta slut så att fransmännen tvingas ställa ultimatum eller backa undan.

När väl ultimatum är ställt avgör man utgången genom att slå i tabeller för att se om man har England och förbundet med sig eller mot sig, om man står på sig, om tyskarna backar undan eller det blir krig och om kriget i så fall skadar Frankrikes ekonomi.

Det kunde ha blivit riktigt bra. Spelet ger en hyfsat bra berättelse och är passande svårt att vinna för ett solitärspel. Tyvärr är det på tok för få spelbeslut att fatta, söka stöd från England, NF eller förklara ultimatum, och i de flesta fall är det givet vilket av dem man vill göra. Efter två genomspelningar känner jag att jag har fattat, och även om jag inte vunnit blir jag inte sugen på att försöka igen. Det blir en tvåa i betyg.

[Elias Nordling]

Remagen Bridgehead är ett litet solitärspel på Amrisarnas brohuvud över Rhen vid Remagenbron. Spelaren är Amrisarna, som ska försöka utvidga brohuvudet så mycket som möjligt innan bron kollapsar, vilket kan ta 1-5 omgångar, med ökande chans med tiden.

Tyskarna sätter upp dolda och har 0-2 steg. Amrisarna har två impulser per omgång, och kan på dessa välja mellan att rekognoscera och gå/slåss. Spaning är att flippa upp bredvidliggande tyskar, och förutom att man då kan planera sina anfall bättre och kanske till och med få en rensad ruta utan strid, om där bara var dummies är trupp säkrade mot förluster i strid om man spanat tidigare i omgången. Å andra sidan har man kort om tid på sig att rensa banan, så det är inte säkert att man kan unna sig lyxen att spana följt av att gå/slåss varje drag.

Man slåss när man är i samma ruta, och Amrisarna antingen utplånar ett fiendesteg (50% chans för stridsvagn, 33% för infanteri), retirerar eller blir utplånad (1 på 6, men bara om man inte spanat före). Om man spelar säkert kan man ändå råka ut för förluster av att tyskarna startar ett motanfall (en slumphändelse).

Segervillkoren handlar generellt om att ta terräng och undvika förluster, men de exakta segervillkoren avgörs inte förrän efter spelets slut då man slår på tabell för att se vilka de var.

Spelet är svårt att vinna på det för solitärspel klädsamma viset, är hyfsat klurigt att spela och har mycket variation från parti till parti. Jag ger det en fyra i betyg, om än en svag sådan.

[Elias Nordling]

Coronels & Falklands är ett taktiskt sjöstridsspel på von Spees två sjöslag 1914. Minden Games har en förvirrande flora av sjöstridsspel paserade på ett antal system, portade fram och tillbaka mellan världskrigen. Detta spel baseras på Salvo-systemet, som är det med marginal enklaste, och kanske också det bästa.

Ursprungliga Salvo rymdes på ett vykort, med regler och brickor, men ingen spelplan, då det inte behövs. De flesta enklare sjöstridsspel brukar enligt min erfarenhet urarta i att man snurrar runt varandra i spiral för att man försöker komma närmre eller längre bort utan att vända bort kanonerna. För att komma undan det behöver man förmodligen begränsad information och avancerade Command & Control-regler.

I Salvo har man helt enkelt abstraherat bort spelplanen, och det enda man bekymrar sig om är det relativa avståndet. Det fungerar utmärkt. Skjutande avgörs på sedvanliga tabeller som tar hänsyn till en rad faktorer, och skada mäts i hastighet, kanoner och flotation. Förutom att det är enkelt är det också rätt realistiskt, och jag kan tänka mig att Salvo är ett bättre sätt att till exempel avgöra strider i Avalanche Press Second World War At Sea-serie.

I grundutförandet är Salvo ett solitärspel, men det finns inget som hindrar att man spelar 2 spelare. Grundutförandet är också ett skepp mot ett, men reglerna fungerar för flera skepp, även om de blir litet mer komplicerade då.

Coronel & Falklands innehåller de två sjöslagen som finns i namnet, samt enkla regler för att länka ihop dem till en liten kampanj. För dem som vill ha sina sjöstridsspel enkla men ändå realistiska kan detta system klart rekommenderas. En fyra.

[BigPapaBear]

Jag förundras över att du står ut med den rackiga grafiken på spelen. GBOH-speltestgrejerna är värst av allt. Jag tror att jag är lite bling bling-skadad av alla färgglada Eurogames...  

[Elias Nordling]

Jag tror du är nära en LSD-burnout av alla färgblaffor på BGG. Innan du vet ordet av kommer du ha låst in dig på ditt rum likt Brian Wilson med spelskräck. Och då kommer du behöva Waldorf-pedagogik med en ny färg på kritorna om året för att komma tillbaka. Och då kommer du att tacka gud för Minden och Cheapass monokroma spel!


Men jo, det är litet otacksamt att vara speltestare åt Richard Berg på det viset. När spelen kommer ut är de snygga, men det är så dags då.

[A F]

Jag tror du är nära en LSD-burnout av alla färgblaffor på BGG. Innan du vet ordet av kommer du ha låst in dig på ditt rum likt Brian Wilson med spelskräck. Och då kommer du behöva Waldorf-pedagogik med en ny färg på kritorna om året för att komma tillbaka.

         

[Elias Nordling]

Som nämnts på annat ställe är Panzer Digest 8 här. Återigen är jag lat och bjuder på smakprov ur min artikel i Battles #3:

Panzer Digest #8 comes in a small ziplock, the size of the magazine is about half a letter sheet (A5 by non-US standards). It has a colour cover, but the rest of its 52 pages are in black & white. A big chunk is the rules for the games, let's leave those for later. The articles are the editorial, an entertaining feature called "Design Disasters" where Jerrold Thomas sticks out his neck by telling other companies where they went wrong, a really brief historical background for one of the games, and a review block. 9 games receive thumbnail reviews over 12 pages. The reviewers show their integrity by giving the Minden Game "Occupation of the Rhineland" a lukewarm review (I agree with the reviewer, by the way).

The variant section is shorter this time, short campaign rules for Avalon Hill's Firepower. While I buy Panzer Digest for the games, I wouldn't want to be without the rest of the articles.

In addition to the magazine, there are three inserts. One letter-sized, the other half letter sized, containing maps, charts and counters for the games. There are 160 counters total, all of them single-sided on thin cardboard. Gluing them to thicker cardboard before you cut them out is recommended.

[Elias Nordling]

Tre spel i detta nummer, det första heter Eindekker. Mer klipp&klistra:

In this solitaire game, designed by outside contributor Bob Flood, you play German fighter ace Immelman or Boelcke flying a Fokker Eindekker in the autumn of 1915, the period known as the "Fokker scourge". The scale can be called operational, a game consists of one week of patrolling.
Each day consists of 10 turns, where you fly to your objective, patrol over it and rack up victory points for the turns you stay over the assigned area, Each turn has a random events phase which can generate events such as anti-aircraft fire or encounters with enemy aircraft. In the case of the latter, you go into a dicefest which, due to the rather primitive technology of the time, can be a bit drawn out.

The game provides a good narrative of the events of a patrol, but it is rather light in decision making. You get to choose the difficulty level of your patrol, you can choose when to abort the patrol, and in air combat you can choose to fight or flee. That's about it, otherwise you are mostly in for the ride.

In this sense the game reminds a bit of Avalon Hill's B-17: Queen of the Skies. That game totally lacked player decision making, and was all about the story the game generates. Some people don't mind that. If you're one of them, Eindekker provides a faster and simpler alternative with nice historical flavor. As for me, I don't feel like I've wasted the hour or so I spent playing it, but I'm unlike to pull it out again anytime soon.

Sifferbetyg: En svag trea av fem.

[Elias Nordling]

Eftersom det andra spelet i tidningen, Poor Bloody Infantry, har en egen tråd postar jag min minirecension av det spelet där:

http://www.krigsspel.se/forum/viewtopic ... 2588#32588

[Elias Nordling]

Det tredje spelet i tidningen är miniatyrregler för flygstrid, på bara 4 halvstora sidor. Reglerna använder hexkartor, så för den som har ett Whistling Death som samlar damm på hyllan finns här äntligen en chans att få användning för komponenterna

Jag har inte spelat med reglerna än då de inte lämpar sig väl för solitärspelande (ett ämne för nästa småspelsklubb, Tomas?), men reglerna känns genomtänkta och intressanta. För den som vill ha en quick fix.